Sjömännen tog nu plats på ett par stenar. De vågade inte tilltala jätten, utan satt tysta och stirrade på honom. Och ju längre de betraktade honom, desto större syntes han för deras ögon, och desto mindre och kraftlösare föreföll de sig själva.

'Jag har dåliga ögon numera,' förklarade jätten. 'Jag kan knappt se en skymt av er. Det skulle annars ha roat mig att veta hur en västgöte tar sig ut nu för tiden. Men räck mig åtminstone handen en av er, så att jag får känna om det ännu finns varmt blod i Sverige!'

Karlarna betraktade ömsevis jättens nävar och sina egna. Ingen av dem hade någon lust att pröva hans handslag. Men de såg, att ett järnspett, som jätten brukade använda till att röra om i brasan med, hade blivit kvarliggande i elden och var glödhett i ena ändan. De lyfte opp det med gemensamma krafter och räckte det mot jätten. Han fattade om spettet och kramade det, så att järnet flöt mellan fingrarna. 'Åjo, jag känner, att det finns varmt blod i Sverige ännu,' sade han helt förnöjd till de förbluffade sjömännen.

Det blev åter stilla och tyst vid brasan en stund, men se detta, att jätten hade råkat landsmän, hade fört hans tankar tillbaka till Västergötland. Det ena minnet efter det andra dök opp för honom.

'Jag undrar hur det kan stå till med Skalunda hög nu för tiden`' frågade han sjömännen.

Ingen av karlarna hade någon reda på högen, som jätten frågade efter. 'Det är allt bra nog ihopsjunken,' svarade den ena liksom på försök. Han kände på sig, att det inte gick an att stå svarslös inför en sådan spörjare. 'Jaja, jaja, kan nog tro det,' sade jätten och nickade bekräftande. 'Det är inte bättre att begära, för den högen bar min hustru och dotter ihop i sina förkläden på en morgonstund!'

Åter satt han och grubblade och försökte att samla ihop sina minnen. Det var inte så alldeles nyligen han hade varit hemma i Västergötland, och det gick en stund, innan han kunde tränga tillräckligt djupt ner bland sina hågkomster.

'Men Kinnekulle och Billingen och de andra småbergen, som låg strödda över den stora slätten, de står väl ändå kvar?' sade jätten. – 'Det gör de nog,' svarade västgöten, och för att visa jätten, att han förstod, att denne var en duktig karl, tillade han: 'Ni var kanske med om att resa opp ett eller annat av de bergen, ni far?'

'Ånej, inte just det,' sade jätten, 'men jag kan tala om för dig, att du har att tacka min far för att de där bergen står kvar där. När jag var en liten pilt, fanns det ingen stor slätt i Västergötland, utan där slätten nu breder ut sig, låg en bergvidd, som sträckte sig från Vättern till Göta älv. Men så föresatte sig några älvar, att de skulle grusa sönder berget och föra ner det till Vänern. Det var inte något riktigt gråstensberg, utan det bestod mest av kalksten och skiffer, så att älvarna hade lätt att få bukt med det. Jag minns hur de gjorde sina rännor och floddalar allt bredare, och till sist vidgade de ut dem till slätter. Far och jag gick ibland ut och såg på älvarnas arbete, och far var inte riktigt nöjd med detta, att de förstörde hela berget. 'De kunde väl åtminstone lämna oss kvar några viloplatser,' sade han, och därmed tog han av sig sina stenskor och satte ner den ena långt i väster och den andra långt i öster. Sin stenhatt lade han ner på en bergknöl vid Vänerstranden, min stenluva slängde han ut längre åt söder och kastade sin stenklubba åt samma håll. Vad annat vi hade med oss av god, hård sten lade han på skilda ställen. Sedan sköljde älvarna bort nästan hela berget, men de ställena, som far hade skyddat med sitt stengods, vågade de sig inte på, utan de fick stå kvar. Där far hade satt ut sin ena sko, blev Halleberg kvar under klacken och Hunneberg under sulan. Under den andra skon bevarades Billingen, fars hatt hade gett skydd åt Kinnekulle, under min luva låg Mösseberg, och under stenklubban gömde sig Ålleberg. Alla de andra småbergen på Västgötaslätten blev också sparade för fars skull, och nu undrar jag just om det finns många karlar i Västergötland, som har så pass respekt med sig.'

