Av en slump sprang Mikael Blomkvist på sin antagonist, den före detta ekonomireportern William Borg. De stötte ihop vid ytterdörren på Kvarnen, då Mikael, Erika Berger och Christer Malm tagit luciakvällen ledigt för att tillsammans med tidningens övriga anställda gå ut och på företagets bekostnad dricka sig redlöst berusade. Borg var i sällskap med en våldsamt berusad flicka i Lisbeth Salanders ålder.
Mikael tvärstannade. William Borg hade alltid lockat fram hans sämsta sidor och han var tvungen att lägga band på sig för att inte säga eller göra något olämpligt. Istället stod han och Borg mol tysta och mätte varandra med blicken.
Mikaels avsky för Borg var fysiskt påtaglig. Erika hade avbrutit machofasonerna genom att gå tillbaka och ta Mikael under armen och leda in honom till baren.
Mikael bestämde sig för att vid tillfälle be Lisbeth Salander göra en av sina delikata personundersökningar på Borg. Bara för formens skull.
Under hela mediestormen var dramats huvudperson, finansmannen Hans-Erik Wennerström, huvudsakligen osynlig. Den dag då Millenniumsartikel publicerades hade finansmannen kommenterat texten vid en sedan tidigare utlyst presskonferens i ett helt annat ärende. Wennerström deklarerade att beskyllningarna var grundlösa och att den dokumentation som hänvisades till var ett falsarium. Han påminde om att samme reporter ett år tidigare dömts för förtal.
Därefter svarade endast Wennerströms advokater på massmedias frågor. Två dagar efter att Mikael Blomkvists bok hade distribuerats började ett ihärdigt rykte göra gällande att Wennerström hade lämnat Sverige. Kvällstidningarna använde ordet flykt i rubrikerna. När Finanspolisen under vecka två försökte få officiell kontakt med Wennerström konstaterades att denne inte befann sig i landet. I mitten av december bekräftade polisen att Wennerström var efterspanad och dagen före nyårsafton gick en formell efterlysning ut via internationella polisorganisationer. Samma dag greps en av Wennerströms närmaste rådgivare på Arlanda när han försökte gå ombord på ett plan till London.
Flera veckor senare rapporterade en svensk turist att han sett Hans-Erik Wennerström kliva in i en bil i Bridgetown, huvudstaden på Barbados i Västindien. Som belägg för sitt påstående bifogade turisten ett fotografi som från relativt långt håll visade en vit man i solglasögon, vit uppknäppt skjorta och ljusa byxor. Mannen kunde inte med säkerhet identifieras, men kvällstidningarna skickade reportrar som fruktlöst försökte spåra Wennerström bland de karibiska öarna. Det var den första i en lång rad sightingsav den flyende miljardären.
Efter sex månader avbröts polisjakten. Då hittades Hans-Erik Wennerström död i en lägenhet i Marbella, Spanien, där han var bosatt under namnet Victor Fleming. Han hade skjutits med tre skott i huvudet från nära håll. Den spanska polisen arbetade efter teorin att han hade råkat ertappa en inbrottstjuv.
Wennerströms död kom inte som någon överraskning för Lisbeth Salander. Hon misstänkte på goda grunder att hans frånfälle hade att göra med att han inte längre hade tillgång till pengarna på en viss bank på Caymanöarna, som han skulle ha behövt för att betala vissa colombianska skulder.
Om någon hade besvärat sig med att be Lisbeth Salander om hjälp att spåra Wennerström så hade hon nästan dagligen kunnat tala om exakt var han befann sig. Hon hade via Internet följt hans desperata flykt genom ett dussin länder och sett en tilltagande panik i hans e-post så fort han kopplat upp sin laptop någonstans. Men inte ens Mikael Blomkvist trodde att den flyende ex-miljardären var så korkad att han släpade med sig samma dator som så grundligt hade penetrerats.
