”Det förutsätter naturligtvis att fröken Salander hyser förtroende för mig och godkänner mig som sin förvaltare.”

Han hade vänt sig direkt till henne. Lisbeth Salander var en smula konfunderad över de replikskiften som under dagen hade ägt rum över hennes huvud. Fram till dess hade ingen frågat om hennes åsikt. Hon tittade länge på Holger Palmgren och nickade därefter en gång.

Palmgren var en märklig blandning av jurist och socialarbetare av den gamla skolan. I tidernas begynnelse hade han varit en politiskt tillsatt ledamot i socialnämnden och ägnat nästan hela sitt liv åt att hantera besvärliga ungar. En motvillig respekt, nästan på gränsen till vänskap, hade uppstått mellan advokaten och hans ojämförligt mest besvärliga skyddsling.

Deras relation hade sammanlagt varat i elva år, från det år hon fyllde tretton till föregående år, då hon några veckor före jul hade gått hem till Palmgren efter att han uteblivit från ett av deras inplanerade månadsmöten. När han inte öppnade trots att hon kunde höra ljud från lägenheten hade hon tagit sig in genom att klättra upp för ett stuprör till balkongen på tredje våningen. Hon hade funnit honom på hallgolvet, vid medvetande men oförmögen att tala och röra sig efter en plötslig stroke. Han var bara sextiofyra år gammal. Hon hade ringt på ambulans och följt honom till Södersjukhuset med en växande känsla av panik i magen. I tre dygn hade hon knappt lämnat korridoren utanför intensiven. Som en trofast vakthund hade hon bevakat varje steg som läkare och sköterskor tagit ut eller in genom dörren. Hon hade vandrat som en osalig ande fram och tillbaka i korridoren och intensivt spänt blicken i varje läkare som kommit i hennes närhet. Till sist hade en läkare, vars namn hon aldrig fått veta, fört in henne i ett rum och förklarat situationens allvar för henne. Holger Palmgrens tillstånd var kritiskt efter en svår hjärnblödning. Han förväntades inte vakna. Hon hade varken gråtit eller rört en min. Hon hade rest sig och lämnat sjukhuset och inte återvänt.

Fem veckor senare hade Överförmyndarnämnden kallat Lisbeth Salander till ett första möte med hennes nya förvaltare. Hennes första impuls hade varit att ignorera kallelsen, men Holger Palmgren hade noga inpräntat i hennes medvetande att varje handling får konsekvenser. Hon hade vid det här laget lärt sig att analysera konsekvenserna innan hon agerade och vid närmare eftertanke hade hon kommit till slutsatsen att den lindrigaste utvägen ur dilemmat var att tillfredsställa Överförmyndarnämnden genom att bete sig som om hon faktiskt brydde sig om vad de sa.

Följaktligen hade hon i december — en kort paus i researchen om Mikael Blomkvist — snällt infunnit sig på Bjurmans kontor vid S: t Eriksplan, där en äldre kvinna hade representerat nämnden och överlämnat Salanders omfattande mapp till advokat Bjurman. Damen hade vänligt frågat henne hur hon mådde och tycktes nöjd med det svar som hennes dova tystnad utgjorde. Efter någon halvtimme hade hon lämnat Salander i advokat Bjurmans omvårdnad.

Lisbeth Salander hade tyckt illa om advokat Bjurman inom fem sekunder efter att de hade skakat hand.

Hon hade sneglat på honom medan han läste hennes journal. Ålder femtio plus. Vältränad kropp; tennis på tisdagar och fredagar. Blond. Tunnhårig. Liten grop i hakan. Doft av Boss. Blå kostym. Röd slips med guldnål och fåfänga manschettknappar med bokstäverna NEB. Stålbågade glasögon. Grå ögon. Att döma av tidskrifterna på ett sidobord var han intresserad av jakt och skytte.

Under det decennium hon hade träffat Palmgren hade han brukat bjuda på kaffe och småprata med henne. Inte ens hennes värsta rymningar från fosterhem eller det systematiska skolket från skolorna hade bringat honom ur fattningen. Den enda gång Palmgren hade varit genuint upprörd var då hon greps för misshandeln av den slempropp som hade tafsat på henne i Gamla stan. Förstår du vad du har gjort? Du har skadat en annan människa, Lisbeth.Han hade låtit som en gammal lärare och hon hade tålmodigt ignorerat varje ord i utskällningen.

