'Det första jag gjorde, sedan jag kom hem,' fortfor det, 'var att leda i Dalälven på mitt område, och jag ställde det så, att den måste göra två präktiga fall: ett vid Söderfors och ett vid Älvkarleby. Söder om älven, vid Dannemora, lade jag ner berggrunden, som jag hade fått av Värmland, och då märkte jag, att Värmland inte hade sett riktigt efter vad det hade skänkt bort, för berggrunden bestod av den bästa järnmalm. Runt omkring planterade jag skogen, som jag hade fått av Östergötland, och när det nu på ett ställe fanns både malm och kolskog och vattenkraft, så var det ju givit, att där skulle bli en rik bergslag.

Sedan jag hade fått det så bra ordnat oppe i norr, sträckte jag ut de västmanländska åsarna, och tänjde dem så, att de nådde fram till Mälaren och bildade uddar och öar, som klädde sig med grönt och har blivit fagra som lustgårdar. Men fjärdarna, som Sörmland hade skänkt mig, drog jag långt inåt landet, så att de öppnades för sjöfarande och kunde komma i umgänge med världen.

När jag hade fått allt färdigt i norr och i söder, gick jag fram till östra kusten, och nu tog jag reda på alla de kala skär och stenbackar och ljunghedar och nakna marker, som ni hade gett mig, och kastade ut dem i havet. Och därutav uppstod alla mina holmar och öar, som har varit mig till stor nytta både för fiske och skeppsfart, och som jag räknar som min förnämsta egendom.

Sedan hade jag inte mycket mer kvar av gåvorna än de där jordtorvorna, som jag hade fått av Skåne, och dem lade jag ut i mitten av området till den fruktbara Vaksalaslätten. Och den tröga ån, som jag hade fått av Västergötland, den ledde jag fram över slätten, för att den skulle få god förbindelse med Mälarfjärdarna.'

Nu förstod de andra landskapen hur allt hade gått till, och fastän de var smått förargade, kunde de inte låta bli att tycka, att Uppland hade ställt det väl för sig. 'Du har gjort mycket med små medel,' sade landskapen. 'Du är visst den, som är klokast och duktigast av oss.'

'Tack ska ni ha för det ordet!' sade Uppland. 'När ni säger så, blir det väl jag, som får ta kungen och huvudstaden till mig.'

Återigen blev de andra landskapen förargade, men det, som var beslutat, måste de stå fast vid.

Och Uppland fick kungen och huvudstaden och blev det främsta av alla landskapen. Och det var inte mer än rätt, för klokhet och duglighet är det, som gör tiggare till furstar än i denna dag."

XXXV. I Uppsala

Studenten

Torsdag 5 maj

På dem tiden, då Nils Holgersson drog genom landet med vildgässen, fanns det i Uppsala en sådan präktig ung student. Han bodde på ett litet vindsrum och var så sparsam, att folk sade, att han levde på rakt ingenting. Studierna skötte han med liv och lust och blev fortare färdig med dem än någon annan. Men han var inte någon plugghäst eller döddansare fördenskull, utan han förstod sig också på att roa sig med sina kamrater. Han var riktigt sådan, som en student bör vara. Det var alls intet fel på honom om det inte skulle vara det, att han hade blivit bortskämd av medgången. Men sådant kan hända den bäste. Lyckan är inte så lätt att bära, framför allt inte i ungdomen.

En morgon, strax sedan studenten hade vaknat, låg han och tänkte på hur utmärkt han hade det. "Alla människor tycker om mig, både kamrater och lärare," sade han för sig själv. "Och så förträffligt, som det har gått för mig med studierna! I dag ska jag opp i tentamen för sista gången, och sedan är jag snart färdig. Och blir jag bara färdig i tid, får jag genast en plats med stor lön. Det är märkvärdigt sådan tur jag har. Men jag sköter mig ju också så väl, att det inte kan gå annat än lyckligt för mig."

