Härute slogo vildgässen ner på en klippholme, och när de stodo på marken, vände sig pojken till Dunfin. "Vad var det för en stor stad, som vi for fram över?" sade han.

"Jag vet inte vad den heter bland människor," sade Dunfin. "Vi grågäss kallar den Staden, som simmar på vattnet."

Systrarna

Dunfin hade två systrar: Vingsköna och Guldöga. De voro starka och kloka fåglar, men de hade inte en så mjuk och glänsande fjäderskrud som Dunfin och inte heller ett så milt och ljuvt sinnelag. Allt ifrån det, att de voro små gula gässlingar, hade också föräldrar och släktingar, ja, till och med den gamla fiskaren tydligt låtit dem märka, att de tyckte mera om Dunfin än om dem, och därför hade systrarna alltid hatat henne.

När vildgässen landade på skäret, gingo Vingsköna och Guldöga och betade på en liten grön plätt ett stycke från stranden och fingo genast syn på främlingarna.

"Se, syster Guldöga, sådana ståtliga vildgäss, som slår ner på ön!" sade Vingsköna. "Jag har sällan sett fåglar med så präktig hållning. Och ser du, att de har en vit gåskarl ibland sig? Har du sett en skönare fågel? Man kunde nästan ta honom för en svan."

Guldöga gav systern rätt i att det helt säkert var mycket framstående främlingar, som hade kommit till ön. Men plötsligt avbröt hon sig och ropade: "Syster Vingsköna, syster Vingsköna! Ser du inte vem det är, som de för med sig?"

Med detsamma fick också Vingsköna ögonen på Dunfin och blev så häpen, att hon en lång stund stod med näbben öppen och bara väste. "Det kan väl aldrig vara möjligt, att det är hon? Hur har hon kommit in bland sådant folk? Vi lämnade henne ju att svälta ihjäl på Öland."

"Det värsta är, att hon kommer att skvallra för far och mor och tala om, att det var vi, som flög så hårt inpå henne, att vingen gick ur led," sade Guldöga. "Du ska få se, att det slutar så, att vi blir bortkörda från skäret."

"Inte har vi annat än förargelse att vänta, sedan den bortskämda ungen har kommit tillbaka," sade Vingsköna. "Men nu tror jag, att det till en början är klokast, att vi visar oss så glada över att hon har kommit tillbaka, som vi nånsin förmår. Hon är så dum, att hon kanske inte en gång märkte, att vi knuffade till henne med avsikt."

Medan Vingsköna och Guldöga talade på detta sättet, hade vildgässen stått på stranden och lagt sina fjädrar till rätta efter flykten. Nu tågade de i en lång rad uppför den klippiga stranden till skrevan, där Dunfins visste, att föräldrarna brukade uppehålla sig.

Dunfins föräldrar voro ett utmärkt folk. De hade bott längre på ön än någon annan, och de brukade råda och hjälpa alla nykomlingar. De hade också sett vildgässen komma, men de hade inte känt igen Dunfin i flocken. "Det var märkligt att se vildgäss landa här på skäret," sade gåsbonden. "Det är en präktig flock. Det syns redan på flykten. Men det blir inte lätt att finna betesplatser för så många." – "Ännu har vi det väl inte så överfullt, att vi inte kan ta emot dem, som kommer," sade hans hustru. Hon var mild och god till lynnet, hon som Dunfin.

När Akka kom tågande, gingo Dunfins föräldrar emot henne och skulle just hälsa henne välkommen till ön, då Dunfin flög upp från sin plats sist i tåget och slog ner mittemellan föräldrarna. "Far och mor, nu är jag här! Känner ni inte igen Dunfin?" ropade hon. Först kunde de gamla inte riktigt komma till rätta med vad de sågo, men så kände de igen dottern och blevo orimligt glada förstås.

Mittunder det att vildgässen och Mårten gåskarl och Dunfin själv kacklade som ivrigast för att berätta hur Dunfin hade blivit räddad, kommo Vingsköna och Guldöga springande. De ropade välkommen redan på långt håll och visade sig så glada över att Dunfin var hemma, att hon blev riktigt rörd.

