Han försökte lugna sig och tänka rationellt. Valet bestod i att vänta eller på något sätt ta sig därifrån. Om skytten fanns kvar var det senare alternativet avgjort olämpligt. Men om han väntade kunde skytten lugnt promenera upp till Befästningen och leta rätt på honom och skjuta honom på nära håll.

Han (eller hon?) kan inte veta om jag gått till höger eller vänster.Gevär, kanske en älgstudsare. Förmodligen med kikarsikte. Det betydde att skytten hade ett begränsat synfält om han spanade efter Mikael genom linsen.

Om du är i trångmål — ta initiativet.Det är bättre än att vänta. Han avvaktade och lyssnade efter ljud i två minuter, hävde sig därefter upp ur skyttevärnet och hasade ned för branten så snabbt han kunde.

Ett tredje skott brann av då han var halvvägs vid snåren, men kulan missade grovt. I nästa ögonblick kastade han sig raklång genom ridån av sly och rullade genom ett hav av brännässlor. Han var omedelbart på fötter och började hukande röra sig från skytten. Efter femtio meter stannade han och lyssnade. Plötsligt hörde han en gren som knakade någonstans mellan honom och befästningen. Han gled försiktigt ned på mage.

Ålning medelst hasninghade varit ett annat av kapten Adolfssons favorituttryck. Mikael avverkade de följande hundrafemtio metrarna långt nere i undervegetationen. Han rörde sig ljudlöst och gav noga akt på kvistar och grenar. Vid två tillfällen hörde han plötsliga knakanden inne i snårskogen. Det första tycktes komma från hans omedelbara närhet, kanske tjugo meter till höger om den plats där han befann sig. Han stelnade till och låg blickstilla. Efter en stund höjde han försiktigt huvudet och spanade men kunde inte se någon. Han låg länge stilla med nerverna på helspänn, beredd till flykt eller möjligen ett desperat motangrepp om fiendenskulle gå rakt på honom. Nästa knakande han hörde var från betydligt längre avstånd. Därefter tystnad.

Han vet att jag är här. Men har han placerat sig någonstans och väntar på att jag ska börja röra på mig eller har han dragit sig tillbaka?

Han fortsatte att röra sig genom undervegetationen till dess att han kom fram till stängslet vid Östergårdens betesmark.

Det här var nästa kritiska ögonblick. En stig följde utsidan av stängslet. Han låg raklång på marken och spanade. Han kunde skymta husen rakt fram, ungefär fyrahundra meter upp på en svag sluttning, och till höger om husen såg han ett dussin betande kor. Varför hade ingen hört skotten och kommit för att undersöka? Sommar. Det är inte säkert att någon är hemma just nu.

Att ge sig ut på betesmarken var det inte tal om — där skulle han vara helt oskyddad — men den raka stigen längs stängslet var å andra sidan den plats han själv skulle ha placerat sig på för att få fritt skottfält. Han drog sig försiktigt tillbaka in i snåren till dess att de upphörde och en gles tallskog tog vid.

Mikael tog omvägen runt Östergårdens ägor och Söderberget hem. Då han passerade Östergården konstaterade han att bilen var borta. På toppen av Söderberget stannade han och betraktade Hedeby. I de gamla fiskebodarna i småbåtshamnen fanns sommargäster; några kvinnor satt i baddräkter på en brygga och pratade med varandra. Han kände doften av en utomhusgrill. Några barn plaskade vid bryggorna i småbåtshamnen.

Mikael tittade på sitt armbandsur. Strax efter åtta. Det var femtio minuter sedan skotten hade fallit. Gunnar Nilsson vattnade gräsmattan på sin tomt med bar överkropp och shorts. Hur länge har du varit där?Henrik Vangers hus var tomt så när som på hushållerskan Anna Nygren. Harald Vangers hus verkade öde som alltid. Han såg plötsligt Isabella Vanger i trädgården bakom sitt hus. Hon satt där och tycktes prata med någon. Det tog en sekund för Mikael att inse att det var den sjukliga Gerda Vanger, född 1922 och bosatt med sin son Alexander Vanger i ett av husen bortom Henrik. Han hade aldrig träffat henne men sett henne på tomten vid några enstaka tillfällen. Cecilia Vangers hus tycktes öde, men plötsligt såg Mikael en lampa tändas i hennes kök. Hon är hemma. Hade skytten varit en kvinna?Att Cecilia Vanger kunde hantera ett gevär tvivlade han inte en sekund på. Längre bort kunde han se Martin Vangers bil på gårdsplanen framför hans hus. Hur länge har du varit hemma?