'Det är inte lätt att svara på den saken,' sade sjömannen, 'men jag får säga, att om älvar och jättar har varit så mäktiga i sina dar, så tycker jag, att jag får liksom ökad aktning för människorna, för nu är det ändå de, som har gjort sig till herrar över både slätten och bergen.'

Jätten grinade till en smula. Det såg just inte ut, som om han skulle ha blivit så nöjd med svaret, men han tog snart opp samtalet på nytt. 'Hur står det till med Trollhättan nu för tiden?' sade han. – 'Den forsar och dundrar, som den alltid har gjort,' sade sjömannen. 'Ni har kanske varit med om att ställa i gång de stora vattenfallen, liksom ni var med om att spara Västgötabergen?' – 'Ånej, inte just det,' sade jätten, 'men jag kommer ihåg, att när jag var en liten pilt, brukade jag och bröderna mina begagna den till rutschbana. Vi ställde oss på en stock, och så bar det åstad utför Gullöfallet och Toppöfallet och de andra tre fallen. Vi kom i så god fart, att vi höll på att rutscha ända ner till havet. Jag undrar om det numera finns någon karl i Västergötland, som brukar roa sig på det sättet?' – 'Det är inte så lätt att veta,' sade sjömannen. 'Men jag tycker nästan, att det är en märkvärdigare bragd, att vi människor har kunnat dra fram en kanal utmed fallen, så att vi inte bara kan fara utför Trollhättan, som ni gjorde i er ungdom, utan också gå oppför den med skutor och ångbåtar.'

'Det var märkligt att göra detta,' sade jätten, och det föreföll, som om han skulle ha blivit litet förargad över svaret. 'Kan du nu också säga mig hur det står till med den trakten borta vid sjön Mjörn, som kallades för Svältorna?' – 'Ja, de har allt varit oss till stort bekymmer,' sade västgöten. 'Kanske att det är ni, far, som har varit med om att lägga ut dem så där mager och tröstlösa?' – 'Ånej, inte just det,' sade jätten, 'i mina dar växte det präktig skog på dem. Men det var så, att när jag skulle göra bröllop åt en av mina döttrar, behövde vi mycken ved att lägga i bakugnen, och då tog jag ett långt tåg, slog det omkring all skogen på Svältorna, drog omkull den med ett långt ryck och bar hem den. Jag undrar om det nu för tiden finns någon, som kan rycka omkull så mycken skog på en gång?' – 'Det är mer, än jag törs svara på,' sade västgöten. 'Men det vet jag, att i min ungdom låg Svältorna nakna och ofruktbara, och att folk nu har planterat skog över hela området. Det räknar jag också som en manlig gärning.'

'Nå, men nere i södra Västergötland, där kan väl ingen människa livnära sig?' sade jätten. ' 'Har ni varit med om att ställa i ordning det landet också?' frågade västgöten. – 'Ånej, inte just det,' sade jätten, 'men jag minns, att nät vi jättebarn gick vall med våra hjordar därnere, byggde vi oss så många stenstugor och gjorde marken så oländig genom all den sten, som vi kastade på varandra, att jag tycker, att det skulle vara svårt att röja opp åkerfält i de trakterna.' – 'Ja, det är sant, att det inte lönar sig mycket med jordbruk därnere,' sade västgöten, 'men folket där har slagit sig på vävnad och träarbete, och jag tror, att det visar mer duktighet att kunna skaffa sig bärgning i en så utfattig trakt än att vara med om att fördärva den.'

'Nu vet jag bara en sak till att fråga om,' sade jätten. 'Hur har ni det ställt nere vid kusten, där Göta älv faller ut i havet?' – 'Har ni haft er hand i spelet där också?' frågade sjömannen. – 'Inte just det,' sade jätten, 'men jag kommer ihåg, att vi brukade gå ner till stranden, locka till oss en val och rida på hans rygg genom fjordar och kilar in i skärgården. Jag undrar om du vet någon, som brukar bära sig åt på samma sätt?' – 'Det ska jag låta vara osagt,' svarade sjömannen, 'men jag vill räkna det som en lika så duktig bragd, att vi människor har byggt en stad nere vid Göta älvs mynning, därifrån det går ut skepp till alla världens hav.' Härpå gav jätten intet genmäle, och sjömannen, som själv var hemma i Göteborg, började beskriva för honom den rika handelsstaden med dess vida hamn, med dess broar och kanaler och ståtliga gator och berättade, att den ägde så många driftiga köpmän och djärva sjöfarande, att de torde komma att göra den till den yppersta staden i Norden.