Halv åtta på kvällen ringde Mikael till Erika men fick bara svaret att abonnenten inte kunde nås. Han satte sig på kökssoffan och försökte läsa en roman som enligt baksidestexten var en sensationell debut av en tonårig feminist. Romanen handlade om författarinnans försök att få ordning på sitt sexliv under en resa till Paris, och Mikael undrade om han skulle kallas för feminist om han i gymnasial ton skrev en roman om sitt eget sexliv. Förmodligen inte. En orsak till att Mikael köpt boken var att förlaget hyllade debutanten som ”en ny Carina Rydberg”. Han konstaterade snart att så inte var fallet, varken stilistiskt eller innehållsmässigt. Han lade ifrån sig boken efter en stund och läste istället en westernnovell om Hopalong Cassidy i Rekordmagasinetfrån 1950-talet.

Varje halvtimme hördes en kort dämpad klang från kyrkklockan. Det lyste i fönstren hos gårdskarlen Gunnar Nilsson på andra sidan vägen, men Mikael kunde inte se någon människa i huset. I Harald Vangers hus var det mörkt. Vid niotiden körde en bil över bron och försvann mot udden. Vid midnatt släcktes fasadbelysningen på kyrkan. Det var uppenbarligen det sammantagna nöjeslivet i Hedeby en fredagskväll i början av januari. Det var förunderligt tyst.

Han gjorde ett nytt försök att ringa Erika och kom fram till hennes svarare och ombads lämna ett meddelande. Han gjorde det och släckte lampan och gick och lade sig. Det sista han tänkte innan han somnade var att han skulle komma att löpa överhängande stor risk att bli skogstokig i Hedeby.

Det var en märklig känsla att vakna i absolut tystnad. Mikael gick från djup sömn till absolut vakenhet på bråkdelen av en sekund och låg därefter stilla och lyssnade. Det var kallt i rummet. Han vred huvudet och tittade på armbandsuret som han lagt på en pall intill sängen. Klockan var åtta minuter över sju på morgonen — han hade aldrig varit mycket till morgonmänniska och brukade ha svårt att vakna utan åtminstone dubbla väckarklockor. Nu hade han vaknat av sig själv och kände sig dessutom utvilad.

Han satte på kaffevatten innan han ställde sig under duschen där han plötsligt upplevde en lustfylld känsla av att iaktta sig själv. Kalle Blomkvist — forskningsresande i obygden.

Vattenblandaren växlade mellan skållhett och iskallt vid minsta beröring. Morgontidning saknades vid köksbordet. Smöret var djupfryst. Ingen osthyvel fanns i lådan med köksbestick. Det var fortfarande kolsvart utomhus. Termometern visade minus 21 grader. Det var lördag.

Hållplatsen för bussen till Hedestad låg mitt emot Konsumbutiken och Mikael inledde sin exil med att förverkliga planerna på en shoppingrunda. Han klev av bussen mitt emot järnvägsstationen och gjorde en rundtur genom centrum. Han köpte kraftiga vinterkängor, två par långkalsonger, några varma flanellskjortor, en rejäl halvlång vinterjacka, en varm mössa och fodrade handskar. På Teknikmagasinethittade han en liten bärbar TV med teleskopantenn. Säljaren försäkrade att han åtminstone skulle få in SVT ute i Hedeby och Mikael lovade att kräva pengarna tillbaka om det inte stämde.

Han stannade till vid biblioteket och skaffade sig lånekort och plockade åt sig två kriminalromaner av Elizabeth George. I en pappershandel köpte han pennor och anteckningsblock. Han köpte också en sportbag att bära nyförvärven i.

Slutligen köpte han ett paket cigaretter; han hade slutat röka tio år tidigare, men fick stundom återfall och kände plötsligt ett sug efter nikotin. Han stoppade paketet i jackfickan utan att öppna det. Sista besöket var hos en optiker där han köpte linsvätska och beställde nya kontaktlinser.

Vid tvåtiden var han tillbaka i Hedeby och höll just på att plocka bort prislappar från kläderna då han hörde ytterdörren öppnas. En ljus kvinna i femtioårsåldern knackade på dörrposten till köket samtidigt som hon klev över tröskeln. Hon bar en sockerkaka på ett serveringsfat.

