Pastor Falk påstod att han mycket väl kom ihåg Harriet Vanger. Han sken upp och beskrev henne som en förtjusande flicka. Mikael blev dock snabbt medveten om att pastorn hade lyckats glömma att hon saknats i snart trettiosju år; han pratade om henne som om han träffat henne nyligen och bad Mikael hälsa till henne och uppmana henne att hälsa på honom någon dag. Mikael lovade att göra det.

När Mikael tog upp vad som hade hänt den dag Harriet försvann blev pastorn förbryllad. Han kom uppenbarligen inte ihåg olyckan på bron. Först mot slutet av deras samtal nämnde han något som fick Mikael att spetsa öronen.

Det var när Mikael förde in samtalet på Harriets intresse för religion som pastor Falk plötsligt blev fundersam. Det var som om ett moln dragit över hans ansikte. Pastorn satt och gungade fram och tillbaka en stund och tittade plötsligt upp på Mikael och frågade vem han var. Mikael presenterade sig igen och den gamle funderade ytterligare en stund. Slutligen skakade han på huvudet och såg irriterad ut.

”Hon är ännu en sökande. Hon måste passa sig och du måste varna henne.”

”Vad ska jag varna henne för?”

Pastor Falk blev plötsligt upprörd. Han skakade på huvudet med sammandragna ögonbryn.

”Hon måste läsa sola scripturaoch förstå sufficientia scripturae. Endast så kan hon upprätthålla sola fide. Josef utesluter dem bestämt. De fanns aldrig upptagna i kanon.”

Mikael begrep inte ett dugg men antecknade flitigt. Sedan lutade sig pastor Falk fram mot honom och viskade förtroligt:

”Jag tror att hon är katolik. Hon svärmar för magi och har ännu inte funnit sin Gud. Hon måste vägledas.”

Ordet katolik hade tydligen en negativ klang för pastor Falk.

”Jag trodde att hon var intresserad av pingströrelsen?”

”Nej nej, inte pingströrelsen. Hon söker den förbjudna sanningen. Hon är ingen god kristen.”

Därefter tycktes pastor Falk glömma både Mikael och ämnet och började prata med en av de andra patienterna.

Mikael var hemma på Hedebyön strax efter två på eftermiddagen. Han gick över till Cecilia Vanger och knackade på, men utan framgång. Han provade hennes mobil igen men fick inget svar.

Han monterade en brandvarnare i köket och en i farstun. Han placerade en brandsläckare intill järnspisen utanför dörren till sovrummet och den andra vid toalettdörren. Därefter ordnade han lunch åt sig själv, bestående av kaffe och mackor, och satte sig ute i trädgården där han skrev in anteckningarna från samtalet med pastor Falk på sin iBook. Han funderade en lång stund och lyfte sedan blicken mot kyrkan.

Hedebys nya prästgård var en helt vanlig modern villa, på några minuters promenadavstånd från kyrkan. Mikael knackade på hos pastor Margareta Strandh vid fyratiden och förklarade att han kommit för att söka råd i ett teologiskt spörsmål. Margareta Strandh var en mörkhårig kvinna i hans egen ålder, klädd i jeans och flanellskjorta. Hon var barfota och hade målade tånaglar. Han hade tidigare stött ihop med henne på Susannes Brokafé vid några tillfällen och pratat med henne om pastor Falk. Mikael fick ett vänligt mottagande och blev inbjuden att slå sig ned i hennes trädgård.

Mikael berättade att han hade intervjuat Otto Falk och förklarade vad denne hade sagt, men att han inte hade förstått betydelsen. Margareta Strandh lyssnade, och bad sedan Mikael upprepa ord för ord vad Falk hade sagt. Hon funderade en stund.

”Jag fick tjänst här i Hedeby för bara tre år sedan och har faktiskt aldrig träffat pastor Falk. Han gick i pension flera år tidigare, men jag har förstått att han var tämligen högkyrklig. Det han sa till dig betydde ungefär att hålla sig till skriften allena — sola scriptura— och att den är sufficientia scripturae. Det sistnämnda är ett uttryck som fastslår Skriftens tillräcklighet bland bokstavstroende. Sola fidebetyder tron allena eller den rena tron.”

”Jag förstår.”

