Den store vite var nu viss om att förargåsen skulle säga, att hon ingalunda kunde ta honom med. Han blev mycket förvånad, när hon sade: "Du svarar modigt på frågor, och den, som har mod, kan bli en god reskamrat, om han också är okunnig i början. Vad säger du om att stanna hos oss ett par dar, tills vi får se vad du går för?" – "Det är jag mycket belåten med," sade gåskarlen och var helt glad.

Därpå pekade förargåsen med näbben och sade: "Men vem är det som du har med dig? En sådan som han har jag aldrig förr sett." – "Det är min kamrat," sade gåskarlen. "Han har varit gåsvaktare i hela sitt liv. Han blir nog nyttig att få med på resan." – "Ja, det kan väl vara bra för en tamgås," svarade den vilda. "Vad kallar du honom?" – "Han har flera namn," sade gåskarlen tvekande och visste inte vad han skulle finna på i en hast, för han ville inte förråda, att pojken hade ett människonamn. "Jo, han heter Tummetott," sade han till sist. – "Är han av tomtesläkt?" sade förargåsen. – "Vid vad tid brukar ni vildgäss ställa er och sova?" sade gåskarlen hastigt och försökte komma ifrån att svara på den sista frågan. "Mina ögon faller igen av sig själva så här dags." Det var lätt att se, att den gåsen, som talade med gåskarlen, var mycket gammal. Hela fjäderdräkten var isgrå utan mörka streck. Huvudet var större, benen voro grövre och fötterna mer slitna än någon annans. Fjädrarna voro styva, skuldrorna knotiga, och halsen var tunn. Allt detta var ålderns verk. Det var bara ögonen, som tiden inte fått makt med. De lyste klarare, liksom yngre än någon av de andras.

Hon vände sig nu mycket högdraget till gåskarlen. "Vet nu, gåskarl, att jag är Akka från Kebnekajse, och att den gåsen, som flyger närmast mig till höger, är Yksi från Vassijaure, och den till vänster är Kaksi från Nuolja! Vet också, att den andra högergåsen är Kolme från Sarjektjåkko, och den andra vänstergåsen är Neljä från Svappavaara, och att bakom dem flyger Viisi från Oviksfjällen och Kuusi från Sjangeli! Och vet, att dessa, liksom de sex gässlingarna, som flyger sist, tre till höger och tre till vänster, alla är högfjällsgäss av bästa ätt! Du ska inte ta oss för landstrykare, som slår sällskap med vem som helst, och du ska inte tro, att vi låter någon dela vår sovplats, som inte vill säga av vad för ätt han är kommen."

När Akka, förargåsen, talade på detta sätt, steg pojken hastigt fram. De hade bedrövat honom, att gåskarlen, som hade svarat så raskt för dig själv, gav så undvikande svar, när det gällde honom. "Jag vill inte hålla hemligt vem jag är," sade han. "Jag heter Nils Holgersson och är son till en husman, och ända till denna dag har jag varit en människa, men i förmiddags...

Längre kom inte pojken. Så snart han sade, att han var en människa, ryggade förargåsen tre steg baklänges och de övriga ännu mera. Och de sträckte alla fram halsarna och fräste vredgat emot honom.

"Detta har jag misstänkt, alltsedan jag först såg dig här på stranden," sade Akka. "Och nu må du genast laga dig bort. Vi tål inga människor ibland oss."

"Det är väl inte möjligt," sade gåskarlen medlande, "att ni vildgäss kan vara rädda för en, som är så liten. I morgon ska han visst ge sig av hem, men över natten måtte ni väl låta honom stanna här ibland oss. Det kan ingen av oss stå till svars med att låta en sådan stackare reda sig på egen hand med vessla och räv nu i natten."

Vildgåsen kom nu närmare, men det syntes väl, att hon hade svårt för att betvinga sin fruktan. "Jag är lärd att vara rädd för allt, vad människor heter, de må vara stora eller små," sade hon. "Men om du, gåskarl, vill svara för den här, att han inte gör oss något ont, så får han väl stanna hos oss i natt. Men jag tror inte, att vårt nattkvarter är till lags varken för dig eller för honom, för vi ämnar ställa oss att sova på den landlösa isen härute."