Bjurman hade inte mycket till övers för småprat. Han hade omedelbart konstaterat att det rådde en diskrepans mellan Holger Palmgrens förpliktelser enligt förvaltarskapsstadgan och det faktum att han uppenbarligen låtit Lisbeth Salander sköta sitt eget hushåll och sin ekonomi. Han hade genomfört ett slags förhör. Hur mycket tjänar du? Jag vill ha en kopia på din bokföring. Vem umgås du med? Betalar du hyran i tid? Dricker du sprit? Har Palmgren godkänt de där ringarna du har i ansiktet? Kan du sköta din hygien?

Fuck you.

Palmgren hade blivit hennes gode man strax efter att Allt Det Onda hade hänt. Han hade insisterat på att träffa henne minst en gång i månaden på schemalagda möten, ibland oftare. Sedan hon flyttat tillbaka till Lundagatan hade de dessutom nästan varit grannar; han var bosatt på Hornsgatan bara ett par kvarter bort och med jämna mellanrum hade de sprungit på varandra av en slump och druckit kaffe tillsammans på Giffi eller något annat kafé i närheten. Palmgren hade aldrig trängt sig på, men hade någon gång besökt henne med en liten present på hennes födelsedag. Hon hade en stående inbjudan att besöka honom när som helst, ett privilegium hon sällan utnyttjat, men sedan hon flyttade till Söder hade hon börjat fira julafton hos honom efter att hon besökt sin mor. De hade ätit julskinka och spelat schack. Hon var helt ointresserad av spelet, men sedan hon lärt sig reglerna hade hon aldrig förlorat ett parti. Han var änkeman och Lisbeth Salander hade sett det som sin plikt att förbarma sig över honom dessa ensamma helger.

Det ansåg hon sig vara skyldig honom och hon betalade alltid sina skulder.

Det var Palmgren som hade hyrt ut hennes mors bostadsrätt på Lundagatan i andra hand till dess att Lisbeth behövde en egen bostad. Lägenheten på 49 kvadrat var orenoverad och sunkig, men det var tak över huvudet.

Nu var Palmgren borta och ytterligare en förbindelse med det etablerade samhället hade klippts av. Nils Bjurman var en helt annan sorts människa. Hon tänkte inte tillbringa någon julafton hemma hos honom. Hans allra första åtgärd hade varit att införa nya regler vad gällde handhavandet av hennes lönekonto på Handelsbanken. Palmgren hade obekymrat tänjt förvaltarskapslagen och låtit henne sköta sin ekonomi själv. Hon betalade sina räkningar och kunde disponera sina sparpengar som hon behagade.

Inför mötet med Bjurman, veckan före jul, hade hon förberett sig och väl där försökt förklara att hans föregångare hade litat på henne och inte haft orsak till annat. Att Palmgren hade låtit henne sköta sig själv utan att lägga sig i hennes privatliv.

”Det är ett av problemen”, hade Bjurman svarat och knackat på hennes journal. Han hade hållit en längre utläggning om de regler och statliga förordningar som gällde vid förvaltarskap och därefter aviserat att en nyordning skulle inträda.

”Han lät dig löpa fritt, eller hur? Jag undrar just hur han kom undan med det.”

Därför att han var en tokig socialdemokrat som hade varit engagerad i problembarn i nästan fyrtio år.

”Jag är inte ett barn längre”, sa Lisbeth Salander, som om det var förklaring nog.

”Nej, du är inte ett barn. Men jag är utsedd till din förvaltare och så länge jag är det är jag juridiskt och ekonomiskt ansvarig för dig.”

Hans första åtgärd hade varit att öppna ett nytt konto i hennes namn, som hon skulle rapportera in till Miltons lönekontor och använda sig av i fortsättningen. Salander insåg att de goda dagarna var förbi; i fortsättningen skulle advokat Bjurman betala hennes räkningar och hon skulle få en bestämd summa fickpengar varje månad. Han förväntade sig att hon skulle redovisa kvitton på sina utgifter. Han hade bestämt att hon skulle få 1 400 kronor i veckan — ”till mat, kläder och biobesök och sådant”.

Beroende på hur mycket hon valde att arbeta tjänade Lisbeth Salander uppåt 160 000 kronor varje år. Hon hade lätt kunnat fördubbla summan genom att gå upp till heltid och acceptera alla uppdrag som Dragan Armanskij erbjöd. Men hon hade få utgifter och gjorde inte av med särskilt mycket pengar. Avgiften för bostadsrätten låg på drygt 2 000 i månaden och trots blygsamma inkomster hade hon 90 000 kronor på sitt sparkonto. Som hon alltså inte längre kunde komma åt.