Pojken fullgjorde uppdraget, men när han nu kom upp på klippan, blev han förvånad att se, att Akka hade ställt sig i spetsen för de sex vildgässen, och att de alla gingo honom till mötes med stor högtidlighet. När de stannade framför honom, nego de många gånger med halsarna och sågo så viktiga ut, att han måste ta av sig luvan och buga sig för dem.
"Det är så," sade Akka, "att vi, som är gamla, har sagt till varandra, att om du, Tummetott, hade varit i tjänst hos människor och gjort dem lika mycket gott, som du har gjort os, så skulle de väl inte skiljas ifrån dig utan att ge dig en bra lön." – "Det är inte jag, som har hjälpt er, utan det är ni, som har tagit vård om mig," sade pojken. – "Vi tyckte också," fortfor Akka, "att då en människa har följt med oss på hela resan, skulle hon väl inte gå ifrån oss lika fattig, som hon kom till oss. " – "Jag vet, att det, som jag har fått lära i år hos er, är mera värt än gods och guld," sade pojken.
"När de här guldmynten ligger kvar i klyftan ännu efter så många år, är det väl säkert, att det inte finns någon ägare till dem," sade förargåsen, "och jag tycker, att du kan ta vara på dem." – "Var det inte ni själva, som behövde skatten?" frågade pojken. – "Jo, vi behöver den för att kunna ge dig sådan lön, att din far och mor ska tycka, att du har tjänat som gåsapåg hos hederligt herrskap."
Pojken vände sig nu halvt om, kastade en blick utåt havet och såg därpå Akka rätt in i de blanka ögonen. "Jag tycker, att det är märkvärdigt, mor Akka, att ni avskedar mig ur tjänsten och ger mig min lön, innan jag har sagt opp mig," sade han. – "Så länge som vi vildgäss dröjer i Sverige, vill jag väl tro, att du stannar hos oss," sade Akka. "Men jag önskade visa dig var skatten fanns, nu då vi kunde komma till den utan att göra en alltför stor omväg." – "Det är ändå, som jag säger, att ni vill skilja mig från er, förrän jag själv har just," sade Tummetott. "Efter en så god tid, som vi har haft tillsammans, tycker jag, att det inte vore för mycket, att jag också finge fara med er till utlandet."
När pojken sade detta, sträckte Akka och de andra vildgässen sina långa halsar rätt upp och stod en stund och sögo in luft med halvöppna näbbar. "Detta är något, som jag inte har tänkt på," sade Akka, när hon hade sansat sig. "Men innan du beslutar dig för att följa oss, är det bäst, att vi får höra vad Gorgo har att förtälja. Du må veta, att när vi lämnade Lappland, kom Gorgo och jag överens, att han skulle fara till ditt hem i Skåne och söka att utverka bättre villkor för dig."
"Ja, det är sant," sade Gorgo. "Men, som jag redan har sagt dig, har jag inte haft lycka med mig. Jag letade snart nog reda på Holger Nilssons torp, och när jag hade svävat fram och tillbaka över gården ett par timmar, fick jag syn på tomten, som kom smygande mellan husen. Jag kastade mig genast över honom och for bort med honom till en åker, för att vi skulle få talas vid ostörda. Jag sade, att jag var skickad av Akka från Kebnekajse för att fråga om han inte kunde ge Nils Holgersson bättre villkor. 'Det önskar jag att jag kunde,' svarade han, 'för jag har hört, att han har skickat sig väl under resan. Men det står inte i min makt.' Då blev jag ond och sade, att jag inte skulle hålla mig för god att hacka ut hans ögon, om han inte gav med sig. 'Du kan göra med mig, vad du vill,' sade han. 'Men Nils Holgersson blir det ändå så, som jag har sagt. Men du kan hälsa honom, att han gjorde väl, om han snart komme hem med sin gås, för det står illa till här på torpet. Holger Nilsson har måst betala en borgen för sin bror, som han hade en så stor tillit till. En häst har han köpt för lånta pengar, men hästen blev halt, första dagen han körde honom, och sedan dess har han ingen nytta haft av honom. Ja, säg Nils Holgersson, att föräldrarna redan har måst sälja två kor, och att de blir tvungna att gå ifrån torpet, om de inte får hjälp från något håll!'"
