”Berätta det som du tycker är väsentligt.”

”Okej. Han framstår lite som Bror Duktig. Fram till i dag har han varit en framgångsrik journalist. På 1980-talet hade han en mängd vikariat, först i landsortspressen och därefter i Stockholm. Det finns en lista. Genombrottet kom med historien om Björnligan — den där rånarligan som han identifierade.”

” Kalle Blomkvist.”

”Han avskyr smeknamnet, vilket man kan förstå. Någon skulle få en fläskläpp om jag blev kallad Pippi Långstrump på en löpsedel.”

Hon kastade en mörk blick på Armanskij, som svalde. Han hade vid fler än ett tillfälle tänkt på Lisbeth Salander som just Pippi Långstrump och tackade sitt goda omdöme för att han aldrig försökt skämta om saken. Han vispade med pekfingret för att hon skulle fortsätta.

”En källa uppger att han fram till dess ville bli kriminalreporter — och han har vikarierat som sådan på en kvällstidning — men det han har blivit känd för är sitt jobb som politisk reporter och ekonomireporter. Han har huvudsakligen varit frilans och haft en enda fast anställning på en kvällstidning i slutet av 1980-talet. Han sa upp sig 1990 då han var med och grundade månadstidningen Millennium.Tidningen började som en ren outsider och saknade ett starkt förlag som kunde hålla den under armarna. Upplagan har vuxit och ligger i dag på 21 000 ex. Redaktionen finns på Götgatan bara några kvarter härifrån.”

”En vänstertidning.”

”Det beror på hur man definierar begreppet vänster. Millenniumses väl allmänt som samhällskritisk, men gissningsvis anser anarkisterna att det är en mesborgerlig skittidning i stil med Arenaeller Ordfrontmedan Moderata Studentförbundet förmodligen tror att redaktionen består av bolsjeviker. Det finns inget som tyder på att Blomkvist någonsin har varit politiskt aktiv, inte ens under vänstervågen då han gick på gymnasiet. När han pluggade på journalisthögskolan var han sambo med en flicka som då var aktiv i Syndikalisterna och som i dag sitter i riksdagen för vänsterpartiet. Det verkar som om vänsterstämpeln mest uppkommit av att han som ekonomijournalist specialiserat sig på avslöjande reportage om korruption och skumraskaffärer i företagsvärlden. Han har gjort några förödande porträtt på direktörer och politiker — vilka säkert varit välförtjänta — och tvingat fram ett antal avgångar och rättsliga efterspel. Det mest kända var Arboga-affären, som resulterade i att en borgerlig politiker tvingades avgå och en före detta kommunkamrer fick ett års fängelse för förskingring. Att påtala brott kan dock knappast anses vara ett uttryck för vänsterism.”

”Jag förstår vad du menar. Vad mera?”

”Han har skrivit två böcker. En bok om Arboga-affären och en om ekonomijournalistik med titeln Tempelriddarna,som kom för tre år sedan. Jag har inte läst boken men av recensionerna att döma tycks den ha varit kontroversiell. Den gav upphov till en del debatt inom media.”

”Pengar?” frågade Frode.

”Han är inte rik men han svälter inte. Självdeklarationer bifogas i rapporten. Han har drygt 250 000 kronor på banken, placerat i dels pensionssparande, dels fondsparande. Han har ett konto på så där 100 000 kr som han använder som handkassa till löpande utgifter, resor och sådant. Han äger en bostadsrätt som är färdigbetald — 65 kvadrat på Bellmansgatan — och han har inga lån eller skulder.”

Salander höll upp ett finger i luften.

”Han har ytterligare en tillgång — en fastighet i Sandhamn. Det är en bod på 30 kvadrat som är inredd till stuga och som ligger vid vattnet, mitt inne i den mest attraktiva delen av samhället. Det var tydligen en farbror som köpte den på 1940-talet, då sådant fortfarande var möjligt för vanliga dödliga och genom arv hamnade slutligen stugan hos Blomkvist. De delade upp det så att hans syster fick föräldrarnas lägenhet på Lilla Essingen och Mikael Blomkvist fick stugan. Jag vet inte vad den kan vara värd i dag — säkert några miljoner — men han verkar å andra sidan inte vilja sälja och han brukar vara ute i Sandhamn ganska ofta.”

”Inkomster?”

