Den kristna dagvisan

Den signade dag, som vi nu här se

av himmelen till oss nedkomma,

han blive oss säll, han låte sig te

oss allom till glädje och fromma.

Ja, Herren, den högste, oss alla i dag

för synder och sorger bevare.

Men såsom en fågel mot himmelens höjd

sig lyfter på lediga vingar,

han lovar sin gud, är glad och förnöjd,

när han över jorden sig svingar,

så lyfter sig själen i hjärtelig fröjd

till himlen med lovsång och böner.

Ack, låtom oss lova och bedja vår Gud,

när stunderna växla och skrida,

så skola vi stärkas att hålla hans bud

och vaka och tåligen lida.

Ja, låtom oss verka med allvar och flit,

så länge oss dagen förunnas.

sv. Ps. 424: 1, 5, 6

Sveriges karta

Jag ser från skolans dar en bild,

av fingrar märkt, med plumpar spilld,

på kalkad vägg i prima,

en karta, klistrad upp på lärft,

utav den svenska jord vi ärvt,

vårt land från fordomtima.

Där låg det mellan fjäll och sjö

på Skandinaviens halva ö,

som, när den sågs från sidan,

för vår primanska fantasi

ett utsträckt lejon kunde bli

i vila och förbidan.

På kartan stirrade vi små,

och tanken hisnade att gå

den ändlöst långa vägen

från Ystad uppåt Torneå, –

den nötte man ut järnskor på

som i den gamla sägen.

Än tänker jag mig var provins

i samma färger, som jag minns

från kartans bjärta gränser:

ett Skåne gult som skördefält,

ett Sörmland grönt som björkens tält,

då Värmland stålblått glänser.

Längst upp i norr ett blodrött snitt;

där vidtog Ryssland tomt och vitt,

och blicken återvände

till Sveas bygd med berg och slätt,

små städer liksom smultron tätt

och strömmar utan ände.

De runno här, de flöto där,

och det var vånda och besvär

att hålla ihop dem alla;

i klassens mummel, läxors sus

jag hörde deras fjärran brus

för mina öron svalla.

Ur minnet gledo namnen hän

så snabbt som några timmerträn

på Västerbottens älver,

och barnatårars salta tåg

förente sig med varje våg,

som genom Norrland välver.

Men liksom Engelbrekt med mod

från stad till stad, från flod till flod

vi fram till målet lände.

Erövringen var lång och svår,

men nu var fosterjorden vår,

nu, då dess drag vi kände. –

Där förr vi sutto, du och jag,

ett släkte sitter nu i dag,

som kan vad vi ej visste.

Den, som hos oss var främst i led,

bland denna ungdom sjönke ned

kanhända till den siste.

Nu böjas över kartans blad

de huvun små i lockig rad,

som efter oss ta arvet.

Vad oss synts långt, för dem syns kort,

och alla avstånd svinna bort

i järnvägstidevarvet.

De läsa på det svarta nät,

som korsar älvens blåa fjät

och genom fjället spränger.

Lokomotivets gälla sus

i flodsystemets dova brus

på kartan in sig mängder.

Men säg, vad tänker du därvid,

du unga ätt i ångans tid,

var kinder kunskap bleker?

Har väl i brinnande termin

du dörren stängt för fantasin,

som skimrar och som leker?

Nej, än mot gossens skolpulpet

hon lutar sig i hemlighet,

vår barndoms tröstarinna.

Med hennes trollglas i sin hand

i läxans torra ökensand

skall liv och färg han finna.

Du hulda fe, du barnens vän,

i boken bräddar måla än

din bildvärld för de unga!

Åt hemmets skog och fjäll och älv,

åt järnets döda massa själv

giv så en själ, en tunga!

Och prägla levande och varm

en Sveriges bild i barnets barm,

som mannen skall bevara,

som han skall ägna glad en gång

sin levnads gärning eller sång

och dö för att försvara!

