Gertrud påminde sig genast, att det sades om Surr-Peter, att sådana, som ville skada sina ovänner utan att synas, kunde begagna sig av honom. Det misstänktes, att han flera gånger hade anlagt mordbrand för andras räkning.
Nu gick Gertrud fram till mannen och frågade honom, likasom på skämt, om han inte hade lust att sätta eld på Ingmarsgården. Hon önskade det, sade hon, därför att Ingmar Ingmarsson tyckte mer om gården än om henne.
Men till hennes stora förskräckelse tycktes den galne genast gå in på vad hon föreslog. Han nickade ivrigt till henne och började springa neråt bygden. Hon skyndade efter, men kunde inte hinna honom. Grankvistar höllo fast henne, hon sjönk ner i träsk, och hon halkade på berghällar. Äntligen var hon i skogsbrynet, men då lyste eldsken emot henne mellan träden. "Han har redan gjort det, han har redan satt eld på gården!" tänkte hon och vaknade på nytt av drömmens ohyggliga fasa.
Gertrud satte sig upp i sängen. Tårarna strömmade henne utför kinderna. Hon vågade inte lägga sig ner av fruktan att drömma vidare.
– Gud hjälpe mig, Gud hjälpe mig! sade hon. Jag vet inte hur mycket ont det finns inom mig! Men Gud vet det, att aldrig en enda gång under hela denna tid har jag velat hämnas på Ingmar. Gud, låt inte den synden komma över mig!
Sorgen är farlig, utbröt hon och knäppte hårt samman händerna. Sorgen är farlig. Sorgen är farlig.
Säkert visste hon inte själv fullt vad hon menade, men hon kände, att hennes stackars hjärta var som en förhärjad örtagård. Nu gick sorgen där som örtagårdsman och planterade tistel och giftblomster.
Under hela förmiddagen hade Gertrud en känsla av att hon fortfor att drömma. Hon var ingalunda fullt vaken. Drömmen hade varit så stark och levande, att hon inte kunde glömma den.
När hon mindes den glädje, varmed hon hade stuckit nålen in i Ingmars ögon, tänkte hon: "Det är förfärligt, att jag har blivit så hämndgirig och dålig. Jag vet inte vad jag ska göra för att komma ifrån detta. Jag håller på att bli en ond, förtappad människa."
Vid middagstiden tog Gertrud stävan på armen och vandrade bort för att mjölka. Hon sköt som vanligt huvudduken långt fram och lyfte inte ögonen från marken. Hon gick på de små stiga, som hon hade gått i drömmen, hon kände igen blommorna, som kantade dem. Och så besynnerligt halvvaken, som hon var, visste hon knappt skillnad på vad hon verkligen såg och vad hon inbillade sig se.
När Gertrud kom till beteshagen, fick hon igen drömmen på så sätt, att hon inte såg till korna. Hon gick och sökte dem, som hon hade sökt dem i drömmen, sökte vid bäcken, under björkarna och bakom gransnåret. Hon fann dem ingenstädes, men hade en känsla av att de funnos där och att hon skulle se dem, om hon endast vore fullt vaken.
Snart fick hon syn på ett stort hål i gärdesgården och förstod, att boskapen hade brutit sig ut därigenom.
Gertrud gick nu för att söka flyktingarna. Hon följde de djupa spår, som deras klövar hade trampat i den lösa skogsmarken, och fann, att de hade slagit in på en väg, som ledde upp till en avlägsen fäbod.
– Ack, utbrast hon, nu vet jag vad de är! Jag vet, att Lyckagårdsfolket i dag på förmiddagen skulle driva sin boskap opp till fäboden. När våra kor har fått höra skällkons bjällra, har de brutit sig ut och följt efter oppåt skogen.
Oron hade för en stund gjort flickan fullt vaken. Hon beslöt sig för att gå upp till fäboden och hämta korna. Eljest kunde ju ingen veta när de skulle bli hemdrivna. Och hon gick snabbt framåt den branta, steniga vägen.
Men när det hade burit nästan rakt uppåt en stund, gjorde bägen en tvär vändning, och nu låg den för hennes ögon, glatt av barr och alldeles jämn.
Hon kände igen den från drömmen. Det var samma solskensfläckar borta på den vitgula mossan och samma höga träd.
