Sedan satte Mikael plötsligt kaffet i vrångstrupen. Han hostade och satte sig häftigt upp i stolen.
Vid bordets bortre kortsida satt Cecilia Vanger i sin ljusa klänning och log in i kameran. Bredvid henne satt en annan blond kvinna med långt hår och en identisk ljus klänning. De var så lika att de hade kunnat vara tvillingar. Och plötsligt föll pusselbiten på plats. Det var inte Cecilia Vanger som hade stått i Harriets fönster — det var hennes två år yngre syster Anita, nu bosatt i London.
Vad var det Lisbeth hade sagt? Cecilia Vanger syns på många bilder. Hon tycks röra sig fram och tillbaka mellan olika grupper.Inte alls. Det var två personer och av en slump hade de aldrig fastnat på samma bildruta. På de svartvita distansbilderna hade de sett identiska ut. Henrik hade förmodligen hela tiden sett skillnad på systrarna, men för Mikael och Lisbeth hade de varit så snarlika att de hade utgått från att de var samma person. Och ingen hade påtalat misstaget eftersom de aldrig hade tänkt på att ställa frågan.
Mikael vände blad och kände hur håren i nacken reste sig. Det var som om en kall vindpust dragit genom rummet.
Det var bilder tagna nästa dag, då sökandet efter Harriet hade inletts. En ung kriminalinspektör Gustaf Morell gav instruktioner till en klunga med två uniformerade poliser och ett tiotal män i stövlar som just skulle ge sig ut på skallgång. Henrik Vanger hade knälång regnjacka och kortbrättad engelsk hatt.
Längst till vänster i bild fanns en ung, aningen rundnätt man med ljust halvlångt hår. Han hade en mörk täckjacka med ett rött fält i axelhöjd. Bilden var skarp. Mikael kände omedelbart igen honom, men tog för säkerhets skull ut bilden och gick ned till Anna Nygren och frågade om hon kände igen honom.
”Jo visst, det där är Martin. Han är väl ungefär arton år på bilden.”
Lisbeth Salander plöjde i kronologisk ordning årgång efter årgång av pressklipp om Vangerkoncernen. Hon började 1949 och arbetade sig framåt. Problemet var att klipparkivet var gigantiskt. Koncernen nämndes i media i stort sett varje dag under den aktuella perioden — inte enbart i riksmedia utan framför allt i lokalpressen. Det var ekonomianalyser, fackföreningar, förhandlingar och hot om varsel, fabriksöppningar och fabriksnedläggningar, årsbokslut, byte av direktörer, nya varor som introducerades… det var en ström av nyheter. Klick. Klick. Klick.Hennes hjärna gick på högvarv när hon fokuserade och tog in informationen i ett gulnat klipp.
Efter någon timme fick hon en idé. Hon vände sig till arkivchefen Bodil Lindgren och frågade om det fanns någon översikt över var Vangerkoncernen hade fabriker eller företag på 1950- och 1960-talet.
Bodil Lindgren betraktade Lisbeth Salander med påtaglig misstänksamhet och kyla. Hon var inte alls förtjust i att en vilt främmande människa fått lov att tränga sig in i de allra heligaste av koncernens arkiv och titta på vilka papper hon behagade. Och dessutom en flicka som såg ut som en femtonårig galen anarkist. Men Dirch Frode hade gett henne instruktioner som inte kunde misstolkas. Lisbeth Salander skulle få titta på allt hon pekade på. Och det var bråttom. Hon hämtade tryckta årsredovisningar från de år som Lisbeth efterfrågade; varje årsredovisning innehöll en karta över koncernens utposter runt om i Sverige.
Lisbeth kastade en blick på kartan och noterade att koncernen hade många fabriker, kontor och försäljningsställen. Hon konstaterade att på varje plats där ett mord begåtts fanns också en röd punkt, ibland flera punkter, som markerade Vangerkoncernen.
Den första kopplingen fick hon 1957. Rakel Lunde, Landskrona, hittades död dagen efter att företaget V C Bygg hade rott hem en stororder på åtskilliga miljoner för bygget av en ny centrumanläggning på orten. V C stod för Vanger Carlén Bygg, och ingick i Vangerkoncernen. Lokaltidningen hade intervjuat Gottfried Vanger, som kommit ned för att underteckna kontraktet.