Efter ett halvår hade Lisbeth tröttnat på att följa Wennerström. Den fråga som återstod att besvara var hur långt hennes eget engagemang sträckte sig. Wennerström var utan tvekan en fähund av stora mått, men han var inte hennes personliga fiende och hon hade inget eget intresse av att ingripa mot honom. Hon kunde tipsa Mikael Blomkvist, men han skulle förmodligen bara publicera en story. Hon kunde tipsa polisen, men sannolikheten för att Wennerström skulle bli förvarnad och hinna försvinna igen var relativt stor. Dessutom pratade hon av princip inte med polisen.
Men det fanns andra skulder som var obetalda. Hon tänkte på den gravida tjugotvååriga servitris som fått huvudet nedtryckt under vattnet i sitt badkar.
Fyra dagar innan Wennerström hittades död hade hon bestämt sig. Hon hade öppnat sin mobiltelefon och ringt till en advokat i Miami, Florida, som tycktes vara en av de personer som Wennerström mest av allt gömde sig för. Hon hade pratat med en sekreterare och bett henne framföra ett kryptiskt meddelande. Namnet Wennerstroem och en adress i Marbella. Det var allt.
Hon knäppte av TV-nyheterna halvvägs in i den dramatiska rapporteringen om Wennerströms frånfälle. Hon satte på kaffebryggaren och gjorde en leverpastejsmörgås med skivad gurka.
Erika Berger och Christer Malm ägnade sig åt det årliga julbestyret medan Mikael satt i Erikas fåtölj och drack glögg och tittade på. Samtliga medarbetare och ett flertal stadiga frilansare fick en julklapp — detta år en axelväska med Millenniumslogga. Efter att ha slagit in presenterna satte de sig att skriva och frankera drygt tvåhundra julkort till tryckeriet, fotografer och mediekollegor.
Mikael försökte i det längsta motstå frestelsen, men till sist kunde han inte avhålla sig. Han plockade upp ett allra sista julkort och skrev texten God jul och Gott nytt år. Tack för en storartad insats under det gångna året.
Han skrev under med sitt namn och adresserade kortet till Janne Dahlman, c/o redaktionen på Finansmagasinet Monopol.
Då Mikael kom hem på kvällen hade han själv fått en avi på ett paket. Han hämtade ut julklappen morgonen därpå och öppnade den då han kommit in på redaktionen. Paketet innehöll ett myggstift och en kvarting Reimersholms brännvin. Mikael öppnade kortet och läste texten: Om du inte har något annat för dig så kommer jag att ankra vid Arholma på midsommarafton.Det var undertecknat av den forne skolkamraten Robert Lindberg.
Traditionellt brukade Millenniumstänga redaktionen veckan före jul och över nyårshelgen. Det här året var det lite si och så med den saken; trycket på den lilla redaktionen hade varit kolossalt och fortfarande ringde journalister från all världens hörn dagligen. Det var dagen före julafton som Mikael Blomkvist nästan av en slump råkade läsa en artikel i Financial Timessom summerade dagsläget för den internationella bankkommission som i all hast tillsatts för att utreda Wennerströms imperium. Artikeln uppgav att kommissionen arbetade efter hypotesen att Wennerström förmodligen i sista stund hade fått någon form av varning om det förestående avslöjandet.
Hans konton i Bank of Kroenenfeld på Caymanöarna, innehållande 260 miljoner amerikanska dollar — omkring två miljarder svenska kronor — hade nämligen tömts dagen före Millenniumspublicering.
Pengarna hade funnits på ett antal konton som endast Wennerström personligen kunde förfoga över. Han behövde inte ens inställa sig på banken, det räckte med att han angav en serie clearingkoder för att kunna överföra pengarna till vilken annan bank som helst i världen. Pengarna hade överförts till Schweiz, där en kvinnlig medhjälpare hade omsatt summan i anonyma privatobligationer. Alla clearingkoder hade varit i sin ordning.
Europol hade gått ut med en internationell efterlysning av den okända kvinna som hade använt ett stulet engelskt pass med namnet Monica Sholes, och som uppgavs ha levt lyxliv på ett av Zürichs dyraste hotell. En förhållandevis skarp bild för att komma från en övervakningskamera porträtterade en kortväxt kvinna med blond pagefrisyr, bred mun, framträdande byst, exklusiva märkeskläder och guldsmycken.