Vildgässen funno sig väl på skäret, och det blev beslutat, att de inte skulle fara vidare förrän nästa morgon. Om en stund frågade systrarna Dunfin om hon ville komma med dem för att se var de ämnade lägga sin reden. Hon följde dem genast och såg, att de hade valt sig väl undangömda och skyddade häckplatser. "Var ska nu du, Dunfin, slå dig ner?" frågade de. – "Jag?" sade Dunfin. "Jag tänker inte stanna här på skäret. Jag ska följa med vildgässen oppåt Lappland. " – "Det var synd, att du ska lämna oss," sade systrarna. – "Jag hade gärna dröjt kvar hos er och föräldrarna," sade Dunfin. "Men jag har redan lovat den store vite..." – "Vad?" ropade Vingsköna. "Ska du ha den sköna gåskarln? Det är då..." Men här stötte Guldöga häftigt till henne, och hon avbröt sig.

De två elaka systrarna hade mycket att tala om hela förmiddagen. de voro alldeles utom sig över att Dunfin hade en sådan friare som den vita gåskarlen. De hade friare själva, men det var bara vanliga grågäss, och sedan de hade sett Mårten gåskarl, tyckte de, att dessa voro så fula och tarvliga, att de inte ville se åt dem. "Detta kommer att gräma mig till döds," sade Guldöga. "Om det åtminstone hade varit du, syster Vingsköna, som hade fått honom!" – "Jag ville hellre, att han voro död, än att jag ska behöva gå här hela sommaren och tänka på att Dunfin har fått en vit gåskarl," sade Vingsköna.

Systrarna fortfor dock att visa sig mycket vänliga mot Dunfin, och på eftermiddagen tog Guldöga Dunfin med sig, för att hon skulle få se den, som Guldöga tänkte gifta sig med. "Han är inte så grann som den du ska ha," sade Guldöga. Men till gengäld kan man då vara säker på att han är den han är." – "Vad menar du, Guldöga?" sade Dunfin. Guldöga ville först inte förklara vad hon hade menat, men så kom det då fram, att hon och Vingsköna hade undrat om det stod riktigt till med den vite. "Vi har aldrig sett en vit gås följa med vildgässen," sade systern, "och vi undrar om han kan vara förtrollad." – "Ni är bra dumma! Han är ju en tamgås," sade Dunfin harmset. – "Han för med sig en, som är förtrollad," sade Guldöga, "och då kan han nog vara förtrollad själv. Är du inte rädd, att han kan vara en svart skarv?"

Hon lade sina ord mycket väl och skrämde upp den stackars Dunfin. "Du menar inte vad du säger," sade den lilla grågåsen. "Du vill bara skrämma mig." – "Jag vill ditt bästa, Dunfin," sade Guldöga. "Jag kan inte tänka mig något värre än att se dig flyga bort med en svart skarv. Men nu ska jag säga dig något. Försök att förmå honom att äta ett par av rötterna, som jag har plockat ihop här! Är han förtrollad, så måste det då genast visa sig. Är han det inte, kommer han att förbli sig lik."

Pojken satt mittibland gässen och hörde hur Akka och den gamla gåsbonden språkades vid, då Dunfin kom flygande. "Tummetott! Tummetott!" ropade hon. "Mårten gåskarl håller på att dö! Jag har dödat honom!" – "Låt mig sitta opp på din rygg, Dunfin, och för mig till honom!" ropade pojken. De foro, och Akka och vildgässen följde också med. När de kommo fram till gåskarlen, låg han på marken. Han kunde ingenting säga, han bara kippade efter andan. "Kittla honom under strupen, och dunka honom i ryggen!" sade Akka. Det gjorde pojken, och genast hostade den store vite upp en stor rot, som hade fastnat i hans strupe. "Är det de här, som du har ätit av?" sade Akka och visade på några rötter, som lågo på jorden. – "Ja", sade gåskarlen. – "Då var det väl, att de fastnade i strupen på dig," sade Akka. "De är giftiga. Om du hade sväljt ner dem, hade du säkert dött." – "Det var Dunfin, som bad mig, att jag skulle äta av dem," sade gåskarlen. – "Jag hade fått dem av min syster," sade Dunfin och berättade alltihop. – "Du ska ta dig i akt för systrarna dina, Dunfin," sade Akka, "för de vill säkert inte ditt bästa."