De ägnade två timmar åt att koka ihop ett scenario och fördela roller till var och en.

Efter mötet gick Mikael och drack kaffe med Christer Malm på Java vid Hornsgatspuckeln.

”Christer, det är väldigt viktigt att du plockar upp Erika redan på Arlanda och sätter in henne i läget. Du måste övertyga henne om att hon ska spela med i det här spelet. Om jag känner henne rätt kommer hon att vilja ta itu med Dahlman omedelbart — det får inte ske. Jag vill inte att Wennerström ska ha en susning och hinna fiffla bort något bevismaterial.”

”Okej.”

”Och se till att Erika håller sig borta från e-posten tills hon installerat krypteringsprogrammet PGP och lärt sig att använda det. Genom Dahlman kan Wennerström med stor sannolikhet läsa allt vi mailar till varandra. Jag vill att du och alla andra på redaktionen installerar PGP. Gör det naturligt. Du ska få ett namn på en datakonsult som du ska kontakta och som kommer att se över nätverk och datorer för alla på redaktionen. Låt honom installera programvaran som om det är en helt naturlig service.”

”Jag ska göra mitt bästa. Men Mikael — vad har du på gång?”

”Wennerström. Jag tänker spika upp honom på en ladugårdsdörr.”

”Hur?”

”Sorry. Tills vidare är det min hemlighet. Låt mig bara säga att jag har material som kommer att få vårt förra avslöjande att se ut som familjeunderhållning.”

Christer Malm såg besvärad ut.

”Jag har alltid litat på dig, Mikael. Betyder det här att du inte litar på mig?”

Mikael skrattade.

”Nej. Men just nu bedriver jag tämligen grov kriminell verksamhet, som kan ge mig två års fängelse. Det är så att säga formerna för min research som är lite tveksamma… Jag spelar med ungefär lika schysta metoder som Wennerström. Jag vill inte att du eller Erika eller någon annan på Millenniumska vara inblandad på något sätt.”

”Du har en förmåga att oroa mig.”

”Ta det lugnt. Och du kan hälsa Erika att storyn kommer att bli stor. Mycket stor.”

”Erika kommer att vilja veta vad du har på gång…”

Mikael funderade en sekund. Sedan log han.

”Hälsa henne att hon gjorde helt klart för mig i våras när hon skrev kontrakt med Henrik Vanger bakom ryggen på mig att jag numera bara är en vanlig dödlig frilans, som inte längre sitter i styrelsen och inte har något inflytande på Millenniumspolicy. Det måste betyda att jag heller inte längre har några skyldigheter att informera henne. Men jag lovar att om hon uppför sig bra så ska jag ge henne första tjing på storyn.”

Christer Malm garvade plötsligt.

”Hon kommer att bli rasande”, konstaterade han muntert.

Mikael insåg att han inte varit helt ärlig mot Christer Malm. Han undvek medvetet Erika. Det naturliga hade varit att omedelbart ta kontakt med henne och inviga henne i den information han satt på. Men han ville inte prata med henne. Vid dussintals tillfällen hade han stått med mobiltelefonen i handen och klickat fram hennes nummer. Varje gång hade han ångrat sig.

Han visste vad som var problemet. Han kunde inte se henne i ögonen.

Den cover uphan bidragit till i Hedestad var journalistiskt oförlåtlig. Han hade ingen aning om hur han skulle förklara det för henne utan att ljuga, och var det något han aldrig någonsin tänkte göra så var det att ljuga för Erika Berger.

Och framför allt orkade han inte ta itu med den biten samtidigt som han skulle ge sig på Wennerström. Följaktligen sköt han upp mötet, stängde av mobilen och avstod från att prata med henne. Han visste att det bara var ett tillfälligt uppskov.

Omedelbart efter redaktionsmötet flyttade Mikael ut till sin stuga i Sandhamn, där han inte varit på över ett år. I bagaget hade han två kartonger utprintat material och de cd-skivor som Lisbeth Salander hade försett honom med. Han bunkrade upp med mat, låste in sig, öppnade sin iBook och började skriva. Han gick en kort promenad och köpte tidningar och handlade varje dag. Det var fortfarande fullt med segelbåtar i gästhamnen och ungdomar som lånat pappas båt satt som vanligt på Dykarbaren och söp sig redlösa. Mikael märkte knappt omgivningen. Han satt i praktiken framför sin dator från den stund han slog upp ögonen till dess att han stupade av utmattning på kvällen.

Krypterad e-post från chefredaktör ‹[email protected]› till tjänstledige ansvarige utgivaren ‹[email protected]›:

När Lisbeth Salander kom ut till Sandhamn mötte hon en orakad och hålögd Mikael Blomkvist, som gav henne en snabb kram och bad henne att sätta på kaffe och vänta medan han avslutade något i texten.