”Stackars Harriet. Om hon ändå hade kommit till mig.”

Mikael tittade på klockan. Den var fem minuter i fyra.

”Vill du träffa henne? Hon är fortfarande rädd att du ska stöta bort henne när du fått veta vad hon gjort.”

”Och blommorna?” frågade Henrik.

”Jag frågade henne på planet på vägen hem. Det fanns en enda människa i släkten som hon älskade och det var du. Det var naturligtvis hon som skickade blommorna. Hon sa att hon hoppades att du skulle förstå att hon levde och att hon mådde bra, men utan att hon skulle behöva träda fram. Men eftersom hennes enda informationskanal har varit Anita, som aldrig besökte Hedestad och som flyttade utomlands så fort hon var klar med studierna, så har Harriets kunskap om vad som hände här varit begränsad. Hon insåg aldrig hur fruktansvärt du led och att du trodde att det var hennes mördare som hånade dig.”

”Jag antar att det var Anita som postade blommorna.”

”Hon jobbade på ett flygbolag och flög över hela världen. Hon postade där hon råkade befinna sig.”

”Men hur visste du att just Anita hade hjälpt henne?”

”Fotografiet då hon syns i fönstret i Harriets rum.”

”Men hon kunde ju ha varit inblandad i… hon kunde ha varit mördaren istället. Hur förstod du att Harriet levde?”

Mikael gav Henrik Vanger en lång blick. Sedan log han för första gången sedan han återvänt till Hedestad.

”Anita var inblandad i Harriets försvinnande men hon kunde inte ha mördat henne.”

”Hur kunde du vara säker på det?”

”Därför att det här inte är någon jävla pusseldeckare. Om Anita hade mördat Harriet så skulle du ha hittat kroppen för länge sedan. Alltså var det enda logiska att hon hade hjälpt henne att fly och hålla sig undan. Vill du träffa henne?”

”Naturligtvis vill jag träffa Harriet.”

Mikael hämtade Harriet vid hissarna i entréhallen. Han kände först inte igen henne; sedan de skilts på Arlanda dagen innan hade hon återtagit sin mörka hårfärg. Hon var klädd i svarta byxor, vit blus och en elegant grå kavaj. Hon såg strålande ut och Mikael böjde sig fram och gav henne en uppmuntrande kyss på kinden.

Henrik reste sig från sin stol då Mikael öppnade dörren för Harriet Vanger. Hon tog ett djupt andetag.

”Hej Henrik”, sa hon.

Den gamle granskade henne från hjässan ned till skorna. Sedan gick Harriet fram och kysste honom på kinden. Mikael nickade till Dirch Frode och stängde dörren och lämnade dem ensamma.

Lisbeth Salander var inte kvar i stugan då Mikael återvände till Hedebyön. Videoutrustningen och hennes motorcykel var borta, liksom väskan med ombyte och toalettartiklarna i badrummet. Det kändes tomt.

Mikael gjorde en dyster rundtur i stugan. Den verkade plötsligt främmande och overklig. Han tittade på papperstravarna i arbetsrummet, som han skulle lägga i kartonger och bära tillbaka till Henrik Vanger, men han förmådde inte att börja med stöket. Han gick upp till Konsum och handlade bröd, mjölk, ost och kvällsmat. När han återkom satte han på kaffepannan, slog sig ned i trädgården och läste kvällstidningarna utan att tänka på någonting alls.

Vid halvsextiden körde en taxi över bron. Den återvände efter tre minuter. Mikael såg en skymt av Isabella Vanger i baksätet.

Vid sjutiden hade han slumrat till i trädgårdsstolen då Dirch Frode kom över och väckte honom.

”Hur går det med Henrik och Harriet?” frågade Mikael.

”Den här sorgliga historien har sina poänger”, svarade Dirch Frode med ett behärskat leende. ”Isabella kom plötsligt inrusande i Henriks sjukrum. Hon hade upptäckt att du hade kommit tillbaka hit till stugan och var fullkomligt skogstokig. Hon skrek att nu fick det vara slut på det här vansinniga tjafset om Harriet, och sa att du var den person som hade drivit hennes son i döden med ditt snokande.”

”Tja, jag antar att hon har rätt.”

”Hon beordrade Henrik att avskeda dig och se till att du försvann och att han skulle sluta söka efter spöken.”

