Men Dunfin hade ett sådant sinnelag, att hon inte kunde tro någon om ont, och när Vingsköna en stund efteråt kom och ville visa henne sin friare, följde hon genast med. "Ja, han är inte så grann som den du får," sade systern, "men han är så mycket mera tapper och oförvägen." – "Hu kan du veta det?" sade Dunfin. – "Jo, det har varit stor jämmer bland måsar och änder här på skäret en tid, för var morgon i dagbräckningen kommer en främmande rovfågel och tar bort en av dem. " – "Vad är det för en fågel?" sade Dunfin. – "Det vet vi inte," svarade systern. "En sådan som han har aldrig förr varit sedd här på skäret, och det märkvärdiga är, att han aldrig anfallet någon av oss gäss. Men nu har min friare satt sig i sinnet att kämpa med honom nästa morgon och driva bort honom." – "Måtte det gå väl bara!" sade Dunfin. – "Nej, det tror jag knappast att det gör," sade systern. "Om min gåskarl vore så stor och stark som din, då kunde jag ha något hopp." – "Vill du, att jag ska be Mårten gåskarl, att han går emot den främmande fågeln?" sade Dunfin. – "Ja, det ville jag visst," sade Vingsköna. "Större tjänst kunde du inte visa mig."
Nästa morgon var gåskarlen vaken före solen, ställde sig överst på skäret och spejade åt alla håll. Snart såg han en stor, mörk fågel komma västerifrån. Vingarna voro ofantligt långa, och det var lätt att begripa, att detta var en örn. Gåskarlen hade inte väntat farligare motståndare än en uggla och nu förstod han, att han inte skulle komma ifrån detta med livet. Men det föll honom aldrig in, att han borde undvika strid med en fågel, som var många gånger starkare än han.
Örnen sköt ner på en mås och högg klorna i honom. Innan han hade hunnit lyfta rusade Mårten gåskarl fram. "Släpp den där!" ropade han. "Och kom aldrig mer hit tillbaka, eljest får du med mig att göra!" – "Vad är du för en galning?" sade örnen. "Det är en lycka för sig, att jag aldrig brukar kämpa med gäss. Annars skulle det snart vara ute med dig."
Mårten gåskarl trodde, att örnen höll sin för god att slåss med honom, och rusade på honom i vredesmod, bet honom i strupen och slog honom med vingarna. Detta kunde örnen naturligtvis inte tåla, utan han började strida, men ändå inte med full styrka.
Pojken låg och sov på samma ställe som Akka och vildgässen, när han hörde Dunfin ropa: "Tummetott! Tummetott! Mårten gåskarl håller på att bli ihjälriven av en örn!" – "Låt mig sitta opp på din rygg, Dunfin, och för mig till honom!" sade pojken.
När han kom fram, var Mårten gåskarl blodig och illa riven, men han kämpade ännu. Pojken kunde inte strida mot örnen, och det var inte annat att göra än att skaffa bättre hjälp. "Fort, Dunfin! Kalla hit Akka och vildgässen!" ropade han. Med detsamma han sade detta, upphörde örnen att strida. "Vem är det, som talar om Akka?" frågade han. Och när han nu såg Tummetott och hörde vildgässens kackel, lyfte han vingarna. "Säg Akka, att jag aldrig hade väntat att träffa på henne eller någon av hennes följe härute på havet!" sade han och svävade bort med skön och snabb flykt. – "Det var samma örn, som en gång bar mig tillbaka till vildgässen," sade pojken och såg förvånad efter honom.
Vildgässen ämnade bege sig av från skäret i god tid, men först ville de ändå beta en stund. Medan de gingo och åto, kom en bergand fram till Dunfin. "Jag skulle hälsa dig från dina systrar," sade hon. "De vågar inte visa sig bland vildgässen, men de bad mig påminna dig, att du inte borde fara från skäret, förrän du har hälsat på den gamla fiskaren." – "Det är verkligen sant," sade Dunfin. Men hon hade nu blivit så pass skrämd, att hon inte ville gå ensam, utan bad gåskarlen och Tummetott följa med upp till hyddan.
Där stod dörren öppen. Dunfin gick in, men det två andra stannade utanför. I nästa ögonblick hörde de hur Akka gav tecken till uppbrott, och de kallade på Dunfin. Grågåsen kom ut ur stugan och flög med vildgässen bort från skäret.
De hade färdats ett rätt långt stycke inåt skärgården, då pojken började förvåna sig över grågåsen, som följde dem. Dunfin brukade flyga tyst och lätt. Denna arbetade sig fram med tunga, brusande vingslag. "Akka, vänd om! Akka, vänd om!" ropade han helt hastigt. "Vi har kommit i orätt sällskap! Det är Vingsköna, som följer oss!"