Lisbeth mindes något hon läst i den gulnade polisutredningen i landsarkivet i Landskrona. Rakel Lunde, spåtant på fritiden, var städerska. Hon hade arbetat på V C Bygg.
Klockan sju på kvällen hade Mikael ringt Lisbeth ett dussin gånger och lika många gånger konstaterat att hennes mobil var avstängd. Hon ville inte bli avbruten när hon plöjde arkivet.
Han vandrade rastlöst fram och tillbaka i stugan. Han hade plockat fram Henriks anteckningar om Martin Vangers förehavanden vid Harriets försvinnande.
Martin Vanger läste sista året på gymnasiet i Uppsala 1966. Uppsala. Lena Andersson, sjuttonårig gymnasist. Huvudet skilt från istret.
Henrik hade nämnt det vid något tillfälle men Mikael var tvungen att konsultera sina anteckningar för att hitta passagen. Martin hade varit en inbunden pojke. De hade varit oroliga för honom. När hans pappa drunknade hade Isabella beslutat att skicka honom till Uppsala — ett miljöombyte där han inackorderades hos Harald Vanger. Harald och Martin?Det kändes inte riktigt rätt.
Martin Vanger hade inte fått plats i bilen på väg till mötet i Hedestad. Han hade missat tåget när han skulle åka hem till familjeträffen. Han hade anlänt sent på eftermiddagen och följaktligen tillhört dem som blivit strandsatta på fel sida om bron. Han kom till ön med båt först efter sex på kvällen; han hade tagits emot av bland andra Henrik Vanger själv. Henrik hade med anledning av detta placerat Martin mycket långt ned på listan över personer som kunde ha något med Harriets försvinnande att göra.
Martin Vanger påstod att han aldrig träffat Harriet den dagen. Han ljög. Han hade kommit till Hedestad tidigare under dagen och befunnit sig på Järnvägsgatan, ansikte mot ansikte med sin syster. Mikael kunde dokumentera lögnen med bilder som legat begravda i nästan fyrtio år.
Harriet Vanger hade sett sin bror och reagerat med chock. Hon hade åkt ut till Hedebyön och försökt prata med Henrik Vanger, men hade försvunnit innan samtalet hunnit bli av. Vad tänkte du berätta om? Uppsala? Men Lena Andersson, Uppsala, fanns inte på din lista. Du kände inte till det.
Storyn gick fortfarande inte ihop för Mikael. Harriet hade försvunnit vid tretiden på dagen. Martin hade bevisligen befunnit sig på andra sidan vattnet vid den tiden. Han syntes på fotografier från kyrkbacken. Han kunde omöjligen ha skadat Harriet Vanger på ön. En pusselbit saknades fortfarande. En medbrottsling? Anita Vanger?
Från arkiven kunde Lisbeth konstatera att Gottfried Vangers position inom koncernen hade förändrats genom åren. Han var född 1927. Vid tjugo års ålder hade han träffat Isabella Vanger och strax gjort henne gravid; Martin Vanger föddes 1948 och därmed fanns ingen tvekan om att ungdomarna skulle gifta sig.
När han var tjugotvå år hade han plockats in till Vangerkoncernens huvudkontor av Henrik Vanger. Han var uppenbarligen begåvad och sågs kanske som en påläggskalv. Han säkrade en plats i styrelsen vid tjugofem, som biträdande chef för avdelningen för företagsutveckling. En stigande stjärna.
Någon gång i mitten av 1950-talet avstannade karriären. Han söp. Äktenskapet med Isabella var på upphällningen. Barnen, Harriet och Martin, for illa. Henrik satte ned foten.Gottfrieds karriär hade nått sin kulmen. 1956 tillsattes ytterligare en tjänst som biträdande utvecklingschef. Två biträdande chefer — en som gjorde jobbet medan Gottfried söp och var borta långa perioder.
Men Gottfried var fortfarande en Vanger, dessutom charmig och vältalig. Från 1957 tycktes hans uppgift ha bestått i att resa land och rike kring och inviga fabriker, lösa lokala konflikter och sprida en image av att koncernledningen faktiskt brydde sig. Vi skickar en av våra söner för att lyssna till era problem. Vi tar er på allvar.
Den andra kopplingen hittade hon vid halv sju på kvällen. Gottfried Vanger hade deltagit i en förhandling i Karlstad där Vangerkoncernen hade köpt ett lokalt trävaruföretag. Dagen därpå hade bondmoran Magda Lovisa Sjöberg hittats mördad.