”Hoppsan.”

”Hon hade inte ens kastat en blick på kvinnan som satt i rummet och pratade med Henrik. Hon trodde väl att det var någon ur personalen. Jag ska aldrig glömma det ögonblick då Harriet reste sig upp och tittade på Isabella och sa Hej mamma.”

”Vad hände?”

”Vi fick kalla på en läkare för att få liv i Isabella igen. Just nu förnekar hon att det verkligen är Harriet och påstår att hon är en bedragare som du har plockat fram.”

Dirch Frode var på väg att besöka Cecilia och Alexander för att delge dem nyheten att Harriet hade återuppstått från de döda. Han skyndade vidare och lämnade Mikael ensam igen.

Lisbeth Salander stannade och fyllde bensintanken vid en mack strax norr om Uppsala. Hon hade kört sammanbitet och stirrat stint framför sig. Hon betalade hastigt och satte sig på motorcykeln. Hon startade och körde fram till utfarten, där hon obeslutsamt stannade igen.

Hon kände sig fortfarande olustig till mods. Hon hade varit rasande då hon lämnade Hedeby, men ilskan hade långsamt mattats under färden. Hon var inte säker på varför hon kände sig så rasande på Mikael Blomkvist eller ens om det var honom hon var rasande på.

Hon tänkte på Martin Vanger och Harriet Jävla Vanger och Dirch Jävla Frode och hela den förbannade släkten Vanger, som satt i Hedestad och styrde över sitt eget lilla imperium och intrigerade mot varandra. De hade behövt hennes hjälp. I vanliga fall skulle de inte ens ha hälsat på henne, än mindre anförtrott henne några hemligheter.

Jävla pack.

Hon drog ett djupt andetag och tänkte på sin mor som hon hade begravt samma morgon. Det skulle aldrig bli bra. Moderns död innebar att såret aldrig skulle läkas, eftersom Lisbeth aldrig skulle kunna få svar på de frågor hon hade velat ställa.

Hon tänkte på Dragan Armanskij som hade stått bakom henne under begravningen. Hon borde ha sagt något till honom. Åtminstone gett honom en bekräftelse på att hon visste att han var där. Men om hon gjorde det skulle han ta det som intäkt för att börja organisera hennes liv. Om hon gav honom minsta finger så skulle han ta hela armen. Och han skulle aldrig förstå.

Hon tänkte på Advokat Nils Jävla Bjurman, som var hennes förvaltare och som åtminstone för ögonblicket var oskadliggjord och gjorde som han blev tillsagd.

Hon kände ett oförsonligt hat och bet ihop tänderna.

Och hon tänkte på Mikael Blomkvist och undrade vad han skulle säga då han fick reda på att hon stod under förvaltarskap och att hela hennes liv var ett jävla råttbo.

Hon insåg att hon egentligen inte var arg på honom. Han hade bara råkat vara den person hon låtit sin ilska gå ut över då hon mest av allt ville mörda någon. Att bli förbannad på honom var meningslöst.

Hon kände sig märkligt ambivalent gentemot honom.

Han lade sin näsa i blöt och snokade i hennes privatliv och… Men hon hade också trivts med att arbeta ihop med honom. Redan detta var en märklig känsla — att arbeta ihopmed någon. Hon var inte van, men det hade faktiskt gått oväntat smärtfritt. Han tjafsade inte. Han försökte inte tala om för henne hur hon skulle leva sitt liv.

Det var hon som hade förfört honom, inte tvärtom.

Och det hade dessutom varit tillfredsställande.

Så varför kände hon sig som om hon ville sparka honom i ansiktet?

Hon suckade och höjde olyckligt blicken och betraktade en långtradare som brummade förbi på E4:an.

Mikael satt fortfarande kvar i trädgården vid åttatiden på kvällen då han hörde knattret från motorcykeln och såg Lisbeth Salander köra över bron. Hon parkerade och tog av sig hjälmen. Hon kom fram till trädgårdsbordet och kände på kaffepannan som var både tom och kall. Mikael tittade häpet på henne. Hon tog kaffepannan och gick in i köket. När hon kom ut igen hade hon tagit av sig skinnstället och satt på sig jeans och en t-tröja med texten I can be a regular bitch. Just try me.