Bataki, korpen, älskade allt, som var hemlighetsfullt, allt, som gav anledning till grubbel och funderingar och satte tankarna i rörelse, och mycket sådant fann han på stadens svarta sida. Det hade sålunda varit en stor glädje för honom att söka grubbla ut varför den gamla röda trästaden inte hade brunnit upp såsom alla andra röda trästäder i detta land. Likaså hade han undrat över hur länge de lutande husen vid kanten av gruvan skulle kunna bli stående. Han hade funderat på den stora Stöten, den ofantliga öppningen i jorden mitt i gruvfältet, och flugit ner till dess botten för att undersöka hur detta väldiga tomrum hade uppkommit. Han hade fallit i förundran över de branta högar av slagg, som stodo runt omkring Stöten och gruvhusen och omgärdade dem som murar. Han hade sökt förklara för sig vad den lilla signalklockan, som slår ett kort, dystert ljudande klämtslag med jämna mellanrum hela året runt, hade att säga, och först och sist hade han undrat hur det kunde se ut nere under jorden, där kopparmalmen hade brutits i många hundra år och marken var så full av gångar som en myrstack. När det äntligen hade lyckats Bataki att få någorlunda god reda i allt detta, svävade han bort till den hemska stenöknen för att tänka efter varför det inte växte gräs mellan stenblocken, eller också begav han sig ner till Tisken. Denna sjö ansåg han för den underbaraste, som han någonsin hade råkat på. Hur kunde det komma sig, att den var alldeles utan fisk, och att dess vatten ibland, när det var upprört av storm, blev alldeles rött? Det var så mycket besynnerligare, som en stor gruvbäck, som föll ut i sjön, hade blänkande, klargult vatten. Han undrade på spillrorna efter förstörda byggnader, som lågo kvar på stranden, och på det lilla stället Tisksågen, som kunde ligga där omgivet av gröna trädgårdsland och överskuggat av träd mellan den öde stenöknen och den besynnerliga sjön.
Det året, då Nils Holgersson for med vildgässen genom landet, stod ännu på stranden av Tisken, ett stycke utanför staden, ett gammalt hus, som kallades Svavelkoket, därför att där bereddes svavel ett par månader vartannat år. Det var ett gammalt ruckel, som hade varit rött, men så småningom hade blivit brungrått. Det hade inga fönster, utan bara en rad gluggar, som voro stängda med svarta luckor, och det stod nästan alltid mycket väl tillbommat. In i detta hus hade Bataki aldrig kunnat kasta en blick, och det väckte därför hans undran mer än något annat. Han hoppade omkring på taket för att finna ett hål, och han satt ofta på den höga skorstenen och kikade ner genom den trånga öppningen.
En dag råkade Bataki mycket illa ut. Det hade varit stark blåst. En glugglucka på det gamla Svavelkoket hade kastats upp, och Bataki hade passat på att flyga in genom gluggen för att se in i byggnaden. Men knappt var han inkommen, förrän luckan slog igen bakom honom, och Bataki var instängd. Han väntade, att vinden skulle kasta upp luckan på nytt, men detta tycktes den alls inte ämna göra.
Det föll rätt mycket dager in i byggnaden genom springor i väggarna, och Bataki hade åtminstone den glädjen att kunna få reda på hur det såg ut därinne. Det fanns ingenting annat än en stor ugn med ett par inmurade grytor, och detta såg han sig snart nöjd på. Men när han ville ut igen, visade det sig, att det alltjämt var omöjligt. Vinden ville inte kasta upp luckan. Ingen enda glugg eller dörr stor öppen. Korpen befann sig helt enkelt i ett fängelse.
Bataki började skrika på hjälp och höll i därmed hela dagen. Det finns väl knappt några djur, som äro så ihärdiga att föra oväsen som korpar, och det blev snart bekant vida omkring, att han hade råkat i fångenskap. Den gråstrimmiga katten från Tisksågen var den första, som fick reda på olyckan. Han talade om den för hönsen, och de ropade ut den till förbiflygande fåglar. Snart var den känd av alla Falu stads kajor och duvor och kråkor och sparvar.
De flögo genast bort till det gamla Svavelkoket för att ta närmare reda på saken. De kände mycket stort medlidande med korpen, men ingen av dem kunde hitta på något sätt att hjälpa honom.