När pojken hörde detta, drog han samman ögonbrynen, och händerna knöto sig så, att knogarna vitnade. "Det är grymt av tomten," sade han, "att han har satt ett sådant villkor för mig, att jag inte kan komma hem och bistå mina föräldrar. Men inte ska de lyckas honom att göra mig till vänsvikare. Far och mor är hederligt folk, och jag vet, att de hellre saknar min hjälp, än att jag skulle komma tillbaka till dem med dåligt samvete."
LI. Havssilver
Lördag 8 oktober
Havet är, som var man vet, vilt och påträngande, och den delen av Sverige, som är mest utsatt för dess anfall, skyddas därför sedan många tusen år tillbaka av en lång och bred stenmur, som kallas Bohuslän.
Muren är så pass bred, att den täcker hela landet mellan Dalsland och havet, men, så som det brukar vara fallet med strandskoningar och vågbrytare, är den inte särdeles hög. Den är uppförd av ansenliga stenblock, och på sina ställen äro hela långa bergåsar inlagda i den. Det gick väl heller inte an att bygga med småstenar, när det gällde att mot havet resa ett värn, som skulle sträcka sig från Iddefjorden till Göta älv.
Sådana stora byggnadsverk utföras ju inte mer i våra dagar, och det är säkert, att muren är ofantligt gammal. Det är heller inte utan, att den har blivit illa åtgången med tiden. De stora blocken ligga numera inte så tätt intill varandra, som de töra ha gjort från början. Det har bildats sprickor mellan dem, så breda och djupa, att både åkrar och hus få rum på deras botten. Men stenblocken ligga i alla fall inte längre isär, än att man väl ser, att de en gång har tillhört en och samma mur.
Inåt land är den stora muren bäst bibehållen. Där går den fram hel och obruten långa sträckor. Längs mitten löpa långa, djupa springor med sjöar på bottnen, och fram mot kusten är den så sönderfallen, att vart block ligger som en kulle för sig.
Det är först när man ser den nere vid kusten, som man riktigt begriper, att den stora muren inte står, där den står, bara för ro skull. Så stark den än måtte ha varit från början, har havet brutit igenom den på en sex, sju ställen och sänt in fjordar, som äro flera mil långa. Det yttersta av den står till och med under vatten, så att endast den översta delen av klippblocken ligger i dagen. På så sätt har det uppkommit en mängd stora och små öar, som bilda en skärgård, och denna får ta emot de värsta anloppen av storm och hav.
Nu skulle man väl tycka, att ett landskap, som egentligen bara består av en stor stenmur, borde vara alldeles ofruktbart, så att inga människor kunde finna sin bärgning där. Men det är inte så farligt med den saken, för fastän det är naket och kalt uppe på kullar och bergvidder i Bohuslän, har det till gengäld samlat mycken god och fruktbar mylla i alla rämnor, och det går förträffligt att driva jordbruk där, om än tegarna inte äro så särdeles vida. Det brukar inte heller vara så kalla vintrar vid havskusten som inne i landet, och på platser, som äro skyddade för vinden, trivas ömtåliga träd och andra växter, som eljest knappast vilja gå till så långt i söder som i Skåne.
Inte heller får man glömma, att Bohuslän ligger vid gränsen av den stora allmänningen, som är gemensam egendom för alla jordens folk. Bohuslänningarna kunna färdas på vägar, som de inte behöva bygga eller laga. De kunna fånga in hjordar, som de inte behöva valla och vårda, och deras farkoster fraktas av dragare, som de inte behöver ge foder och stallrum. Därför äro de inte så beroende av jordbruk och boskapsskötsel som andra. De frukta inte för att slå sig ner på stormpiskade skär, där det inte växer ett grönt strå, eller på smala strandremsor nedanför kustbergen, där det knappast finns utrymme för en potatistäppa, därför att de veta, att det stora, rika havet kan ge dem allt, vad de behöva.