Hon tänkte nog, att gåskarlen skulle bli tveksam, när han fick höra detta. Men han lät sig ingenting bekomma. "Ni är bra klok, som förstår att välja en så säker sovplats," sade han.

"Men du ansvarar för att han i morgon ger sig av hem till sitt." – "Det blir då så, att jag får lämna er, jag med," sade gåskarlen. "Jag har lovat att inte överge honom." – "Det står dig fritt att flyga vart du vill," sade förargåsen.

Härmed lyfte hon vingarna och flög ut över isen, och den ena efter den andra av vildgässen följde henne.

Pojken var bedrövad över att hans Lapplandsresa inte kunde bli av, och till på köpet var han rädd för det kalla nattkvarteret. "Det blir allt värre och värre, gåskarl," sade han. "För det första kommer vi att frysa ihjäl ute på isen.

Men gåskarlen var vid gott mod, "Det har ingen fara," sade han. "Jag ber dig nu bara, att du i alla hast samlar ihop så mycket boss och gräs du kan bära."

När pojken hade famnen full av torrt gräs, knep gåskarlen tag i hans skjortlinning, lyfte honom och for ut på isen, där vildgässen redan stodo och sovo med näbben under vingen.

"Bred nu ut gräset på isen, så att jag får något att stå på och inte fryser fast! Hjälp du mig, så ska jag hjälpa dig! sade gåskarlen.

Pojken gjorde så, och när han var färdig, grep gåskarlen honom än en gång vid skjortlinningen och stack in honom under sin vinge. "Där tänker jag att du ska ligga varmt och bra," sade han och tryckte till med vingen.

Pojken var så inbäddad i dun, att han inte kunde svara, men varmt och skönt låg han, och trött var han, och sov gjorde han inom ett ögonblick.

Natten

Det är en sanning, att is alltid är trolös och ingenting att lita på. Mitt i natten flyttade sig den landlösa isskorpan på Vombsjön, så att den på ett ställe kom att stöta intill stranden. Det hände sig nu, att Smirre räv, som då för tiden bodde på östra sidan om sjön i Övedsklosters park, fick syn på det stället, när han var ute på sin nattjakt. Smirre hade sett vildgässen redan på kvällen, men han hade inte vågat hoppas att kunna komma åt någon av dem. Han begav sig nu genast ut på isen.

När Smirre var vildgässen helt nära, råkade han att halka, så att hans klor skrapade mot isen. Gässen vaknade och flaxade med vingarna för att kasta sig upp i luften. Men Smirre var dem för snabb. Han slungade sig framåt, som om han hade varit kastad, grep en gås vid vingbenet och rusade tillbaka mot land igen.

Men denna natten voro inte vildgässen ensamma ute på isen, utan de hade en människa ibland sig, så liten hon än var. Pojken hade vaknat vid det att gåskarlen hade slagit med vingarna. Han hade fallit ner på isen och blivit sittande yrvaken. Han hade ingenting förstått av all oron, förrän han hade fått se en liten lågbent hund springa bort över isen med en gås i munnen.

Pojken skyndade genast efter för att ta gåsen från den där hunden. Han hörde nog, att gåskarlen ropade efter honom: "Akta dig, Tummetott! Akta dig!" Men pojken tyckte, att en så liten hund behövde han väl inte vara rädd för, och stormade åstad.

Vildgåsen, som Smirre räv släpade med sig, hörde slamret, när pojkens träskor slog mot isen, och hon kunde knappt tro sina öron. "Tänker den där paveln ta mig från räven?" undrade hon. Så eländigt hon än hade det, började det att kackla helt lustigt djupt nere i strupen på henne, nästan som om hon hade skrattat.

"Det första, som händer honom, blir, att han stupar ner i en spricka i isen," tänkte hon.

Men så mörk natten var, såg pojken tydligt alla de springor och hål, som funnos i isen, och tog djärva språng över dem. Det kom sig därav, att han nu hade tomtarnas goda nattögon och kunde se i mörkret. Han såg både sjö och strand lika tydligt, som om det hade varit dager.