–Jag tror visst, att vi har blivit alldeles omskapade sade Gertrud. Om vi nu komme tillbaka till Sverige, skulle folket där hemma inte känna igen oss.

–Vi kan väl inte annat än tycka, att vi är barn igen, när vi går och gräver i ett potatisland, som inte är större än ett ladugolv, sade Gabriel ivrigt, och när vi sedan plöjer det med en plog, som är gjord av en trädgren, och när vi har en sådan där liten åsna till häst, och när vi inte har något riktigt arbete att sköta, utan bara ska plocka med litet hemsysslor.

–Men det var väl allt så, att Kristus tänkte mest på sinnelaget, när han sa de där orden, menade Gertrud.

–Sinnelaget har också blivit förvandlat, inföll Gabriel, det har det visserligen. Har du inte märkt, att om vi nu har tunga bekymmer, så går vi inte och bär på dem i dagar och veckor, utan vi låter dem vara glömda om ett par timmar?

Just när Gabriel sade detta, ropade man åt dem, att de skulle komma och äta frukost. Gabriel blev helt misslynt, han hade gott kunnat gå där bredvid Gertrud och tala med henne hela dagen utan att bli hungrig.

I alla fall kände han den dagen en sådan ro och tillfredsställelse, att han tänkte: "Det är säkert, att kolonisterna har rätt. Människorna behöver endast leva i frid och enighet, som vi gör, för att vara lyckliga. Jag är nu alldeles nöjd med att allt är, som det är. Så mycket jag håller av Gertrud, bryr jag mig inte om att föra hem henne som min hustru. Jag känner inte mer en sådan pinande kärlekslängtan, som plågar människorna ute i världen. Jag är fullt belåten, bara jag får se henne en smula var dag och får tjäna och skydda henne.

Han hade velat säga Gertrud, att han kände sig som ett barn även härutinnan, men han var för blyg, han kunde inte finna de rätta orden.

Gabriel gick och grubblade på detta under hela hemvägen. Han tyckte, att det var nödvändigt att säga Gertrud ett par ord om hur omskapad han var. för att hon alltid skulle känna sig trygg i hans sällskap och lita på honom som på en bror.

De kommo hem just i solnedgången. Gabriel satte sig ner under en gammal sykomor, som stod utanför porten till huset. Han ville stanna ute i det fria så länge som möjligt. Då alla andra voro ingångna, kom Gertrud och frågade honom om han inte skulle gå in.

–Jag sitter och tänker på detsamma, som vi talade om förut i dag, sade Gabriel. Jag tänker på hur det skulle vara, om Kristus komme vandrande här på vägen, som han väl säkert har gjort många gånger i levande livet, och satte sig ner under det här trädet och sa till mig: "Utan att I omvänden eder och bliven såsom barn, kunnen I icke ingå i Guds rike."

Gabriel satt och talade med ett drömmande uttryck i rösten, som om han tänkte högt. Gertrud stod stilla och lyssnade. Hon tänkte på hur glada folk hade varit åt att höra hans far tala. Och hon förstod, att Gabriel hade ärvt hans gåva att tala sådana ord, som inte tycktes ingivna av honom själv, utan tillviskades honom ovanifrån.

–Då skulle jag svara honom och säga, fortfor Gabriel: "Herre, vi hjälper och bistår varandra utan att begära lön, alldeles som barn brukar, och om vi vredgas på varandra, så blir det inte till något hat för livet, utan vi är goda vänner igen innan dagens slut. Ser du inte, Herre, att vi är alldeles som barn?"

–Vad tror du då att Kristus svarar dig? frågade Gertrud med mild röst.

–Han svarar mig ingenting, sade Gabriel. Han sitter där endast helt stilla och säger än en gång: "I skolen vara såsom barn, om I viljen inga i mitt rike." Och jag säger till honom ungefär som förut: "Herre, vi älskar alla människor, alldeles som barn brukar. Vi gör inte skillnad mellan jude och armenier, mellan beduin och turk, mellan vit och svart. Vi älskar lärd och olärd, hög och låg och delar vårt gods lika mellan kristna och muhammedaner. Ar det då inte så, Herre, att vi är såsom barn och kan ingå i ditt rike?"

–Vad svarar då Kristus? frågade Gertrud än en gång.

