När de väntade hörde detta, ville alla veta vad prosten hade sagt om älven, och bonden talade då om historien, så gott som han kom ihåg den.

"Det var en fjällsjö oppe vid norska gränsen. Därifrån flöt ut en å, som var strid och ivrig allt ifrån första början. Så liten den var, blev den kallad Storån, därför att den såg ut att kunna bli något duktigt av den.

När den nyss var utkommen ur sjön och kastade en blick omkring sig för att se åt vilket håll den borde styra kosan, var det just ingen uppmuntrande syn, som mötte den. Åt höger, åt vänster och rätt fram fanns ingenting annat än skogsåsar, som så småningom reste opp sig till höga bergstoppar.

Storån kastade blickarna åt väster. Där hade den Långfjället med Djupgravstöten, Barfröhågna och Storvätteshågna. Den såg åt norr. Där hade den Näsfjäll, åt öster stod Nipfjället och i söder Städjan. Den funderade nog på om det inte var så gott, att den for tillbaka ner i sjön. Men så tyckte den ändå, att den åtminstone borde göra ett försök att leta sig fram till havet, och så gav den sig av.

Det är lätt att förstå, att det var ett styvt arbete för den att bana sig en väg genom obygden. Skog stod i vägen för den, om inte annat. Det var att rycka omkull tall efter tall för att få fritt lopp. Den var mäktigast och starkast om våren, när först hemfloden kom och fyllde den med snövatten från grannskogarna och sedan fjällfloden kom med vatten från fjällen. Då passade den på och gick framåt med stor kraft, röjde undan sten och jord och grävde sig igenom sandåsar. Och om hösten kunde den likaledes göra ett duktigt arbete, sedan den hade stigit efter höstregnen.

En vacker dag, då Storån som vanligt höll på att bana sig väg, fick den höra ett brusande och ett porlande till höger om sig långt borta i skogen. Den började lyssna så ivrigt, att den nästan stod stilla. 'Vad i all världen kan det där vara?' sade den. Skogen, som stod runt omkring, kunde inte låta bli att göra sig lustig över ån. 'Du tror visst, att du är ensam i världen, du,' sade den. 'Men det ska jag säga dig, att den, som du hör brusa, är ingen annan än Grövelån ifrån Grövelsjön. Just nu har den grävt sig igenom en vacker dal, och den kommer nog fram till havet lika så snart som du.'

Men Storån hade sitt lynne för sig, och när den hörde detta, sade den till skogen utan att betänka sig ett ögonblick: 'Den där Grövelån är nog bara en stackare, som inte kan hjälpa sig själv. Säg du till den, att Storån från Vånsjön är på väg till havet, och att jag ska ta mig an den och hjälpa den dit, ifall den vill slå följe med mig!'

'Du är en morsk en, du, så liten du är,' sade skogen. 'Nog ska jag framföra hälsningen, fast inte tror jag, att Grövelån blir nöjd med den.'

Men nästa dag stod skogen där och hälsade från Grövelån och sade, att den hade haft det så svårt, att den var glad att få hjälp och skulle komma och förena sig med Storån, så snart den nånsin kunde.

Efter detta gick det förstås fortare framåt för Storån, och om en tid hade den kommit så långt, att den fick syn på en smal, vacker sjö, som låg och speglade Idreberget och Städjan.

'Vad är detta för slag?' sade den, och återigen höll den på att stanna av förvåning. 'Jag kan väl aldrig ha farit så galet fram, att jag har kommit tillbaka till Vånsjön?'

Men skogen, som fanns till hands överallt på den tiden, svarade genast: 'Ånej, inte har du kommit tillbaka till Vånsjön. Det här är Idresjön, som har blivit fylld med vatten av Sörälven. Det är en duktig älv. Nu har den just blivit färdig med sjön och håller på att skaffa sig avlopp ur den.'

När Storån hörde detta, sade den genast till skogen: 'Du, som når fram överallt, kan gärna hälsa till Sörälven, att Storån från Vånsjön är kommen. Om den låter mig gå fram genom sjön, så ska jag till gengäld ta älven med mig till havet, och den ska inte mer behöva ha något bekymmer för hur den ska komma fram, utan det sörjer jag för.'

