”Låt mig se om jag har fattat det här rätt. Regeringen tillhandahöll skattemiljarder och servade med diplomater som öppnade dörrar. Industrin fick pengarna och använde dem för att investera i joint venturessom de sedan kammade hem en rekorderlig profit på. Ungefär som det brukar vara, med andra ord. Några vinner och några betalar räkningarna och vi vet vilka som spelar vilka roller.”

”Du är en cyniker. Lånen skulle betalas tillbaka till staten.”

”Du sa att de var räntefria. Det betyder alltså att skattebetalarna inte fick någon utdelning alls för att de ställde upp med kosingen. Wennerström fick 60 mille varav 54 investerades. Vad hände med de återstående 6 miljonerna?”

”I samma ögonblick som det blev klart att SIB-projekten skulle utsättas för en granskning skickade Wennerström en check på 6 miljoner till SIB som återbetalning för mellanskillnaden. Därmed var saken ur världen rent juridiskt.”

Robert lindberg tystnade och gav Mikael en uppfordrande blick.

”Det låter som om Wennerström schabblade bort lite pengar för SIB, men i jämförelse med den halva miljard som försvann från Skanska eller med storyn om den där ABB-direktörens fallskärm på drygt en miljard — det var något som verkligen upprörde folk — så verkar det här inte vara så värst mycket att skriva om”, hade Mikael konstaterat. ”Dagens läsare är rätt mätta på texter om inkompetenta klippare, även om det är skattepengar. Finns det mer i storyn?”

”Den blir bara bättre.”

”Hur vet du allt det här om Wennerströms affärer i Polen?”

”På 1990-talet jobbade jag på Handelsbanken. Gissa vem som gjorde utredningarna åt bankens representant i SIB?”

”Aha. Berätta mer.”

”Alltså… för att sammanfatta. SIB fick en förklaring av Wennerström. Papper skrevs. Resterande pengar betalades tillbaka. Just det där att sex miljoner kom tillbaka var klyftigt. Om någon står i farstun med en kasse pengar som han vill ge till dig så tror man ju för fan att han har rent mjöl i påsen.”

”Kom till saken.”

”Men snälla Blomkvist, det är ju det här som är saken. SIB var nöjda med Wennerströms redovisning. Det var en investering som gått åt fanders, men det fanns inga anmärkningar mot hur den skötts. Vi tittade på fakturor och transfereringar och alla papper. Allt var mycket prydligt redovisat. Jag trodde på det. Min chef trodde på det. SIB trodde på det och regeringen hade inget att tillägga.”

”Var finns haken?”

”Det är nu historien börjar bli känslig”, sa Lindberg och såg plötsligt förbluffande nykter ut. ”Eftersom du är journalist så är det här off the record.”

”Lägg av. Du kan inte sitta och berätta saker för mig och sedan komma efteråt och säga att jag inte får föra det vidare.”

”Jovisst kan jag det. Det jag har berättat hittills är hur offentligt som helst. Du kan slå upp redovisningen om du vill. Resten av storyn — det jag inte har berättat — får du gärna skriva om, men du måste behandla mig som en anonym källa.”

”Jaha, men enligt gängse terminologi betyder off the record att jag fått veta något i förtroende men inte får skriva om det.”

”Jag skiter i terminologin. Skriv vad fan du vill, men jag är din anonyma källa. Är vi överens?”

”Självklart”, svarade Mikael.

Sett i efterhand hade naturligtvis hans svar varit ett misstag.

”Då så. Den där storyn om Minos utspelade sig alltså för ett decennium sedan, precis efter att muren fallit och när bolsjevikerna började bli anständiga kapitalister. Jag var en av de personer som utredde Wennerström, och jag tyckte hela tiden att det var något jävla skumt med storyn.”

”Varför sa du ingenting då du utredde?”

”Jag diskuterade det med min chef. Men grejen var att det inte fanns något att ta på. Alla papper var okej. Jag kunde bara sätta mitt namn under redovisningen. Men varje gång jag senare har stött på Wennerströms namn i pressen har jag tänkt på Minos.”

”Jaha.”

”Saken är den att några år senare, i mitten av 1990-talet, gjorde min bank lite affärer med Wennerström. Faktiskt rätt stora affärer. Det gick inte så bra.”