–Han svarar ingenting, sade Gabriel. Han sitter alltjämt kvar under trädet och säger mycket stilla: "Utan att I bliven såsom barn, kunnen I icke ingå i mitt rike." Och då förstår jag vad han menar, och jag säger till honom: "Herre, också i detta har jag blivit såsom ett barn, att jag inte mer känner sådan kärlek som i forna dagar, utan min älskade är mig som en lekkamrat och en kär syster, med vilken jag vandrar ut och plockar blommor i det gröna. Herre, är jag då inte – – -"

Gabriel avbröt med ens, för på samma gång, som han uttalade orden, kände han, att han ljög. Det var honom, som hade Kristus verkligen stått där framför honom och sett in i hans innersta. Och Gabriel tyckte, att Jesus måste kunna se hur kärleken reste sig inom honom och slet i honom som ett vilddjur, därför att han ville förneka den både inför sig själv och den, som han älskade.

Och i häftig rörelse gömde Gabriel ansiktet i händerna. Och han stötte fram orden:

–Nej, Herre, jag är inte såsom ett barn, och jag kan inte ingå i ditt rike. Kanske att de andra kan det, men jag kan inte släcka elden i min själ och livet i mitt hjärta. Ty jag älskar och brinner, såsom intet barn kan brinna. Men om det så är din vilja, Herre, ska denna eld få förtära mig till livets slut, utan att jag söker hugnad för min längtan.

Gabriel satt kvar en lång stund och grät, överväldigad av den nya, stora kärlek, som hade brutit fram ur sitt gömsle. När han åter såg upp, hade Gertrud lämnat honom. Hon hade glidit bort så stilla, att han inte hade hört, då hon gick.

När Ingmar Ingmarsson hade vistats ännu ett par månader i Jerusalem och det led mot slutet av april, kom han en dag att bli stående nere vid Jaffaporten. Det var ovanligt vackert väder, mycket folk var ute, och Ingmar stod och gladde sig åt den brokiga folkströmmen, som drog ut och in genom porten.

Men han hade inte stått där länge, förrän han rent glömde bort var han befann sig. Hans tankar började syssla med en fråga, som upptog honom alla dagar: "Om jag bara kunde förstå hur jag ska förmå Gertrud att lämna kolonien", tänkte han, "men det ser alldeles omöjligt ut."

Ingmar hade fått fullt klart för sig, att han inte kunde låta Gertrud stanna i Jerusalem, utan måste föra hem henne, om han någonsin mer skulle få frid i sin själ. "Ack, om jag bara hade henne hemma igen i det gamla skolhuset!" tänkte han. "Om jag hade henne borta ur det här förfärliga landet, där det finns så många grymma människor och så många farliga sjukdomar och så många besynnerliga idéer och svärmerier! Att föra hem Gertrud till Dalarne, det är verkligen det enda jag nu har att tänka på. Jag ska alls inte fasta mig vid om jag tycker om henne eller om hon tycker om mig, jag ska bara försöka att föra hem henne till de gamla föräldrarna.

Det ser verkligen inte så bra ut nu i kolonien, som när jag kom", tänkte Ingmar. "Det är hårda tider där, jag kunde behöva att föra bort Gertrud bara fördenskull. Jag vet inte varför kolonisterna på en gång har blivit så fattiga, de tycks vara alldeles utan pengar. Det är ingen av dem, som törs skaffa sig en ny rock eller klänning, ingen vågar köpa sig en apelsin i ett fruktstånd, och jag tror knappt, att de tycker sig ha råd att äta sig mätta vid måltiderna."

På senare tiden hade Ingmar tyckt sig märka, att Gertrud hade börjat fatta tycke för Gabriel, och han föreställde sig, att hon kunde komma att gifta sig med denne, om de bara väl vore hemma. Ingmar ansåg, att detta vore den största lycka han nu kunde hoppas på. "Jag vet nog, att jag aldrig kan få tillbaka Barbro", tänkte han, "men jag skulle vara nöjd, om jag bara sluppe gifta mig med någon annan, utan finge gå ensam genom livet." Men han hade alltid mycket bråttom att skjuta ifrån sig dessa tankar. Han bannade sig själv mycket strängt. "Du ska varken tänka hit eller dit, och du får inte göra dig några inbillningar, du har ingenting annat att göra än att försöka fundera ut hur du ska kunna föra hem Gertrud."