”Hej, jag ville bara hälsa välkommen. Jag heter Helen Nilsson och bor tvärs över vägen. Vi blir ju grannar.”

Mikael tog i hand och presenterade sig.

”Jo, jag har sett dig på TV. Det är roligt att det lyser här i gäststugan om kvällarna.”

Mikael satte på kaffe — hon protesterade men slog sig i alla fall ned vid köksbordet. Hon sneglade ut genom fönstret:

”Här kommer Henrik med min man. Du behövde visst några kartonger.”

Henrik Vanger och Gunnar Nilsson stannade till med en dragkärra utanför och Mikael skyndade ut för att hälsa och hjälpa till att lyfta in fyra flyttkartonger. De lämnade lådorna på golvet vid järnspisen. Mikael ställde fram kaffekoppar och skar upp Helens sockerkaka.

Gunnar och Helen Nilsson var trevliga människor. De verkade inte särskilt nyfikna på varför Mikael befann sig i Hedestad — att han arbetade åt Henrik Vanger tycktes vara förklaring nog. Mikael iakttog samspelet mellan Nilssons och Henrik Vanger och konstaterade att det var otvunget och saknade en tydlig uppdelning i herrskap och tjänstefolk. De satt och småpratade om byn och om vem som hade byggt den gäststuga som Mikael bodde i. Makarna Nilsson korrigerade Vanger då hans minne svek och han berättade i gengäld en skämtsam historia om då Gunnar Nilsson en kväll kommit hem och upptäckt den lokala begåvningsreserven från andra sidan bron på väg att bryta sig in genom fönstret i gäststugan; han hade gått över och frågat den efterblivne inbrottstjuven varför han inte använde den olåsta ytterdörren. Gunnar Nilsson granskade misstänksamt den lilla TV:n och erbjöd honom att komma över till dem på kvällarna om det var något program han ville titta på. De hade parabol.

Henrik Vanger dröjde sig kvar en kort stund efter att Nilssons hade gått hem till sitt. Den gamle förklarade att han ansåg det bäst om Mikael själv fick sortera upp arkivet och att han kunde komma upp till huset och fråga om det var något problem. Mikael tackade och sa att det nog skulle lösa sig.

När Mikael åter var ensam bar han in flyttkartongerna till arbetsrummet och började gå igenom innehållet.

Henrik Vangers privatspanande i sin brors sondotters försvinnande hade pågått i trettiosex år. Mikael hade svårt att avgöra om intresset var en ohälsosam besatthet eller om det med åren hade utvecklats till en intellektuell lek. Helt uppenbart var att den gamle patriarken hade tagit sig an verket med en hobbyarkeologs systemtänkande — materialet omfattade närmare sju hyllmeter.

Stommen bestod av de tjugosex pärmar som utgjorde polisens utredning om Harriet Vangers försvinnande. Mikael hade svårt att tänka sig att ett ”normalt” försvinnande skulle resultera i ett så omfattande utredningsmaterial. Å andra sidan hade Henrik Vanger med stor sannolikhet haft det inflytande som fordrades för att sysselsätta Hedestadspolisen med att följa upp både tänkbara och otänkbara spår.

Utöver polisens utredning fanns klippböcker, fotoalbum, kartor, souvenirer, informativa skrifter om Hedestad och Vangerföretagen, Harriet Vangers egen dagbok (som dock inte innehöll många sidor), skolböcker, hälsointyg och annat. Där fanns också inte mindre än sexton inbundna A4-volymer om etthundra sidor vardera, som närmast kunde betecknas som Henrik Vangers egen loggbok från spaningarna. I dessa anteckningsböcker hade patriarken med prydlig handstil skrivit om sina egna funderingar, hugskott, blindspår och iakttagelser. Mikael bläddrade lite på måfå. Texten hade en skönlitterär karaktär och Mikael fick en känsla av att volymerna var renskrifter från dussintals äldre anteckningsböcker. Slutligen fanns ett tiotal pärmar med material om olika personer i familjen Vanger; där var sidorna maskinskrivna och hade uppenbarligen tillkommit under en lång tidsperiod.

Henrik Vanger hade bedrivit spaningar mot sin egen familj.

Vid sjutiden hörde Mikael ett bestämt jamande och öppnade ytterdörren. En rödbrun katt smet snabbt förbi honom in i värmen.