”Han blåste er på pengar?”

”Nej, inte riktigt så grovt. Vi tjänade båda på affärerna. Det var snarare att… jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det. Nu är jag inne och pratar om min egen arbetsgivare och det vill jag inte. Men det som slog mig — det bestående och sammanlagda intrycket, som man säger — var inte positivt. Wennerström framställs i media som ett hejdundrande ekonomiskt orakel. Det är det han lever på. Det är hans förtroendekapital.”

”Jag vet vad du menar.”

”Mitt intryck var att karln helt enkelt var en bluff. Han var inte alls särskilt ekonomiskt begåvad. Tvärtom, jag uppfattade honom som ofattbart grund i vissa frågor. Han hade några riktigt skärpta young warriorssom rådgivare, men jag tyckte hjärtligt illa om honom personligen.”

”Okej.”

”För något år sedan åkte jag ned till Polen i ett helt annat ärende. Vårt sällskap åt middag med några investerare i Lodz och jag råkade hamna vid samma bord som borgmästaren. Vi pratade om hur svårt det var att få Polens ekonomi på fötter och allt sånt, och hur det nu var så råkade jag nämna Minosprojektet. Borgmästaren såg helt oförstående ut en stund — som om han aldrig hört talas om Minos — men kom sedan på att det var någon liten skitaffär som det aldrig blivit någonting av. Han avfärdade det med ett skratt och sa — jag citerar ordagrant — att om det var allt som svenska investerare kunde åstadkomma så skulle vårt land snart gå omkull. Är du med?”

”Uttalandet antyder att borgmästaren i Lodz är en begåvad karl, men fortsätt.”

”Den där frasen låg och malde i bakhuvudet på mig. Nästa dag hade jag ett möte på morgonen men resten av dagen ledigt. Bara på rent jävelskap åkte jag ut och tittade på Minos nedlagda fabrik i en liten by alldeles utanför Lodz, med en krog i en lada och utedass på gården. Den stora Minosfabriken var ett fallfärdigt ruckel. En gammal lagerbyggnad i korrugerad plåt som Röda armén satt upp på 1950-talet. Jag träffade en vakt på tomten som kunde prata lite tyska och fick veta att en av hans kusiner hade arbetat på Minos. Kusinen bodde alldeles intill och vi gick hem till honom. Vakten följde med och tolkade. Är du intresserad av att höra vad han sa?”

”Jag kan knappt bärga mig.”

”Minos startade hösten 1992. Det fanns som mest femton anställda, de flesta av dem gamla kärringar. Lönen var drygt 150 spänn i månaden. Först fanns det inga maskiner, så de anställda fick gå och städa i rucklet. I början av oktober kom tre kartongmaskiner som var inköpta i Portugal. De var gamla och slitna och fullkomligt omoderna. Skrotvärdet kan inte ha varit mer än några tusenlappar. Maskinerna fungerade visserligen, men gick sönder hela tiden. Reservdelar saknades naturligtvis, så Minos drabbades av ständiga produktionsstopp. Oftast var det någon anställd som hoppade in och reparerade maskinen provisoriskt.”

”Det här börjar likna en story”, erkände Mikael. ”Vad tillverkades egentligen på Minos?”

”Under 1992 och halva 1993 körde de fram helt vanliga pappkartonger till diskmedel och äggkartonger och sådant. Sedan producerade de papperspåsar. Men fabriken hade ständigt ont om råvara och så värst mycket produktion var det aldrig fråga om.”

”Det här låter inte som någon jätteinvestering precis.”

”Jag räknade på det. Den totala hyreskostnaden låg på 15 000 spänn för två år. Löner kan ha gått på maximalt 150 000 — och då är jag generös. Inköp av maskiner och transporter… en skåpbil som levererade äggkartongerna… gissningsvis 250 000. Lägg till expeditionsavgifter för tillstånd, lite resor fram och tillbaka — tydligen var det bara en enda person från Sverige som besökte byn vid några tillfällen. Tja, säg att hela operationen gick på under en miljon. En dag sommaren 1993 kom förmannen ned till fabriken och sa att den var nedlagd, och kort därefter kom en ungersk lastbil och hämtade maskinparken. Exit Minos.”