”Allt detta är så att säga grundläggande dogmer. Det är i stort sett kyrkans plattform och inget ovanligt alls. Han sa helt enkelt: Läs Bibeln — den ger tillräcklig kunskap och borgar för den rena tron.”

Mikael kände sig lite generad.

”Nu måste jag fråga dig i vilket sammanhang det här samtalet fördes?”

”Jag frågade om en människa som han hade träffat för många år sedan och som jag skriver om.”

”En religiös sökare?”

”Något åt det hållet.”

”Okej. Jag tror att jag förstår sammanhanget. Pastor Falk sa två saker till — att Josef utesluter dem bestämtoch att de aldrig fanns upptagna i kanon. Är det möjligt att du hörde fel och att han sa Josefus istället för Josef? Det är egentligen samma namn.”

”Det är inte omöjligt”, sa Mikael. ”Jag bandade samtalet om du vill lyssna.”

”Nej, det tror jag inte är nödvändigt. Dessa två meningar fastslår tämligen entydigt vad han syftade på. Josefus var en judisk historieskrivare och sentensen att de fanns aldrig upptagna i kanontorde ha syftat på att de aldrig fanns i den hebreiska kanon.”

”Och det betyder?”

Hon skrattade.

”Pastor Falk påstod att den här personen svärmade för esoteriska källor, närmare bestämt för Apokryferna. Ordet apokryphosbetyder dold och Apokryferna är alltså de dolda böckerna som somliga anser mycket kontroversiella och andra anser bör ingå i Gamla testamentet. Det är Tobit, Judit, Ester, Baruk, Syrak, Makabéerböckerna och några andra.”

”Förlåt min okunskap. Jag har hört talas om Apokryferna men aldrig läst dem. Vad är det för speciellt med dessa?”

”Det är egentligen inget speciellt alls med dem, mer än att de tillkom något senare än återstoden av Gamla testamentet. Apokryferna har därför strukits ur den hebreiska bibeln — inte därför att de judiska skriftlärda misstrodde deras innehåll utan helt enkelt därför att de skrivits efter den tid då Guds uppenbarelseverk avslutats. Däremot finns Apokryferna i den gamla grekiska bibelöversättningen. De är inte kontroversiella i till exempel den romersk-katolska kyrkan.”

”Jag förstår.”

”De är dock synnerligen kontroversiella i den protestantiska kyrkan. Under reformationen sökte sig teologerna till den gamla hebreiska bibeln. Martin Luther plockade ut Apokryferna ur reformationens bibel och senare deklarerade Calvin att apokryferna absolut inte fick ligga till grund för trosövertygelser. De innehåller alltså sådant som motsäger eller på något sätt strider mot Claritas Scripturae— Skriftens klarhet.”

”Med andra ord censurerade böcker.”

”Exakt. Apokryferna hävdar till exempel att magi kan praktiseras, att lögn i vissa fall kan vara tillåten och liknande utsagor, som självfallet upprör dogmatiska uttolkare av Skriften.”

”Jag förstår. Så om någon svärmar för religion är det inte otänkbart att Apokryferna dyker upp på läslistan och att en sådan som pastor Falk skulle uppröras av detta.”

”Exakt. Det är nästan oundvikligt att stöta ihop med Apokryferna om du är intresserad av bibelkunskap eller katolsk tro, och det är lika sannolikt att någon som är intresserad av esotErika i allmänhet skulle läsa dem.”

”Du råkar inte ha ett exemplar av Apokryferna?”

Hon skrattade igen. Ett ljust, vänligt skratt.

”Naturligtvis. Apokryferna är faktiskt utgivna som en SOU, en statlig utredning från Bibelkommissionen på 1980-talet.”

Dragan Armanskij undrade vad som var på gång då Lisbeth Salander bad om ett enskilt samtal. Han stängde dörren och viftade ned henne i besöksstolen. Hon förklarade att arbetet för Mikael Blomkvist var avslutat — Dirch Frode skulle betala före månadens slut — men att hon beslutat sig för att hänga kvar i utredningen. Mikael hade erbjudit henne en väsentligt lägre månadslön.

”Jag har en enskild firma”, sa Lisbeth Salander. ”Hittills har jag aldrig tagit något jobb som du inte har gett mig enligt vårt avtal. Det jag vill veta är vad som händer i vår relation om jag tar jobb på egen hand?”