"Den där vita gåskarln borde åtminstone skämmas för att komma och visa sig bland oss svanor."

"Han är nog lika grå som de andra. Han har bara doppat sig i en mjölbinge i en bondgård."

Akka hade nätt och jämnt hunnit fram till Dagaklar och skulle just fråga vad slags hjälp han begärde av henne, när kungen märkte uppståndelsen bland svanfolket. "Vad står nu på? Har jag inte befallt, att de ska vara hövliga mot främmande?" sade han och såg missnöjd ut.

Snöfrid, svandrottningen, sam åstad för att hålla efter sitt folk, och Dagaklar vände sig åter mot Akka. Då kom Snöfrid tillbaka och såg mycket upprörd ut. "Kan du inte få dem att tiga" ropade svankungen emot henne. – "Det är en vit vildgås därborta," svarade Snöfrid. "Det är ju en skam att se. Jag undrar inte på att de är förargade." – "En vit vildgås!" sade Dagaklar. "Det är för galet. Något sådant kan inte finnas till. Du måtte ha sett miste."

Omkring Mårten gåskarl blev trängseln allt större. Akka och de andra vildgässen försökte simma fram till honom, men de blevo skuffade hit och dit och kunde inte nå honom.

Den gamla svankungen, som var starkast än någon annan, satte sig då hastigt i rörelse, sköt alla andra åt sidan och banade sig väg fram till den vite. Men när han såg, att det verkligen var en vit gås, som låg där på vattnet, blev han lika vred som de andra. Han fräste av ilska, störtade rätt på Mårten gåskarl och ryckte av honom ett par fjädrar. "Jag ska lära dig, vildgås, att komma till svanorna så här utspökad," sade han.

"Flyg, Mårten gåskarl, flyg, flyg!" ropade Akka, för hon förstod, att svanorna skulle komma att rycka vartenda fjäder av den store vite, och "Flyg, flyg!" ropade också Tummetott. Men gåskarlen låg så inklämd mellan svanorna, att han inte hade utrymme att lyfta vingarna. Och från alla håll sträckte svanorna fram sina starka näbbar för att rycka fjädrarna av honom.

Mårten gåskarl försvarade sig mot dem genom att bita och hugga efter bästa förmåga, och de andra vildgässen gingo också till strids mot svanorna. Men det var klart hur detta skulle ha slutat, om de inte helt oförväntat hade fått hjälp.

Det var en rödstjärt, som hade märkt, att vildgässen hade råkat illa ut bland svanorna, och genast skrek han ut det skarpa kallelseropet, som är brukligt bland småfåglarna, när det gäller att jaga bort en hök eller en falk. Knappt hade ropet ljudit tre gånger, förrän alla traktens småfåglar på pilsnabba vingar i en stor, bullersam svärm ilade ner mot Hjälstaviken.

Och dessa små kraftlösa stackare kastade sig över svanorna. De skränade i deras ögon, de skymde utsikten för dem med sina vingar, de gjorde med yra i huvudet med sitt fladdrande, de bragte dem ur fattningen genom att ropa: "Skäms, skäms, svanor! Skäms, skäms, svanor!"

Överfallet av småfåglarna varade bara ett par ögonblick, men när de voro borta och svanorna kommo till sans igen, sågo de, att vildgässen hade lyft och svävat över till vikens andra sida.

Den nya bandhunden

Det var åtminstone det goda med svanorna, att när de sågo, att vildgässen hade undkommit, voro de för stolta att jaga efter dem. Vildgässen kunde alltså i största lugn ställa sig att sova på en vassrugge.

Vad Nils Holgersson angår, så var han för hungrig att kunna somna. "Jag måste nödvändigt försöka att komma in i någon stuga och få mig litet mat," tänkte han.

I de dagarna, då så många saker av olika slag flöto omkring på sjön, var det inte svårt för en sådan som Nils Holgersson att finna en farkost. Han besinnade sig inte längre, hoppade ner på en brädstump, som hade gungat in bland vassen, fiskade upp en liten käpp och började över det grunda vattnet staka sig fram mot stranden.

