Nyheten hade gått över gården på ett ögonblick. Folk talade och frågade högt och ivrigt. Flera blevo så glada, att de fingo tårar i ögonen.

Ingen hörde vidare på auktionistens rop, utan alla trängde sig fram för att lyckönska Ingmar, både bönder och herremän, både bekanta och främlingar.

Då Ingmar stod omgiven av alla dessa glada människor, lyfte han på en gång ögonen och blev varse mor Stina, som stod ett litet stycke från de andra och betraktade honom. Hon var mycket blek och såg gammal och fattig ut. När Ingmars ögon föllo på henne, vände hon sig bort och började gå hemåt.

Ingmar gjorde sig fri från de andra och skyndade efter henne.

Han böjde sig ner till henne och sade med hes röst, medan vartenda drag i hans ansikte darrade av sorg:

– Gå hem till Gertrud, mor Stina, och säg henne, att jag har svikit henne och sålt mig för att få gården! Bed henne, att hon aldrig mer tänker på en sådan stackare, som jag är!

Det hade kommit något besynnerligt över Gertrud, något, som hon inte kunde styra och behärska, något, som växte och höll på att alldeles ta väldet över henne.

Det hade börjat i samma ögonblick, som hon hade fått veta, att Ingmar hade svikit henne, och det bestod i en stark fruktan för att få se Ingmar, för att plötsligen möta honom på vägen eller i kyrkan eller annorstädes. Varför detta skulle vara så förfärligt, visste hon inte, men hon kände, att det var något, som hon inte kunde uthärda.

Gertrud hade helst velat stänga sig inne dag och natt för att vara säker om att inte få se honom, men sådant var möjligt för en fattig flicka som hon. Hon måste gå ute och arbeta i trädgården, hon var tvungen att flera gångern om dagen vandra den långa vägen till beteshagen för att mjölka korna, och hon blev ofta sänd till handelsboden för att köpa socker och mjöl och allt annat, som behövdes för hushållet.

När Gertrud kom ut på vägen, drog hon huvudduken djupt ner över ansiktet, lyfte aldrig ögonen från marken och skyndade framåt så raskt, som om hon hade jagats av spöken. Så snart det var henne möjligt, sökte hon att vika av från landsvägen och gå på små stigar, som letade sig fram längs dikeskanter och åkerrenar, där hon troddem att hon inte var i så stor fara att möta Ingmar.

Men alltid var hon rädd. Det fanns ju inte ett ställe, där hon inte var utsatt för att råka honom. Om hon rodde på älven, kunde han vara där och flotta sitt timmer, och om hon smöge sig undan djupt in i skogen, så kunde han komma emot henne med yxan på axeln på väg till sitt arbete.

Och finge hon se honom, skulle det bli så oerhört svårt. Det skulle hon inte kunna uthärda.

När hon låg och rensade bort ogräs ur trädgårdssängarna, lyfte hon huvudet gång på gång, för att hon skulle få se honom på långt håll, om han ginge på vägen, och hinna fly undan.

Hon tänkte med bitterhet på att Ingmar var alltför väl känd där i gården. Hennes hund skulle inte skälla, om han komme, och hennes duvor, som trippade på sandgången, skulle inte fly undan för honom och varna henne med sina smällande vingslag.

Denna Gertruds rädsla avtog inte, snarare förvärrades den dag från dag. All hennes sorg hade förbytt sig till skräck. Och hennes styrka att strida emot blev allt mindre och mindre. "Snart kommer den dag, då jag inte mer vågar mig utom dörr", tänkte hon. "Jag blir nog besynnerlig och folkskygg, om jag inte blir riktigt tokig."

– Gud, Gud, tag skräcken ifrån mig! bad Gertrud. Jag ser på far och mor, att de redan tror, att jag inte är riktigt klok. Jag ser, att alla jag möter också tror det. Å, Herre Gud, hjälp mig!

Mittunder det att denna skräck var som störst, hände det, att Gertrud en natt hade en märkvärdig dröm.

Hon tyckte, att hon en middagsstund gick med stävan på armen för att mjölka. Korna betade i en hage, som låg långt borta i skogsbrynet, och hon gick dit på smala stigar, som löpte fram på dikeskanter och åkerenar. Hon tyckte, att hon hade svårt för att gå; hon var så trött och svag, att hon knappast kunde flytta fötterna.

– Vad är det åt mig, varför har jag svårt för att gå? frågade hon i drömmen. Och hon svarade sig själv och sade:

– Du är så trött, därför att du går och släpar på en så tung sorg.