Helt plötsligt ropade Bataki till dem med sin skarpa, vresiga röst: "Tyst, ni därute, och hör på mig! Eftersom ni säger, att ni gärna vill hjälpa mig, så far ut och ta reda på den gamla vildgåsen Akka från Kebnekajse och hennes flock! Jag tycker, att de borde finnas i Dalarna den här tiden på året. Tala om för Akka hur det står till med mig! Jag tror, att hon för med sig den ende, som kan hjälpa mig."
Agar sändeduva, som var den bästa budbäraren i hela landet träffade vildgåsflocken borta på Dalälvstranden, och när skymningen inbröt, kommo hon och Akka farande och slogo ner framför Svavelkoket. Tummetott satt på Akkas rygg, men de andra reskamraterna hade de lämnat på en holme i Runn, därför att Akka ansåg, att de skulle ha gjort mer skada än gagn, om de hade kommit med till Falun.
När Akka hade rådfört sig en smula med Bataki, tog hon Tummetott på ryggen och for bort till en gård, som låg alldeles i närheten av Svavelkoket. Hon for sakta fram över trädgården och björkhagarna, som omgåvo det lilla stället, allt under det att både hon och pojken stirrade neråt marken. Det märktes, att här funnos barn, som hade sin lekar utomhus, och det dröjde inte länge, förrän de hittade vad de behövde. I en liten glad vårbäck slamrade en rad av små hammarverk, och där i närheten fann pojken ett stämjärn. På ett par bockar låg en halvfärdig kanot, och bredvid den hittade han en liten bunt segelgarn.
Med detta foro de tillbaka till Svavelkoket. Pojken fäste snöret kring skorstenen, släppte ner det i det djupa hålet och halade sig utför det. Sedan han hade hälsat Bataki, som med många vackra ord tackade honom för att han hade kommit, började han att hugga ett hål i väggen med stämjärnet.
Svavelkoket hade inga tjocka väggar, men pojken fick med varje hugg bara lös en spån, så liten och tunn, att en råtta lika väl hade kunnat gnaga loss den med sina framtänder. Det var tydligt, att han skulle nödgas arbeta hela natten och kanske längre ändå, innan han fick ett så stort hål, att korpen kunde tränga igenom det.
Bataki var så ivrig att bli fri, att han inte kunde sova, utan stod bredvid pojken under arbetet. I början var pojken mycket flitig, men om en stund märkte korpen, att huggen kommo med allt längre mellanrum, och till sist upphörde de alldeles.
"Du är visst trött," sade korpen. "Du orkar kanske inte arbeta längre?" – "Nej, inte är jag trött," sade pojken och tog åter upp järnet, "men jag har inte sovit ordentligt en natt på aldrig så länge. Jag begriper inte hur jag ska kunna hålla mig vaken."
Nu gick arbetet raskt undan en stund, men så kommo huggen med allt längre mellanrum. Korpen väckte pojken på nytt, men han förstod, att om han inte kunde hitta på något sätt att hålla honom vaken, skulle han få stanna, där han var, inte bara denna natten, utan hela nästa dag också.
"Det kanske gingo bättre att arbeta, ifall jag talade om en historia för dig?" sade han. – "Ja, det kunde ju vara en möjlighet," sade pojken, men på samma gång gäspade han och var så sömnig, att han knappt kunde hålla fast verktyget.
Sagan om Falu gruva
"Jag ska säga dig, Tummetott," sade Bataki, "att jag har haft ett långt liv på jorden. Jag har råkat ut för både ont och gott, och flera gånger har det hänt mig, att jag har hållits fången av människorna. På så sätt har jag lärt mig inte bara att förstå deras språk, utan jag har också inhämtat mycket av deras lärdom. Och jag vågar påstå, att det inte finns en fågel till i landet, som har så bra reda på dina stamfränder som jag.
En gång satt jag i bur många år i rad hos en bergmästare här i Falun, och det var i hans hus, som jag fick kännedom om det, som jag nu ska berätta för dig.
För längre sedan bodde här i Dalarna en jätte, som hade två döttrar. När jätten blev gammal och kände, att han skulle dö, kallade han döttrarna till sig för att dela sina egendomar mellan dem.
