Pojken såg också de smala gatorna, som voro nästan folktomma på helgdagseftermiddagen. Han visste, han, vilken ström av ståtliga människor som en gång hade myllrat fram på dem. Han visste, att de hade varit som stora verkstäder, fulla av alla slags arbetare.

Men vad Nils Holgersson inte så, det var, att staden än i dag var både vacker och märkvärdig. Han såg varken de trevliga kojorna vid bakgatorna med svarta väggar, vita knutar och röda pelargonier bakom de blanka fönsterrutorna eller de många vackra trädgårdarna och alléerna eller skönheten hos de rankklädda ruinerna. Hans ögon voro så fyllda av det förgångnas härlighet, att han inte kunde se något gott hos det nuvarande.

Vildgässen foro ett par gånger fram och tillbaka över staden, för att Tummetott riktigt väl skulle få se allting. Till sist sänkte de sig ner på det gräsbeväxta golvet i en ruinkyrka för att stanna där över natten.

När de redan hade ställt sig att sova, var Tummetott ännu vaken och såg genom de brustna takvalven upp mot den blekröda aftonhimlen. Då han hade suttit där en stund, tänkte han, att han inte mer ville gräma sig över att han inte hade kunnat rädda den sjunkna staden.

Nej, det ville han inte, sedan han hade fått se den här. Om den staden som han hade sett, inte hade fått sjunka ner på havsbotten igen, så hade den kanske om någon tid blivit lika förfallen, som denna var. Kanske skulle den inte ha kunnat motstå tiden och förgängelsen, utan snart ha stått med taklösa kyrkor och prydnadslösa hus och ödsliga, tomma gator såsom denna. Då var det bättre, att den fanns kvar i all sin härlighet ner i det fördolda.

"Det var bäst, att det gick, som det gick," tänkte han. "Om jag hade makt att rädda staden, tror jag inte, att jag ville göra det." Sedan sörjde han inte mer över den saken.

Och det är nog många av dem, som äro unga, som tänka på samma sätt. Men när människor bli gamla och ha fått vänja sig att vara nöjda med litet, då äro de mer glada åt det Visby, som finns, än åt ett grant Vineta på havsbotten.

XV. Sagan om Småland

Tisdag 12 april

Vildgässen hade gjort en god resa över havet och slagit ner i Tjusts härad i norra Småland. Det häradet tycktes inte kunna bestämma sig för om det vill vara land eller hav. Överallt gingo havsfjärdarna in och skuro sönder landet i öar och halvöar, i uddar och näs. Havet var så påträngande, att det enda, som förmådde hålla sig uppe, var kullar och bergbackar. Allt lågland var bortglömt under vattenytan.

Det var kväll, när vildgässen kommo in från havet, och de småkulliga landet låg vackert mellan de blänkande fjärdarna. Här och där på öarna såg pojken kojor och stugor, och ju längre inåt landet han kom, desto större och bättre blevo bostäderna. Till sist växte de till stora, vita herrgårdsbyggnader. Utmed stränderna stod vanligen en krans av träd, därinnanför lågo åkerlappar, och uppe på toppen av de små kullarna togo träden vid på nytt. Han kunde inte låta bli att tänka på Blekinge. Detta var återigen ett ställe, där land och hav möttes på ett sådant där vackert och stilla sätt och liksom sökte att visa varandra det bästa och skönaste de hade.

Vildgässen slogo ner på en kal holme, långt inne i Gåsfjärden. Vid första ögonkast åt stranden märkte de, att våren hade gjort stora framsteg, medan de hade varit borta på öarna. De stora, präktiga träden voro ännu inte lövklädda, men marken under dem var brokig av vitsippor, vårlök och blåsippor.

När vildgässen sågo blomstermattan, blevo de rädda för att de hade dröjt för länge i södra delen av landet. Akka sade genast, att det inte var tid att söka upp något av rastställena i Småland. Redan nästa morgon måste de dra norrut över Östergötland.

Pojken skulle alltså inte få se något av Småland, och det var inte utan, att detta harmade honom. Han hade inte hört talas så mycket om något annat landskap som om Småland, och han hade önskat att få se det med egna ögon.

Förra sommaren, när han hade haft tjänst som gåsapåg hos en bonde i närheten av Jordberga, hade han nästan var dag råkat ett par fattiga Smålandsbarn, som också vallade gäss. De barnen hade retat honom alldeles förskräckligt med sitt Småland.

