Prosten tänkte på Delsbobönderna, som hade så mycken kärlek för sina husdjur. 'Visste de bara om detta, skulle de väl inte låta det fortgå så här,' tänkte han. 'De skulle väl våga sitt eget liv hellre än att låta sin boskap vandra fram mellan björnar och vargar och få sin dom av skogsrået.'

Den sista flocken, som trädde fram, var prästgårdsboskapen. Prosten kände igen skällkons klocka redan på långt håll, och det måtte också hästen ha gjort. Den började skälva i alla leder och betäcktes av svett. 'Jaså, nu är det din tur att gå förbi skogsrået och få sin dom,' sade prosten till hästen. 'Men var inte rädd du! Jag förstår nog varför du har fört mig hit, och jag ska inte överge dig.'

Den präktiga prästgårdsboskapen kom i ett långt tåg fram ur skogen och gick mot skogsrået och vilddjuren. Den sista i raden var hästen, som hade fört sin husbonde opp på Blacksåsen. Prosten hade inte stigit ur sadeln, utan satt kvar där och lät djuren bära honom fram mot skogsrået.

Han hade varken bössa eller kniv till sitt försvar, men han hade tagit fram handboken och satt med den tryckt mot sitt bröst, när han nu gav sig i kamp med styggelsen.

Till en början var det, som skulle ingen ha märkt honom. Prästgårdsboskapen gick förbi skogsrået på samma sätt som de andra hoparna. Skogsrået sänkte inte tallvedsfacklan över något av djuren. Först när den kloka hästen kom, gjorde det en rörelse för att utmärka den för döden.

Men i detsamma sträckte prosten opp handboken, och fackelskenet föll på korset på bokpärmen. Skogsrået gav till ett högt och gällt skrik, och blosset föll ur dess hand ner på marken.

Lågan slocknade genast, och i den plötsliga övergången från ljus till mörker kunde prosten ingenting se. Ingenting hörde han heller. Omkring honom rådde samma djupa tystnad, som det brukade vara om vintern i vildmarken.

Då delade dig hastigt de tunga molnen, som täckte himlen, och genom rämnan trädde fullmånen och kastade ljus ner till marken. Och nu såg prosten, att han och hästen stod ensamma på Blacksåsens topp. Inte ett enda av de många vilddjuren fanns kvar där. Marken var inte opptrampad av alla boskapshjordarna, som hade gått över den. Men själv satt han med handboken sträckt framför sig, och hästen under honom stod skälvande och badade i svett.

När prosten hade ridit nerför berget och kom hem till sig gård, visste han inte mer om det var en dröm eller syn eller verklighet, det, som hade hade sett. Men att det var en maning till honom att tänka på de arma djuren, som var under vilddjursvälde, det förstod han. Och han predikade så väldeligen för Delsbobönderna, att i hans tid blev alla vargar och björnar utrotade här i socknen, fast de lär nog ha kommit tillbaka, sedan han var borta."

Här slutade Bärnhard sin berättelse. Han fick mycket beröm från alla håll, och det tycktes vara en avgjord sak, att han skulle få priset. De flesta ansågo nästan, att det var synd om Klement att nödgas tävla med honom.

Men Klement började oförskräckt. "Det var en dag, då jag gick på Skansen utanför Stockholm och längtade hem," sade han, och så berättade han om pysslingen, som han hade friköpt, för att han inte skulle bli satt i bur och begapad av människorna. Och han talade vidare om, att knappt hade han utfört denna goda gärningen, förrän han hade blivit lönad för den. Han talade och talade, under det att åhörarnas häpnad blev allt större, och när han äntligen kom till den kungliga lakejen och den granna boken, hade alla fäbodjäntorna lagt ner sina handarbeten i knäet och sutto orörliga och stirrade på Klement, som hade fått uppleva så märkvärdiga händelser.

Så snart Klement hade slutat, sade den äldsta fädbodjäntan, att han skulle han halsduken. "Bärnhard har bara berättat sådant, som har hänt en annan, men Klement har själv varit med om en riktig saga, och det tycker jag är förmer," sade hon.

