De fick genast syn på en förfärligt stor skara vargar, som tumlade om varandra och revs och slets om ett byte. Drängarna jagade bort dem och fann på marken fyra människokroppar, som var så illa medfarna, att de inte skulle ha förstått vilka det var, om de inte hade sett fyra gruvhackor, som låg bredvid dem.
Efter detta förblev kopparberget i en mans ägo ända till bondens död, då det övertogs av hans söner. Dessa arbetade gemensamt i gruvan, men den malm, som hade blivit upptagen under ett år, delade de i högar, kastade lott om dem och smälte sedan fram kopparn i var sina ugnar. De blev alla mäktiga bergsmän och byggde sig stora och ansenliga gårdar. Och efter dem tog deras arvingar fatt på arbetet, öppnade nya gruvschakt och ökade malmbrytningen. År för år växte gruvan i betydenhet, och allt fler bergsmän fick del i den. Somliga bodde helt nära den, andra hade sina gårdar och hyttor runt om i trakten. En mäktig bygd uppstod, och denna kallades Stora Kopparbergs bergslag.
Nu är att märka, att den malm, som låg så till, att den kunde brytas oppifrån, som man bryter sten ur ett stenbrott, började ta slut, och gruvarbetarna blev tvungna att söka malmen djupt under jorden. De måste genom trånga schakt och långa, slingrande gångar arbeta sig in i jordens mörka innandömen för att lägga sina eldar och spränga sönder berget. Det är alltid ett tungt och svårt arbete att bryta berg, men därtill kom pinan av röken, som inte kunde leta sig ut i luften, och svårigheten att frakta malmen på branta stegar opp till jordytan. Och ju längre neråt djupet de trängde, desto farligare blev brytningen. Ibland kom starka vattenströmmar frambrusande ur en vrå av gruvan, ibland hände det, att taket i gruvgångarna störtade in över gruvdrängarna. Detta gjorde, att arbetet i den stora gruvan blev så fruktat, att ingen ville ägna sig däråt av fri vilja. Då erbjöds livdömda förbrytare och män, som strök omkring fredlösa i skogarna, att de skulle få tillgift för sina brott, om de ville bli gruvarbetare i Falun.
Under långa tider hade ingen tänkt på att söka efter brorslotten. Men bland de laglösa männen, som kom till Stora Kopparberget, fanns flera, som inte aktade sitt liv så högt som ett äventyr, och dessa började genomströva trakten i hopp att finna den.
Hur det avlöpte för alla de sökande, det kan ingen säga, men en berättelse finns kvar om ett par gruvdrängar, som sent en kväll kom hem till husbonden och talade om, att de hade funnit en stor och mäktig malmåder i skogen. De hade bläckat opp väg till den, och nästa dag ville de visa den för husbonden. Men nästa dag var en söndag, och husbonden ville inte gå till skogen och söka malm den dagen, utan gick i stället till kyrkan med allt sitt husfolk. Det var vinter, och de vandrade till kyrkan över sjön Varpan. På bortvägen gick allt väl, men på hemvägen föll båda drängarna ner i en vak och drunknade. Då började folk påminna sig den gamla sägnen om brorslotten och sade, att det säkert var denna, som drängarna hade funnit.
För att råda bot på alla brister vid gruvan tog bergsmännen sig för att kalla in utlänningar, som var kunniga i gruvarbete, och dessa utländska mästare lärde dem bygga gruvkonster, som pumpade bort vattnet och fraktade upp malmen. Främlingarna ville inte sätta mycken lit till sagan om jättedöttrarna, men väl trodde de, att det kunde vara möjligt, att det fanns en mäktig malmåder någonstans i närheten, och de sökte efter den med stor iver. Och en kväll kom en tysk gruvfogde till härbärget vid gruvan och berättade, att han hade funnit brorslotten. Men tanken på den stora rikedom, som han nu skulle vinna, gjorde honom alldeles yr och vild. Han ställde till gästabud samma natt, drack och dansade och spelade tärning, och till sist råkade han i gräl och slagsmål och blev nerstucken av en bland dryckesbröderna.
Ur stora Kopparberget hämtades alltjämt en sådan myckenhet malm, att gruvan räknades för den rikaste koppargruva, som fanns i något land. Den gav stor rikedom, inte bara åt den närmaste trakten, utan de skatter, som hämtades därur, blev Sveriges rike till stor hjälp under betryckta tider. För dess skull blev hela Falu stad oppbyggd, och så märkvärdig och nyttig har gruvan ansetts vara, att kungarna brukade resa till Falun för att besöka den och kallade den för Sveriges lycka och Svea rikes skattkammare.