Fast nog var det synd att säga, att Åsa gåsapiga hade retat honom. Hon var alldeles för klok för sådant. Men den, som kunde vara retsam med besked, det var hennes bror, lille Mats.

"Har du hört, Nils gåsapåg, hur det gick till, när Småland och Skåne blev skapade?" kunde han fråga, och om då Nils Holgersson sade nej, började han genast berätta den gamla folksägnen.

"Jo, det var på den tiden, när Vår Herre höll på att skapa världen. Medan han arbetade som bäst, kom Sankte Per gående förbi. Han stannade och såg på, och så frågade han om det var ett svårt göra. 'Åja, det är inte så lätt heller,' sa Vår Herre. Sankte Per stod kvar ännu en stund, och när han märkte hur lätt det gick att lägga ut det ena landet efter det andra, fick han lust att försöka sig, han också. 'Kanske att du behöver vila dig litet,' sade Sankte Per,'så kunde jag sköta arbetet åt dig under tiden.' Men det ville inte Vår Herre. 'Jag vet inte om du är så hemma i konsten, att jag kan anförtro dig att ta vid där jag slutar,' svarade han. Då blev Sankte Per ond och sa, att han trodde sig om att skapa lika bra länder som Vår Herre själv.

Det förehöll sig så, att Vår Herre just då höll på att skapa Småland. Det var inte en gång halvfärdigt, men det såg ut att bli ett obeskrivligt vackert och fruktbart land. Vår Herre hade svårt att säga nej till Sankte Per, och dessutom tänkte han väl, att det, som var så bra påbörjat, borde ingen kunna förstöra. Därför sa han: 'Om du vill som jag, så ska vi pröva vem av oss som bäst förstår sig på den här sortens arbete. Du, som bara är en nybörjare, ska få fortsätta med detta, som jag har begynt, och jag ska skapa ett nytt land.' Detta gick Sankte Per genast in på, och så började de arbeta var och en på sitt håll.

Vår Herre flyttade sig ett stycke söderut, och där tog han sig för att skapa Skåne. Det dröjde inte länge, förrän han var färdig, och strax frågade han om Sankte Per hade slutat och ville komma och se på hans arbete. 'Jag har mitt i ordning för längesedan,' sa Sankte Per, och det hördes på rösten hur nöjd han var med det, som han hade åstadkommit.

När Sankte Per fick se Skåne, måste han erkänna, att om det landet var inte annat än gott att säga. Det var ett bördigt och lättodlat land med stora slätter, vart han såg, och knappt en tillstymmelse till berg. Det syntes, att Vår Herre riktigt hade tänkt på att göra det sådant, att folk skulle trivas där. 'Ja, det här är ett bra land,' sa Sankte Per, 'men nog tror jag, att mitt är bättre,' – 'Då ska vi gå och se på det,' sa Vår Herre.

Landet hade redan varit färdigt i norr och öster, när Sankte Per hade börjat arbetet, men södra och västra delen och hela inlandet hade han ensam fått skapa. När nu Vår Herre kom upp dit, där Sankte Per hade arbetat, blev han så förskräckt, att han tvärstannade och sa: 'Hur i hela världen har du burit dig åt med det här landet, Sankte Per?'

Sankte Per stod också och såg sig omkring helt förvånad. Han hade haft den tanken, att ingenting kunde vara så bra för ett land som mycken värme. Därför hade han dragit ihop ofantlig massa sten och berg och murat opp ett högland, och det hade han gjort för att det skulle komma nära solen och få mycket med av solvärmen. Ovanpå stenhoparna hade han brett ut ett tunt lager av matjord, och så hade han menat, att allting var väl beställt.

Men nu hade det kommit ett par starka regnskurar, medan han var nere i Skåne, och mer hade det inte behövts för att visa vad hans arbete dugde till. När Vår Herre kom för att betrakta landet, var all matjorden bortsköljd, och nakna berggrunden stack fram överallt. Där det var som bäst, låg det lera och tungt grus över hällarna, men det såg så magert ut, att det var lätt att förstå, att där knappast skulle kunna växa annat än gran och en och mossa och ljung. Vad det fanns gott om, det var vatten. Det hade fyllt opp alla klyftor i berggrunden; och sjöar, åar och bäckar, det såg man överallt, för att nu inte tala om mossar och kärr, som utbredde sig över stora sträckor. Och det förargligaste var, att medan somliga trakter hade övernog av vatten, var det så ont om det på andra håll, att stora fält lågo som torra hedar, där sand och jord virvlade opp i skyar vid minsta fläkt.