Detta höllo alla med om. De sågo att Klement med helt andra ögon än förut, sedan de hade fått, att han hade talat med kungen, och den lille spelmannen var rädd att visa hur stolt han kände sig. Men mitt uppe i denna stora lyckan hände det, att någon frågade honom var han hade gjort av pysslingen.

"Jag hann inte själv sätta ut en blå skål till honom," sade Klement. "Men jag bad lappgubben göra det. Var han sedan har blivit av, det vet jag inte.

Knappast hade Klement sagt detta, förrän en liten tallkotte kom farande och slog honom på näsan. Den kom inte från träden, och ingen av människorna hade kastat den. Det var alldeles omöjligt att begripa var den kom ifrån.

"Aj, aj, Klement!" sade fädbodjäntan. "Det ser ut, som om småfolket skulle höra på vad vi talar om. Ni borde nog inte ha lämnat åt någon annan att sätta ut den blåa skålen."

XLI. I Medelpad

Fredag 17 juni

Örnen och pojken voro ute i god tid nästa morgon, och Gorgo tänkte nog, att han skulle hinna långt uppåt Västerbotten den dagen. Men då bar det sig inte bättre, än att han hörde hur pojken sade för sig själv, att i ett sådant land, som det han nu for fram över, var det väl omöjligt för människor att leva.

Landet, som låg under dem, var södra Medelpad, och där fanns rakt ingenting annat än ödsliga skogar. Men när örnen hörde pojkens ord, ropade han genast: "Häroppe har de skogen till åker."

Pojken tänkte på vad det var för en skillnad mellan de ljusa, gula rågåkrarna med sina veka strån, som sköto upp på en sommar, och den mörka barrskogen med de fasta stammarna, som behövde åratal för att mogna till skörd. "Det vill gott tålamod till för den, som ska få sin bärgning från en sådan här åker," sade han.

Mer blev det inte sagt, förrän de kommo till en plats, där skogen var avverkad, så att marken var täckt bara av stubbar och avhuggna riskvistar. När de foro fram över stubbmarken, hörde örnen, att pojken sade för sig själv, att detta var en bra ful och fattig plats.

"Det är en åker, som blev avmejad förra vintern," ropade örnen genast.

Pojken tänkte på hur skördemännen i hans trakt foro ut på sina skördemaskiner i de vackra, ljusa sommarmornarna och på kort tid mejade av ett stort fält. Men skogsåkern skördades under vintern. Timmerhuggarna drogo ut i vildmarken, där snön låg hög och kölden var som strängast. Det var ett drygt arbete bara att fälla ett enda träd, och för att avverka en skogslott, så stor som denna, hade de väl måst ligga ute i flera veckor. "Det måste vara duktigt folk, som kan meja av en sådan här åker," sade han.

När örnen hade gjort ett par vingslag, fingo de syn på en liten koja, som låg i kanten av stubbmarken. Den var uppförd av grova, obarkade stockar, var utan fönster och hade bara ett par lösa bräder till dörr. Taket hade varit täckt med bark och kvistar, men det var nu sönderfallet, så att pojken kunde se, att inne i kojan funnos endast några stora stenar, som hade tjänat till eldstad, och ett par breda träbänkar. När de foro fram över kojan, hörde örnen, att pojken undrade vem som kunde ha bott i en så eländig stuga.

"Skördemännen, som har mejat skogsåkern, har bott här," ropade örnen genast.

Pojken tänkte på hur skördefolket hemma i hans trakt vände tillbaka glatt och muntert från arbetet och hur det bästa, som mor hade i visthuset, bullades upp för dem. Här skulle de efter det stränga arbetet gå till vila på hårda bänkar i en koja, som var sämre än ett uthus. Och vad de fingo äta, det kunde han rakt inte begripa. "Jag är rädd för att de inte hålles några skördegillen för de här arbetarna," sade han.

Litet längre fram sågo de under sig en förfärligt usel väg, som slingrade genom skogen. Den var smal och sned, backig och krokig, stenig och gropig och sönderskuren av bäckar på flera ställen. När de foro fram över skogsvägen, hörde örnen, att pojken undrade vad som hade fraktats på en sådan väg.