När människor tänkte på hur mycken rikedom, som hade kommit ur den gamla gruvan, kan ingen undra på att de, som trodde att, en dubbelt så stor kopparskatt fanns i närheten, skulle förarga sig över att den var oåtkomlig. Mången vågade livet för att söka efter den, men vann ingenting därmed.
En av de sista, som såg brorslotten, var en ung Falubergsman av god och rik släkt, som ägde gård och hytta i staden. Han ville gifta sig med en vacker bonddotter från Leksand och vandrade dit för att fria till henne, men hon nekade att gifta sig med honom, därför att hon inte ville flytta till Falun, där röken från rostugnar och hyttor låg så tungt och tryckande över staden, att hon blev ängslig, bara hon tänkte på den.
Bergsmannen höll henne mycket kär, och när han vände tillbaka hem, var han djupt bedrövad. Han hade bott i Falun i hela sitt liv, och han hade aldrig tänkt på att det kunde vara svårt att leva där. Men när han nu närmade sig staden, blev han förfärad. Ur den stor gruvöppningen, ur de hundra rostugnarna omkring den uppsteg den tunga, stickande svavelröken och svepte hela staden i en dimma. Röken hindrade växterna från att trivas, så att marken låg bar och naken vida omkring. Hyttor, ur vilka elden lågade, och som var omgivna av svarta slaggvarp, såg han överallt, inte bara i staden och dess närhet, utan i hela trakten. De stod vid Grycksbo, vid Bengtsarvet, vid Bergsgården, vid Stennäset, vid Korsnäs, i Vika och ända bortåt Aspeboda. Han förstod, att den, som var van vid att bo i ljus och grönska vid den skinande Siljan, inte kunde trivas härnere.
Åsynen av staden gjorde honom ännu dystrare, än han hade varit. Han tyckte sin inte vilja gå hem genast, utan vek av från vägen och vandrade in i skogsmarken. Där strövade han omkring hela dagen utan att tänka på vart han gick.
När det led mot aftonen, hände det sig, att han råkade få se en bergyta, som glänste likt guld. När han såg bättre efter, märkte han, att det var en mäktig åder kopparmalm. Först blev han glad åt upptäckten, men sedan kom han att tänka på att detta torde vara brorslotten, som hade bragt många i fördärvet, och då blev han skrämd. 'I dag må jag säga att olyckan förföljer mig,' tänkte han. 'Kanske att jag nu måste mista livet, därför att jag har funnit den här rikedomen.'
Han vände sig genast bort och begav sig på hemvägen. Om en stund kom han i möte med en hög och stor kvinna. Hon var lik en myndig bergsmansmor, men han kunde inte påminna sig, att han hade sett henne förut.
'Jag undrar vad du har haft för dig i skogen,' sade kvinnan. 'Jag har sett, att du har strukit omkring här hela dagen.' – 'Jag har gått och sett mig om efter en boplats,' sade bergsmannen, 'för den kullan, som jag tycker om, vill inte bo i Falun.' – 'Tänker du inte på att bryta malm ur kopparberget, som du fann för en stund sedan?' frågade hon vidare. – 'Nej, jag får lov att sluta med bergshanteringen, annars kan jag inte få den, som jag tycker om.' – 'Ja, håll ord med detta bara,' sade kvinnan, 'så ska inget ont hända dig!'
Med detsamma lämnade hon honom. Men han skyndade sig att göra till sanning vad han hade sagt för nöds skull. Han upphörde med kopparhanteringen och byggde sig en gård långt ifrån Falun. Och sedan hade hon, som han tyckte om, ingenting emot att flytta till honom."
Härmed slutade korpen sin berättelse. Pojken hade verkligen hållit sig vaken hela tiden, men inte hade han fört järnet med särdeles stor fart.
"Nå, hur har det gått sedan?" frågade han, när korpen tystnade.
"Jo, det har gått utför med koppartillverkningen sedan den tiden. Falu stad, den står ju. Men alla de gamla hyttorna är borta. Hela trakten är översållad av gamla bergsmansgårdar, men de, som bor på dem, får lov att ägna sig år jordbruk eller skogshantering. I Falu gruva håller malmen på att ta slut. Det voro mer välbehövligt än någonsin, att man funne reda på brorslotten."