När hon kände igen vägen, försjönk hon genast in i samma halvvakna tillstånd, vari hon hade levat hela dagen. Hon började nästan vänta på att det skulle hända henne något övernaturligt. Hon stirrade in under granarna för att se om hon inte skulle råka någon av de besynnerliga varelser, som vandrade omkring i skogsdjupet.
Hon såg ingen till, men i hennes själ vaknade besynnerliga tankar. "Vad, om jag skulle ta hämnd på Ingmar? Kanske skulle jag då slippa skräcken? Kanske skulle jag då undgå att bli tokig? Kanske det kunde var ljuvt att låta Ingmar lida vad jag lider?"
Den vackra barrstigen tycktes henne ändlöst lång. Hon gick där en hel timme förvånad över att ingenting underbart inträffade. Till sist förde stigen ut på en slät skogsäng.
Det var en liten vacker plats, beväxt med friskt, saftigt gräs och en mängd blommor. På ena sidan reste sig en tvärbrant bergvägg. På de andra sidorna stodo höga träd. Det var mest rönnar med stora, vita blomklasar, men också björk och al. En ganska bred och vattenrik bäck kom strömmande utför bergväggen, sökte sig fram över ängen och kastade sig därpå ner i en klyfta, som var alldeles uppfylld av frodigt uppspirande träd och buskar.
Gertrud tvärstannade. Hon kände med ens igen platsen. Den där bäcken kallades Svartvattnet, och det berättades märkvärdiga saker om den. Det hade hänt flera gånger, att människror hade blivit besynnerligt seende, när de hade gått över bäcken. En gosse, som hade gått över den, hade sett ett brudtåg, vilket just då drog till kyrkan långt nere i bygden, och en kolare hade sett en kung med krona på huvudet och spira i handen rida till sin kröning.
Gerturd fick hjärtat upp i halsgropen.
– Gud nåde mig för vad jag får se! suckade hon.
Hon var nästan frestad att vända om.
– Men jag måste ju fram där, jag fattiga barn, klagade hon. Jag måste ju fram där för att få igen mina kor.
– Herre Gud! bad hon och knäppte händerna i sin stora oro. Låt mig inte få se något styggt eller ont! Låt mig inte komma in någon svår frestelse!
Hon var så viss om att hon skulle få se något, att hon knappt vågade vandra ut på de platta stenarna, som ledde över bäcken.
När hon stod mitt i bäcken, såg hon något röra sig i skogsdjupet på andra sidan. Men det var inte något bröllopståg, utan en ensam man, som långsamt kom gående ut på ängen.
Han var hög och ung och bar en fotsid, svart klädnad. Han hade ett långlagt, mycket skönt ansikte, huvudet var obetänkt, och långa, mörka lockar hängde ner på hans skuldror.
Främlingen gick alldeles rätt emot Gertrud. Hans ögon voro lysande och klara, som om ljus strömmande ut ur dem, och när hans blickar föllo på henne, förstod hon, att han kunde läsa all hennes sorg. Och hon såg, att han ömkade sig över henne, som var hemsökt av skräck för ringa jordiska ting, och vars själ var besmittad av hämdlust och besådd med sorgens tistlar och giftblomster.
Allt som han kom närmare Gertrud, kände hon sin varelse övergjutas av tilltagande frid och salighet och stilla, soligt lugn. Och då han hade gått förbi henne, fanns inom henne inte mera någon sorg eller bitterhet, utan allt ont försvann som en helad sjukdom och efterlämnade hälsa och styrka.
Gertrud stod stilla en lång stund. Synen gled bort, men hon förblev stående i drömmande lycksalighet. När hon äntligen såg sig om, var den helt försvunnen, men intrycket av det hon hade sett försvann inte, Hon knäppte sina händer och lyfte dem i hänryckning.
– Jag har sett Jesus! utropade hon med innerlig fröjd. Jag har sett Jesus, han har tagit bort min sorg, och jag älskar honom. Nu kan jag inte älska någon annan i denna världen.
Livets bekymmer försvunno och blevo oändligen små. Och livets långa år syntes som en kort liten tid. Och alla jordisk lycka tycktes arm och grund och utan betydelse.
På samma gång visste Gertrud hur hon nu skulle ordna sitt liv.
För att hon inte mer skulle sjunka ner i dunkel skräck och för att hon inte skulle bli lockad til ondska och hämnd, skulle hon flytta bort från denna trakt. Hon skulle följa Hellgumianerna till Jerusalem.