Carl Snoilsky

I. Pojken

Tomten

Söndag 20 mars

Det var en gång en pojke. Han var så där en fjorton år gammal, lång och ranglig och linhårig, Inte stort dugde han till: han hade mest av allt lust att sova och äta, och därnäst tyckte han om att ställa till odygd.

Nu var det en söndagsmorgon, och pojkens föräldrar höllo på att göra sig i ordning för att gå i kyrkan. Pojken själv satt i skjortärmarn på bordskanten och tänkte på hur lyckligt det var, att både far och mor gingo sin väg, så att han skulle få rå sig själv under ett par timmar. "Nu kan jag då ta ner fars bössa och skjuta av ett skott, utan att någon behöver lägga sig i det," sade han för sig själv.

Men det var nästan, som om far skulle ha gissat sig till pojkens tankar, för just som han stod på tröskeln och var färdig att gå, stannade han och vände sig mot honom. "Eftersom du inte vill gå i kyrkan med mor och mig," sade han, "så tycker jag, att du åtminstone kan läsa predikan hemma. Vill du lova, att du gör det?" "Ja," sade pojken, "det kan jag väl göra." Och han tänkte förstås, att inte skulle han läsa mer, än han hade lust till.

Pojken tyckte, att han aldrig hade sett sin mor så fortfärdig. I ett nu var hon borta vid vägghyllan, tog ner Luthers postilla och lade den på bordet framme vid fönstret med dagens predikan uppslagen. Hon slog också upp i evengelieboken och lade den brevid postillan. Sist drog hon fram till bordet den stora länstolen, som blev köpt på auktionen i Vemmenhögs prästgård förra året, och där eljest ingen annan än far fick sitta.

Pojken satt och tänkte, att mor gjorde sig alltför mycket besvär med den där uppdukningen, för han ämnade inte läsa mer än en eller annan sida. Men nu var det för andra gången alldeles så, som om far skulle ha kunnat se tvärsigenom honom. Han gick fram till pojken och sade med sträng röst: "Kom nu ihåg, att du läser ordentligt! har du då hoppat över något, så går det inte väl för dig."

"Predikan är fjorton och en halv sida," sade mor liksom för att råga måttet. "Du får nog sätta dig att läsa genast, om du ska hinna igenom den."

Därmed gingo de äntligen, och då pojken stod i dörren och såg efter dem, tyckte han, att han hade blivit fångad i en fälla. "Nu går de nog och lyckönskar sig till att ha hittat på det så bra, att jag måste sitta och hänga över predikan hela tiden, som de var borta", tänkte han.

Man far och mor gingo visst inte och lyckönskade sig till något, utan istället voro de ganska bedrövade. De voro ett fattigt husmansfolk, och deras ställe var inte mycket större än en trädgårdstäppa. Då de först flyttade dit, kunde där inte födas mer än en gris och ett par höns, men de voro ovanligt strävsamma och duktiga människor, och nu hade de både kor och gäss. Det hade gått ofantligt framåt för dem, och de skulle ha vandrat nöjda och glada till kyrkan den vackra morgonen, om de inte haft sonen att tänka på. Far klagade över att han var trög och lat: ingenting hade han velat lära i skolan, och han var så oduglig att man nätt och jämnt kunde sätta honom till att valla gäss. Och mor nekade inte till att detta var sant, men hon var mest bedrövad över att han var vild och elak, hård mot djur och illvillig mot människor. "Månne Gud bryta hans ondska och ge honom ett annat sinneslag!" sade mor. "Annars blir han till en olycka både för sig själv och oss."

Pojken stod en lång stund och funderade om han skulle läsa predikan eller inte. Men så kom han överens med sig själv, att den här gången var det bäst att vara lydig. Han satte sig i prästgårdslänstolen och började läsa. Men då han hade hållit på en stund med att rabbla upp orden halvhögt, så var det, som om det där mumlandet skulle ha sövt honom, och han märkte, att han nickade till.