”Han är alltså delägare i Millenniummen tar bara ut drygt 12 000 i lön varje månad. Resten plockar han in på frilansjobb — slutsumman kan variera. Han hade en toppnotering för tre år sedan då han anlitades av en rad media och drog in närmare 450 000. I fjol tog han bara in 120 000 på frilansjobb.”

”Han måste betala 150 000 i skadestånd och dessutom advokatarvoden och annat”, konstaterade Frode. ”Låt oss gissa att slutsumman blir ganska hög, och dessutom förlorar han inkomster då han ska avtjäna fängelsestraffet.”

”Det betyder att han kommer att bli ganska renrakad”, noterade Salander.

”Är han hederlig?” frågade Dirch Frode.

”Det är så att säga hans förtroendekapital. Hans image är att uppträda som en stöddig moralens väktare gentemot företagsvärlden och han blir rätt ofta inbjuden att kommentera olika saker i TV.”

”Det är nog inte så mycket kvar av det kapitalet efter domen i dag”, sa Dirch Frode eftertänksamt.

”Jag vill inte påstå att jag vet exakt vilka krav som ställs på en journalist, men efter den här smällen torde det dröja innan Mästerdetektiven Blomkvistfår Stora Journalistpriset. Han har gjort bort sig rejält”, konstaterade Salander nyktert. ”Om jag får göra en personlig reflektion…”

Armanskij spärrade upp ögonen. Under de år Lisbeth Salander jobbat för honom hade hon aldrig tidigare gjort en enda personlig reflektion i en personundersökning. För henne var det bara snustorra fakta som gällde.

”Det har inte ingått i mitt uppdrag att titta på sakfrågan i Wennerströmaffären, men jag följde rättegången och måste erkänna att jag faktiskt blev ganska förbluffad. Hela affären känns fel och det är helt… out of characterför Mikael Blomkvist att publicera någonting som verkar vara så käpprätt åt skogen.”

Salander kliade sig på halsen. Frode såg tålmodig ut. Armanskij undrade om han misstog sig eller om Salander verkligen var osäker på hur hon skulle fortsätta. Den Salander han kände var aldrigosäker eller tveksam. Till sist tycktes hon bestämma sig.

”Helt utanför protokollet så att säga… jag har inte satt mig in i Wennerströmaffären ordentligt men jag tror faktiskt att Kalle Blomkvist… förlåt, Mikael Blomkvist, har åkt på en blåsning. Jag tror att det ligger något helt annat i den storyn än vad domslutet antyder.”

Nu var det Dirch Frodes tur att plötsligt sätta sig upp i besöksstolen. Advokaten granskade Salander med forskande ögon och Armanskij noterade att för första gången sedan hennes redogörelse inleddes visade uppdragsgivaren ett mer än artigt intresse. Han gjorde en mental notering om att Wennerströmaffären tydligen hade ett visst intresse för Frode. Rättelse, tänkte Armanskij genast, Frode var inte intresserad av Wennerströmaffären — det var när Salander antydde att Blomkvist åkt på en blåsning som Frode reagerade.

”Hur menar du egentligen?” frågade Frode med intresse i rösten.

”Det är spekulation från min sida men jag är rätt övertygad om att någon har lurat honom.”

”Och vad får dig att tro det?”

”Allt i Blomkvists bakgrund visar att han är en mycket försiktig reporter. Alla kontroversiella avslöjanden han tidigare kommit med har varit väldokumenterade. Jag var på en av rättegångsdagarna och lyssnade. Han kom inte med några motargument och tycktes ha gett upp helt utan strid. Det rimmar väldigt illa med hans karaktär. Om vi ska tro domstolen så har han fantiserat ihop en historia om Wennerström utan tillstymmelse till bevis och publicerat den som någon sorts journalistisk självmordsbombare — det är helt enkelt inte Blomkvists stil.”

”Så vad tror du hände?”

”Jag kan bara gissa. Blomkvist trodde på sin story men någonting skedde under resans gång och informationen visade sig vara falsk. Det betyder i sin tur att källan var någon han litade på eller att någon medvetet försett honom med felaktig information — vilket låter osannolikt krångligt. Alternativet är att han utsatts för ett så allvarligt hot att han kastat in handduken och hellre låter sig framstå som en inkompetent idiot än att ta strid. Men jag spekulerar som sagt.”