Äntligen tyckte hon sig vara framme vid hagen, men när hon kom in där, kunde hon inte se korna. Hon blev mycket ängslig, gick och sökte dem överallt, där de brukade uppehålla sig, men hon fann dem varken bakom gransnåret eller vid bäcken eller under björkarna.

Medan hon sökte, märkte hon, att det fanns ett hål i gärdesgården på den sidan, som vette åt skogen. Hon tyckte sig då förstå, att korna hade gått ut genom denna öppning. Hon blev gränslöst olycklig och förfärad och stod och vred händerna.

– Och jag, som är så trött, sade hon, ska jag nu nödgas vandra över hela storskogen för att söka korna!

Hon gick emellertid inåt skogen och arbetade sig mödosamt fram mellan risiga granar och vassa enbuskar.

Men ögonblicket därefter gick hon påp en slät och jämn stig i skogen, utan att hon alls visste hur hon hade kommit dit. Stigen var mjuk och en smula hal av de bruna barren, som täckte den. Granarna stodo raka och skyhöga utmed den, och solskenet lekte på den gula mossan under träden. Där var så vakcert och ljuvligt, att hennes ängslan minskades.

Bäst hon gick där, såg hon en gammal gumma gå inne mellan träden. Det var gamla Finna Marit, hon, som kunde trolla. "Det är ju förfärligt, att den gamla elaka kvinnan ännu lever och att jag ska möta henne här på skogen", tänkte Gertrud. Hon smög sig fram så varligt som möjligt, för att inte gumman skulle få syn på henne.

Men gumman såg upp, just när hon smög förbi.

– Vänta du, så ska du få se något! ropade gumman. Strax därpå låg Finna Marit på knä på vägen framför Gertrud. Hon ritade upp en ring i barren med pekfingret och ställde en platt mässingsskål mitt i ringen. "Hon ämnar visst trolla", tänkte Gertrud. "Att det ändå är sant, att hon kan trolla!"

– Titta nu ner i skålen, så kanske du får se något! sade finngumman.

Gertrud såg ner och ryckte till. Hon såg helt tydligt Ingmars ansikte avspeglat på bottnen av skålen. I detsamma stack gumman en lång nål i hennes hand.

– Se här, sade hon, ta denna och stick igenom hans ögon! Gör honom detta, därför att han har svikit dig!

Gertrud tvekade en smula, men hon erfor en förunderligt stark lust att göra det.

– Varför ska han ha det bra och vara rik och lycklig, då du pinas? sade gumman.

Gertrud fick en obetvinglig lust att lyda henne. Hon sänkte nålen.

– Laga, att du träffar mitt i ögat! sade gumman.

Gertrud stack till två gånger, mycket hastigt, rätt in i Ingmars ögon. Men när hon sänkte nålen märkte hon, att den gick djupt ner, som om den inte hade träffat mässingsfatet, utan gått in i något mjukt, och när hon drog den tillbaka, var den blodig.

Då Gertrud såg blodet på nålen, tyckte hon, att hon verkligen hade stuckit ut Ingmar ögon. Då greps hon av den förfärligaste ångest över sin gärning, och hennes skräck blev så stor, att den väckte henne.

Gerturd låg länge och skakade i häftig gråt, innan hon kunde övertyga sig om att allt var en dröm.

– Gud bevar mig, Gud skydde mig för att jag skulle få lust att hämnas på honom! snyftade hon.

Knappt hade hon blivit lugn och somnat på nytt, förrän samma dröm kom tillbaka.

Hon vandrade än en gång på de små stigarna till beteshagen. Åter voro korna borta, och hon gick inåt skogen för att söka dem. Därpå kom hon in på den vackra vägen och såg solskenet leka på mossan. Hon påminde sig då vad som hade hänt henne nyss förut i drömmen. Hon gick och ängslades för att åter möta finngumman och var glad, att hon inte såg till henne.

Men bäst hon gick, tyckte hon, att marken öppnade sig mellan ett par tubor rätt framför henne. Först stack ett huvud fram ur öppningen, så arbetade sig en helt liten man fram ur jorden. Han surrade och brummade med läpparna hela tiden, och av detta kunde hon förstå vem det var hon hade råkat på. Det var ju Surr-Peter, som inte var riktigt klok. Tidtals levde han nere i bygden, men om somrarna bodde han helst i skogen i en jordkula.