Knappt var detta sagt, förrän grågåsen upphävde ett så fult och ilsket skrik, att alla förstodo vem hon var. Akka och de andra vände sig mot henne, men grågåsen flydde inte genast. I stället störtade hon mot den store vite, grep fatt i Tummetott och flög nu bort med honom i näbben.
Det blev en skarp jakt inöver skärgårdshavet. Vingsköna flydde raskt, men vildgässen voro alldeles inpå henne, och det fanns intet hopp för henne att komma undan.
Plötsligen sågo de en liten vit rök stiga upp, nerifrån havet, och knallen av ett skott hördes. I sin iver hade de inte märkt, att de hade kommit rakt ovanför en båt, där en ensam fiskare satt.
Ingen blev dock träffad av skottet, men just där, mittöver båten, öppnade Vingsköna näbben och lät Tummetott falla ner i havet.
XXXVII. Stockholm
Lördag 7 maj
För några år sedan fanns på Skansen, den stora trädgården utanför Stockholm, där man har samlat ihop så mycket märkvärdigt, en liten gubbe, som hette Klement Larsson. Han var från Hälsingland, och till Skansen hade han kommit för att spela folkdanser och andra gamla låtar på sin fiol. Men det var naturligtvis mest om eftermiddagarna han uppträdde som spelman. Och förmiddagen brukade han sitta och vakta i någon av de präktiga bondstugorna, som hade flyttats till Skansen från alla delar av landet.
Klement tyckte till en början, att han hade fått det bättre på sina gamla dar, än han någonsin hade vågat drömma om, men efter någon tid började han ledas vid alldeles förskräckligt, isynnerhet under vakthållningen. Det gick väl an, när det kom folk in i stugan för att se på den, men ibland satt Klement många timmar alldeles ensam. Då längtade han hem till den grad, att han fruktade, att han skulle bli tvungen att säga upp sin plats. Han var mycket fattig, och han visste, att därhemma skulle han falla socknen till last. Därför sökte han hålla ut i det längsta, fastän han kände sig olyckligare för var dag.
En vacker eftermiddag i början av maj hade Klement fått ledigt ett par timmar och var på väg utför den branta backen, som leder ner från Skansen, då han mötte en skärgårdsfiskare, som kom gående med kassen på ryggen. Det var en ung, rask karl, som brukade komma till Skansen och bjuda ut sjöfåglar, som han hade lyckats att infånga levande, och Klement hade råkat honom många gånger förut.
Fiskaren hejdade Klement för att fråga honom om föreståndaren på Skansen var hemma, och när Klement hade svarat på detta, frågade han i sin tur var det var för rart, som fiskaren hade i kassen. "Du kan få se vad jag har, Klement," svarade fiskaren, "om du till tack vill ge mig ett gott råd och säga vad jag kan begära för det."
Han sträckte kassen mot Klement. Denne tittade ner i den en gång, så en gång till och drog sig därpå hastigt ett par steg baklänges. "Vad i alla mina dar, Åsbjörn!" sade han. "Hur har du fått fatt i den där?"
Han kom ihåg, att när han var barn i världen, hade mor brukat tala om småfolket, som bodde under stuggolvet. Han fick inte skrika och inte vara odygdig, för att inte reta småfolket. Sedan han hade blivit vuxen, hade han trott, att mor hade hitta på det där om pysslingarna för att hålla honom i styr. Men det måtte inte ha varit något påhitt av mor, för där i Åsbjörns kasse låg en av småfolket.
Det satt något av barnaskräcken kvar i Klement, och han kände en rysning ila utefter ryggraden, när han såg åt kassen. Åsbjörn märkte, att han var rädd, och började skratta, men Klement tog saken djupt allvarligt. "Tala om för mig, Åsbjörn, var du har kommit över honom!" sade han. – "Jag har inte legat på lur efter honom, må du tro," sade Åsbjörn. "Det var han, som kom till mig. Jag hade farit ut i god tid i morse och tagit bössan med i båten. Jag var knappt hunnen från land, förrän jag fick syn på några vildgäss, som kom från österifrån under ett fasligt skrikande. Jag gav dem ett skott, men fick ingen av dem. I stället kom den här nerfarande och föll i vattnet så nära båten, att jag bara behövde sträcka ut handen för att få tag i honom." – "Du mått väl inte ha skjutit honom, Åsbjörn?" – "Ånej, han är frisk och färdig. Men när han först kom ner, visste han inte riktigt till sig, och då passade jag på och surrade ett par segelgarnsändar om fötter och händer på honom, så att han inte skulle rymma. Se, jag tänkte genast, att det här skulle bli något för Skansen."