Eller var det någon annan, som han inte ens hade tänkt på ännu? Frode? Alexander? För många möjligheter.

Han klättrade ned från Söderberget och följde vägen in i byn och gick omedelbart hem till sig utan att möta någon. Det första han blev medveten om var att dörren till stugan stod på glänt. Han hukade nästan instinktivt. Sedan kände han doften av kaffe och skymtade Lisbeth Salander genom köksfönstret.

Lisbeth hörde Mikael i farstun och vände sig mot honom. Hon stelnade till. Hans ansikte såg förfärligt ut, med utsmetat blod som börjat levra sig. Den vänstra sidan av hans vita t-tröja var genomdränkt av blod. Han tryckte en tygtrasa mot huvudet.

”Det är ett skalpsår som blöder utav bara fan, men det är ingen fara”, sa Mikael innan hon hunnit säga något.

Hon vände sig och plockade fram förbandslådan som stod i skafferiet, och som endast innehöll två paket plåster, myggstift och en liten rulle kirurgtejp. Han drog av sig kläderna och släppte dem på golvet, sedan gick han ut i badrummet och tittade sig i badrumsspegeln.

Såret i tinningen var ett ungefär tre centimeter långt snitt, så djupt att Mikael kunde lyfta upp en stor köttflik. Det blödde fortfarande och borde sys, men det skulle förmodligen läka om han tejpade, trodde han. Han fuktade en handduk och torkade av sig i ansiktet.

Han höll handduken mot tinningen medan han ställde sig under duschen och blundade. Sedan slog han knytnäven mot kaklet så hårt att han skrapade knogarna. Fuck you, tänkte han. Jag ska ta dig.

När Lisbeth rörde vid hans arm ryckte han till som om han hade fått en elektrisk stöt och stirrade på henne med sådan vrede i ögonen att hon ofrivilligt tog ett steg bakåt. Hon gav honom en tvål och gick ordlöst tillbaka ut i köket.

Mikael lade på tre bitar kirurgtejp då han hade duschat färdigt. Han gick in i sovrummet, satte på sig rena blåjeans och en ny t-tröja och tog mappen med utprintade bilder med sig. Han var så arg att han nästan skakade.

”Stanna här”, röt han till Lisbeth Salander.

Han promenerade över till Cecilia Vanger och satte handen på dörrklockan. Det dröjde en och en halv minut innan hon öppnade.

”Jag vill inte träffa dig”, sa hon. Sedan såg hon hans ansikte, där blod redan börjat sippra igenom tejpen. ”Vad har du gjort?”

”Släpp in mig. Vi måste prata.”

Hon tvekade.

”Vi har inget att prata om.”

”Nu har vi något att prata om och du kan antingen diskutera det här på trappen eller inne i köket.”

Mikaels röst var så sammanbiten att Cecilia Vanger tog ett steg åt sidan och släppte in honom. Han marscherade in till hennes köksbord.

”Vad har du gjort?” frågade hon igen.

”Du påstår att mitt grävande efter sanningen om Harriet Vanger är en fåfäng sysselsättningsterapi för Henrik. Det är möjligt, men för en timme sedan försökte någon skjuta skallen av mig och i natt var det någon som lämnade en styckad katt på min farstubro.”

Cecilia Vanger öppnade munnen, men Mikael avbröt henne.

”Cecilia, jag skiter i vad du har för hang-ups och vad du grubblar på och att du plötsligt hatar blotta åsynen av mig. Jag kommer aldrig att gå i närheten av dig igen och du behöver inte vara rädd att jag ska besvära dig eller hänga efter dig. Just nu önskar jag att jag aldrig hade hört talas om vare sig dig eller någon annan i familjen Vanger. Men jag vill ha svar på mina frågor. Ju snabbare du svarar, desto snabbare blir du av med mig.”

”Vad vill du veta?”

”Ett: Var fanns du för en timme sedan?”