Knappt hade han landat, förrän han hörde ett plaskande i vattnet vid sidan om sig. Han höll stilla och såg då för det första en svanhona, som låg och sov i sitt stora rede bara några meter ifrån honom; vidare såg han en räv, som hade gått ett par steg ut i vattnet för att smyga ut till svanredet. "Hoj, hoj, hoj! Stå opp! Stå opp!" skrek pojken och slog i vattnet med sin käpp. Svanhonan reste sig, men inte fortare, än att räven hade hunnit att kasta sig över henne, om han hade velat. Men han avstod från detta och skyndade i stället rätt mot pojken.

Tummetott såg räven komma och satte av inåt land. det låg vida, jämna ängar framför honom. Han såg inte något träd, som han kunde klättra upp i, intet hål, där han kunde gömma sig. Det var bara att springa undan. Pojken var en god löpare, men det var givet, att han inte kunde tävla i snabbhet med en räv, när denne var lös och ledig och inte hade något att släpa på.

Ett stycke från sjön lågo några små torpstugor, där det lyste ljus ur fönstren. Pojken sprang förstås år detta hållet, men han måste säga till sig själv, att innan han kom fram till husen, borde räven kunna hinna honom många gånger.

Räven var honom en gång så nära, att han tyckte sig vara säker om fångsten, men då kastade sig pojken hastigt åt sidan och vände om ner mot viken igen. I vändningen förlorade räven en smula tid, och innan han på nytt hade hunnit upp pojken, hade denne skyndat fram till ett par karlar, som hela dagen och kvällen innan hade varit ute på sjön för att bärga kringdrivande gods och nu voro de på hemväg.

Karlarna voro trötta och sömniga. De hade varken märkt pojken eller räven, fast dessa hade sprungit tätt framför dem. Pojken brydde sig inte heller om att tala till dem och begära hjälp, utan nöjde sig med att gå tätt bredvid dem. "Räven måtte väl inte våga sig ända fram till människorna," tänkte han.

Men snart hörde han hur räven kom tassande. Han räknade nog på att karlarna skulle ta honom för en hund, ty han kom alldeles inpå dem. "Vad är det för en hund, som smyger efter oss?" sade då den ena av karlarna. "Han kommer så nära, som om han ville bitas." Den andra stannade och såg sig om. "Bort med dig! Vad har du här att göra?" sade han och sparkade till räven, så att denne for tvärs över vägen. Sedan höll sig räven på ett par stegs avstånd, men han följde med hela tiden.

Karlarna voro snart framme vid torpen och följdes åt till en av stugorna. Pojken hade ämnat gå med dem in, men när han hade kommit på förstubron, hade han sett en stor, präktig, långhårig bandhund komma utrusande ur sin koja för att hälsa på husbonden. Då hade pojken hastigt ändrat sig och stannat kvar ute i det fria.

"Hör du, bandhund!" sade pojken men låg röst, så snart som karlarna hade stängt dörren. "Jag undrar om du ville hjälpa mig med att fånga en räv i natt."

Bandhunden hade dålig syn, och hetsig och argsint hade han blivit av att stå bunden. "Skulle jag fånga en räv?" skällde han till i vredesmod. "Vad är du för en, som kommer och gör narr av mig? Kom mig bara inom räckhåll, ska du få lära att inte skämta med mig!"

Inte är jag rädd att komma nära dig, må du tro," sade pojken och sprang fram till hunden. När denne såg honom, blev han så häpen, att han inte kunde säga ett ord.

"Det är jag, som kallas Tummetott, och som reser omkring med vildgässen," sade pojken. "Har du inte hört talas om mig?" – "Sparvarna har visst kvittrat om dig ibland," sade hunden. "Du lär ha utfört stora ting för att vara så liten." – "Det har gått tämligen bra för mig hittilldags," sade pojken, "men nu lär det vara ute med mig, om du inte hjälper mig. Jag har en räv hack i häl efter mig. Han står och lurar bakom knuten." – "Ja, sannerligen kan jag inte lukta honom," sade bandhunden. "Den ska vi snart bli av med." Och bandhunden rusade åstad, så långt som länken tillät, och skällde och gläfste en lång stund.

"Nu tror jag inte, att han ska visa sig mer i natt," sade hunden. – "Det behövs mer än ett grant skall för att skrämma den där räven," sade pojken. "Han är snart här igen, och det voro bara väl, för jag har gjort opp med mig själv, att du ska ta honom till fånga." – "Börjar du nu att föra spektakel med mig?" sade hunden. – "Kom bara med mig in i kojan, så att inte räven kan höra oss," sade pojken, "så ska jag säga dig hur du ska bära dig åt!"