Studenterna i Uppsala sitta inte i klassrum och läsa många tillsammans som skolbarn, utan de studera var för sig hemma på sina rum. När de ha blivit färdiga med ett ämne, gå de till sina professorer och bli förhörda i hela ämnet på en gång. Ett sådant förhör kallas för en tentamen, och det var just sista och svåraste, som studenten hade att gå igenom den där dagen.

Så snart som han hade klätt sig och ätit frukost, satte han sig ner vid skrivbordet för att kasta en sista blick på sina böcker. "Jag tror nog, att det är alldeles onödigt, så väl förbebredd, som jag är," tänkte studenten, "men jag ska väl plugga så länge som möjligt, så att jag inte har något att förebrå mig."

Han hade inte läst länge, förrän det knackade på dörren och en student kom in till honom med en tjock lunta under armen. Det var en student av helt annat slag än den, som satt vid skrivbordet. Han var blyg och försagd och såg sliten och fattig ut. Det var en sådan, som förstod sig på böcker, men inte heller på något annat. Det sades om honom, att han skulle vara mycket lärd, men han var så rädd och blyg, att han aldrig hade vågat sig upp i en tentamen. Alla trodde, att han skulle bli en överliggare, en sådan, som stannar i Uppsala år efter år och läser och läser, men som det aldrig blir något av.

Nu hade han det ärendet att be kamraten läsa igenom en bok, som han hade skrivit. Den var inte tryckt, utan bara handskriven. "Du gjorde mig en stor tjänst, om du ville titta på det här," sade han, "och säga om det duger."

Den studenten, som hade så god tur i allting, tänkte för sig själv: "Är det inte sant, som jag säger, att mig tycker alla om? Här kommer nu också den där enstöringen, som inte har kunnat förmå sig att visa sitt arbete för någon annan, och vill, att jag ska bedöma det."

Han lovade, att han skulle läsa handskriften så snart som möjligt, och den andra lade den på skrivbordet framför honom. "Du får vara rädd om den," sade han. "Jag har arbetat på detta i fem år, och om det kommer bort, kan jag inte göra om det." – "Inte ska det komma något ont åt det, medan det ligger här hos mig," sade studenten, och därmed gick den främmande.

Studenten drog den tjocka luntan till sig. "Jag undrar vad han har suttit och petat ihop för slag," sade han. "Jaså, Uppsala stads historia! Det låter ju inte så galet."

Nu älskade denna studenten Uppsala mer än alla andra ställen, och han blev nyfiken att läsa vad överliggaren hade skrivit om staden. "När jag tänker rätt på saken, kan jag så gärna läsa hans historia genast," mumlade han. "Det tjänar till ingenting att sitta och plugga i sista stunden. Det går inte bättre för det, när man kommer inför professorn."

Studenten läste och lyfte inte på ögonen från pappersbladen, förrän han hade hunnit till det sist. När han hade slutat, var han helt förnöjd. "Ser man på!" sade han. "Det var en baddare att vara lärd. När den här boken kommer ut, är hans lycka gjord. Det ska bli en glädje att säga honom hur bra den är."

Han samlade ihop alla de lösa pappersbladen, varav handskriften bestod, och lade dem till rätta på bordet. När han höll på med detta, hörde han en klocka slå.

"Se så ja! Det är tid för mig att gå till professorn," sade han och skyndade ut för att hämta sina svarta kläder, som hängde i ett kontor ute på vinden. Såsom det ofta går, när man har bråttom, voro både lås och nyckel motsträviga, och det dröjde en stund, innan han kunde vända tillbaka.

När han kom till tröskeln, gav han till ett utrop. I brådskan när han gick ut, hade han lämnat dörren öppen, och fönstret, invid vilket skrivbordet stod, var också öppet. Det hade uppkommit ett starkt drag, och nu såg studenten de lösa bladen i handskriften virvla ut genom fönstret. Han tog golvet i ett enda väldigt steg och hade handen på papperen, men det var inte mycket kvar att rädda. Endast tio eller tolv sidor lågo kvar på skrivbordet. Allt det andra dansade med vinden bort över gårdar och tak.

Studenten lutade sig ut genom fönstret och tittade efter papperen.