'Nog kan jag tala om ditt förslag,' sade skogen, 'men inte tror jag, att Sörälven går in på det, för den är lika mäktig som du.'

Men nästa dag berättade skogen, att Sörälven också hade tröttnat på att bana sig väg ensam, och att den var redo att förena sig med Storån.

Ån gick nu rätt igenom sjön och började sedan på att kämpa med skog och fjäll på samma sätt som förut. Det gick en tid, men rätt som det var, råkade den in i en bergdal, som var så stängd, att den ingen utväg kunde finns. Storån låg och brusade av ilska, och när skogen hörde hur rasande den var, frågade den: 'Är det nu slut med dig i alla fall?'

'Inte är det slut med mig,' sade Storån. 'Jag bara håller på med ett storverk. Jag ska göra en sjö, jag såväl som Sörälven.'

Så började den att fylla Särnasjön, och det blev en hel sommars arbete. Allt som vattnet steg i sjön, lyftes Storån i höjden, och till sist fann den utväg att bryta sig fram söderut.

När den var lyckligt och väl utkommen ur denna ängslan, fick den en dag höra ett stark brusande och sorlande till vänster om sig. Ett så mäktigt brus hade den aldrig förr hört i skogen, och den frågade genast vad det var.

Skogen stod som vanligt färdig att svara. 'Det är Fjätälven,' sade den. 'Du hör hur den brusar och forsar, medan den håller på att bana sig väg till havet.

'Ifall du når så långt, att du kan göra dig hörd av älven,' sade Storån, 'så kan du hälsa och säga den där älvstackarn, att Storån från Vånsjön erbjuder sig att ta den med till havet emot det, att den tar mitt namn och lydigt följer med i min fåra.'

'Inte tror jag, att Fjätälven vill avstå från att göra färdigt färden på egen hand,' sade skogen. Men nästa dag måste den erkänna, att Fjätälven också hade tröttnat på att gräva sin egen väg, och att den var färdig att förena sig med Storån.

Alltjämt gick det framåt för Storån. Den var ändå inte så stor, som man hade kunnat vänta därav, att den hade dragit till sig så många hjälpare. Men stormodig var den däremot. Den gick fram i nästan ständig fors och med starkt dån och kallade till sig allt, som strömmande och porlade i skogen, om det så bara var en vårbäck.

En dag hörde Storån en älv brusa långt, långt västerut. Och när den frågade skogen vem det var, svarade den, att det var Fuluälv, som upptog vatten från Fulufjäll och som redan hade hunnit att gräva sig en lång och bred fåra.

Så snart som Storån fick veta detta, sände den den vanliga hälsningen, och skogen åtog sig som förut att framföra den. Nästa dag kom den med svar från Fuluälv. 'Säg du till Storån,' hade älven svarat, 'att ingalunda vill jag ha hjälp! Det hade passat sig bättre för mig än för ån att sända en sådan hälsning, eftersom jag är den mäktigaste av oss båda och det lär bli jag, som först kommer till havet.'

Knappt hade Storån fått hälsningen, förrän den hade svaret färdigt. 'Säg nu genast till Fuluälv,' ropade den till skogen, 'att jag utmanar den till tävlan! Om den anser sig vara mäktigare än jag, må den bevisa det genom att löpa i kapp med mig. Segervinnare blir den, som kommer först till havet.'

När Fuluälv fick höra hälsningen, svarade den:

'Jag har ingenting otalat med Storån, och det hade behagat mig bäst att få gå min väg i ro. Men jag har så mycket bistånd att vänta från Fulufjäll, att det voro fegt av mig att inte uppta tävlingen.'

Härmed började de båda strömmarna sin tävlan. De brusade åstad med ännu större brådska än förut och hade ingen ro varken sommar eller vinter.

Men det tycktes, som om Storån genast skulle få ångra sin oförvägenhet att utmana älven, för den mötte ett hinder, som höll på att bli den övermäktig. Det var ett berg, som låg rätt i dess väg, och där den inte kunde komma fram annat än genom en trång rämna. Den trängde ihop sig och gick fram med strid fors, men i många år måste den nöta och fila, innan den fick rämnan utvidgad till en något så när bred klyfta.

Under denna tid frågade ån skogen åtminstone vart halvår hur det gick med Fuluälv.