Mikael plockade fram arken med den unge Nylunds bilder och placerade dem på ljusbordet, där han med en lupp granskade bildruta efter bildruta. Att läsa negativfilm är dock en konstform som kräver en viss rutin, något som Mikael saknade. Han insåg att för att kunna avgöra om bilderna innehöll någon information av värde skulle han i praktiken vara tvungen att scanna in varje bild och granska dem på dataskärmen. Det skulle ta åtskilliga timmar. Han gjorde därför först en översiktlig summering av de bilder han eventuellt var intresserad av.

Han började med att pricka av alla bilder som hade tagits vid tankbilsolyckan. Mikael kunde konstatera att Henrik Vangers pärm med hundraåttio bilder inte var komplett; den person som hade kopierat samlingen — möjligen Nylund själv — hade sorterat bort ungefär trettio bilder som antingen var oskarpa eller av så dålig kvalité att de inte ansågs publicerbara.

Mikael kopplade ur Hedestads-Kurirensdator och pluggade in Agfa-scannern till sin egen iBook. Han använde två timmar till att scanna in de resterande bilderna.

En bild fångade omedelbart hans intresse. Någon gång mellan 15.10 och 15.15, precis vid den tidpunkt då Harriet försvann, hade någon öppnat fönstret i hennes rum; Henrik Vanger hade förgäves försökt lista ut vem. Helt plötsligt hade Mikael en bild på dataskärmen som måste ha tagits just i det ögonblick då fönstret öppnades. Han kunde se en skepnad och ett ansikte, men ofokuserat och suddigt. Han beslutade att bildanalysen kunde anstå till dess att han hade fått in alla bilder i datorn.

Under de kommande timmarna granskade Mikael bilder från Barnens dag. Kurt Nylund hade tagit sex rullar, sammanlagt drygt tvåhundra bilder. Det var en evig ström av barn med ballonger, vuxna, gatuvimmel med korvhandlare, själva tåget, en lokal artist på scen och en prisutdelning av något slag.

Mikael beslutade sig till sist för att scanna in hela samlingen. Efter sex timmar hade han fått ihop en mapp med nittio bilder. Han skulle bli tvungen att återkomma till Hedestads-Kuriren.

Vid niotiden på kvällen ringde han Maja Blomberg, tackade för sig och åkte hem till Hedebyön.

Han var tillbaka klockan nio på söndagsmorgonen. Det var fortfarande folktomt då Maja Blomberg släppte in honom. Han hade inte insett att det var pingsthelg, och att tidningen inte skulle komma ut förrän på tisdagen. Han fick låna samma arbetsbord som dagen innan och ägnade därefter hela dagen åt att scanna. Vid sextiden på kvällen återstod ungefär fyrtio bilder från Barnens dag. Mikael hade granskat negativen och beslutat att närbilder på gulliga barnansikten eller bilder på en artist som uppträdde på scen helt enkelt inte var intressanta för hans syfte. Det han hade scannat in var gatuliv och folksamlingar.

Mikael använde annandag pingst till att granska det nya bildmaterialet. Han gjorde två upptäckter. Den första fyllde honom med bestörtning. Den andra fick hans puls att slå snabbare.

Den första upptäckten var ansiktet i Harriet Vangers fönster. Bilden hade en svag rörelseoskärpa och hade därför ratats i den ursprungliga uppsättningen. Fotografen hade stått på kyrkbacken och siktat mot bron. Byggnaderna låg i bakgrunden. Mikael beskar bilden så att han endast fick med det aktuella fönstret och experimenterade därefter med att justera kontrasten och öka skärpan till dess att han fick fram vad han ansåg vara den bästa tänkbara kvalitén.

Resultatet var en kornig bild med minimal gråskala som visade ett rektangulärt fönster, en gardin, en bit av en arm och ett diffust halvmåneformat ansikte en liten bit in i rummet.

Han kunde konstatera att ansiktet inte tillhörde Harriet Vanger, som hade korpsvart hår, utan en person med betydligt ljusare hårfärg.

Han konstaterade också att han kunde urskilja mörkare partier där ögon, näsa och mun fanns, men att det var omöjligt att få fram tydliga ansiktsdrag. Däremot var han övertygad om att han såg en kvinna; det ljusare partiet vid ansiktet fortsatte ned till axelhöjd och antydde ett kvinnligt hårsvall. Han kunde konstatera att personen hade ljusa kläder.

Han uppskattade personens längd i förhållande till fönstret; det var en kvinna som var ungefär 170 centimeter lång.

När han klickade fram andra bilder från olyckan på bron kunde han konstatera att en person mycket väl stämde in på det signalement han kunde utläsa — den tjugoåriga Cecilia Vanger.

Kurt Nylund hade tagit sammanlagt arton bilder från fönstret på andra våningen hos Sundströms herrmode. Harriet Vanger syntes på sjutton av dessa.

Harriet och hennes klasskamrater hade kommit till Järnvägsgatan samtidigt som Kurt Nylund börjat fotografera. Mikael uppskattade att bilderna tagits under drygt fem minuter. På den första bilden var Harriet och hennes kamrater på väg ned för gatan in i bilden. På bilderna 2-7 stod de stilla och tittade på tåget. Därefter hade de förflyttat sig ungefär sex meter längre ned på gatan. På den allra sista bilden, som möjligen var tagen efter en stunds dröjsmål, hade hela gruppen försvunnit.

Mikael gjorde en serie bilder där han beskar Harriet i midjehöjd och bearbetade för att få fram bästa tänkbara kontrast. Han placerade bilderna i en särskild mapp och öppnade programmet Graphic Converter och startade bildvisningsfunktionen. Effekten blev en ryckig stumfilm där varje bild visades två sekunder.

Harriet anländer, bild i profil. Harriet stannar och tittar ned för gatan. Harriet vrider ansiktet mot gatan. Harriet öppnar munnen för att säga något till sin kamrat. Harriet skrattar. Harriet rör vid sitt öra med vänstra handen. Harriet ler. Harriet ser plötsligt överraskad ut, ansiktet i ungefär tjugo graders vinkel till vänster om kameran. Harriet spärrar upp ögonen och slutar le. Harriets mun blir ett smalt streck. Harriet fokuserar blicken. I hennes ansikte kan utläsas… vad? Sorg, chock, ilska? Harriet slår ned ögonen. Harriet är borta.

Mikael spelade upp sekvensen gång på gång.

Den bekräftade med all tydlighet den teori som han hade formulerat. Någonting hände på Järnvägsgatan i Hedestad. Logiken var uppenbar.

Hon ser något — någon — på andra sidan gatan. Hon reagerar med chock. Senare kontaktar hon Henrik Vanger för ett privat samtal som aldrig blir av. Därefter försvinner hon spårlöst.

Någonting hände den dagen. Men bilderna förklarade inte vad.

klockan två på tisdagsmorgonen kokade Mikael kaffe och gjorde smörgåsar som han åt i kökssoffan. Han var på samma gång modstulen och upphetsad. Han hade mot alla sina egna förväntningar hittat nytt bevismaterial. Problemet var bara att detta kastade nytt ljus över händelsekedjan men inte ledde honom en millimeter närmare gåtans lösning.

Han grubblade intensivt på vad Cecilia Vanger hade spelat för roll i dramat. Henrik Vanger hade hänsynslöst kartlagt alla inblandade personers förehavanden under dagen, och Cecilia hade inte varit något undantag. Hon hade varit bosatt i Uppsala 1966, men anlänt till Hedestad två dagar innan den olycksaliga lördagen. Hon hade bott i ett gästrum hos Isabella Vanger. Hon påstod att hon möjligen hade sett Harriet Vanger tidigt på morgonen, men att hon inte hade pratat med henne. På lördagen hade hon åkt in till Hedestad i några ärenden. Hon hade inte sett Harriet och återvänt till Hedebyön omkring klockan ett, ungefär samtidigt som Kurt Nylund fotograferade bildsviten på Järnvägsgatan. Hon hade bytt kläder och vid tvåtiden hjälpt till att duka inför kvällens middag.

Som alibi betraktat var det vagt. Tidpunkterna var ungefärliga, särskilt frågan om när hon hade återvänt till Hedebyön, men Henrik Vanger hade heller aldrig hittat något som antydde att hon hade ljugit. Cecilia Vanger var en av de personer i släkten som Henrik tyckte allra bäst om. Dessutom hade hon varit Mikaels älskarinna. Han hade därmed svårt att vara objektiv, och minst av allt föreställde han sig henne som mördare.