Alla gingo till fots och deras utrustning av tält och matvaror var den enklast tänkbara, men de drogo fram under sång och fromma samtal. Oupphörligen fördes deras tankar till sådant, som påminde dem om forntiden. Landet låg mestadels ödsligt, men här och där träffade de på en by med ett namn, som var känt i bibeln, och de mötte människor, som gingo i långa, brunrandiga mantlar och hade bindlar av kamelhår om huvudet och sågo ut som Moses eller Abraham. De tyckte om att se de stora hjordarna av får och getter, som betade i bergssluttningarna, och förstodo nu bättre än förr varför det i den heliga skrift var så mycket tal om herdar och herdeliv. När de sågo de långa kamelkaravanerna stryka fram på vägen, tänkte de på hur de heliga tre konungar hade kommit tågande till Jesu vagga. De sågo kvinnor gå till brunnen, som merendels låg ett stycke utanför byn, med vattenkrukor på huvudet såsom den samaritiska kvinnan, med vilken Jesus hade talat, de sågo krukomakaren forma sina kärl i fria luften utanför sin bostad och fiskarna vid Tiberias' sjö gå ut i vattnet med uppskörtade kläder för att lägga ut näten, såsom de hade gjort på Kristi tid.

Eliahu hade lärt sig svenska under sommarens lopp av svenskamerikanarna, och under vandringen berättade han för de nykomna om de gamla Gordonisternas strider och segrar. Och på det heliga landets vägar och stigar hördes än en gång underfullt tal om att Gud skulle se till sitt land för de heliga människors skull, som bebodde det, och befria det från dess förtryckare.

När svenskarna hörde berättelsen och skeppsbrottet och allt, som hörde samman därmed, kunde de stundom känna sig en smula oroliga. De tyckte inte, att de riktigt hörde med i detta. De skulle också ha velat dela Gordonisternas glad tro, att Gud för deras skull ville låta landet uppblomstra, men de visste inte om de vågade tänka, att det var annat än sorg och vedermöda, som väntade dem.

En kväll, sedan de hade slagit läger, sutto de åter och talade om dessa saker. Då tog också Hellgum till ordet och berättade om sjömannen, som hade läst fadervår och sjungit en psalm över de döda.

– Hur vet ni detta, Hellgum? frågade dår Gertrud. Har ni råkat den där sjömannen?

– Jag vet det därför, att den sjömannen förut hade varit en kringdrivande man och frestat på mångahanda, sade Hellgum. Men efter den stunden tänkte han, att endast ett var nödigt, att leva ett sådant liv, att han varje stund var beredd att dö. Jag vet det därför, att den sjömannen är jag, som nu sitter här och talar med er.

När svenskarna görde detta, blevo de glada, för genom Hellgum hade de blivit förda på den väg, som hade lett till Jerusalem. De suttom under den sköna stjärnhimlen och eftersinnade hur Gud hade knutit en länk i den långa händelsekedjan. Och de förstodo nu, att också de hörde med bland dessa, som Gud hade kallat till sitt land för dess upprättelses skull. Det kom hopp och förtröstan också till dem. De började tro, att det inte bara var lidande, som väntade dem, utan också glädjefullt arbete i Guds vingård.

Det är verkligen så, att inte alla människor äro tillräckligt starka för att tålavid att leva länge i Jerusalem. Även om de kunna uthärda klimatet och inte bli smittade av sjukdomar, händer det, att de duka under. Den heliga staden gör dem mjältsjuka eller vaninniga, ja, den till och med dödar dem. Man kan inte vistas där ett par veckor utan att höra folk säga om den eller den, som plötsligen har avlidit:

– Det är Jerusalem, som har dödat honom.

Den, som hör något sådant, måste naturligtvis bli mycket förvånad. "Hur kan det vara möjligt?" frågar man sig. "Hur kan en stad döda? Dessa människor menar väl inte vad de säger."

Och under det att man vandrar hit och dit i Jerusalem, kan man inte låta bli att tänka: "Jag skulle vilja veta vad folk menar därmed, att Jerusalem dödar. Jag skulle vilja veta var det Jerusalem finns, som är så förskräckligt, att det kommer människor att dö."

Det kan ju till exempel hända, att man tar sig för att göra en vandring runtom Jerusalem. Man går då ut genom Jaffaporten, tar av åt vänster förbi det mäktiga, fyrkantiga Davidstornet och vandrar sedan på den smala gångstigen, som löper fram utmed stadsmuren mot SIonsporten. Alldeles innanför muren finns en turkisk kasern, därifrån hör man krigsmusik och vapenskrammel. Så går man förbi det stora armeniska klostret, som även det är likt en fästning med starka murar och tillbommade portar. Ett stycke längre bort träffar man på den tunga grå byggnad, som kallas Davids grav, och när man ser den, kommer man med ens ihåg, att man vandrar på det heliga Sion, på kungarnas berg.

Då måste man tänka på att hela berget under en är ett stort valv, där kung David sitter i gyllene mantel på en tron av eld och än i dag håller spiran över Jerusalem och Palestina. Man påminner sig, att de byggnadsrester, som betäcka marken, äro spillror efter fallna kungaborgar, att kullen mittemot är förargelsens berg, där Salomo syndade, att dalen, som man ser ner i, den djupa Hinnoms dal, en gång har varit ända till brädden fylld med liken av de människor, som dödades i Jerusalem, då det förstördes av romarna.

Det känns helt märkvärdigt att gå där. Man tycker sig höra krigslarm, stora härar dra till angrepp på murarna, kungar åka fram på sina stridsvagnar. "Detta är våldets och maktens och krigets Jerusalem", tänker man och förfäras över alla de blodsdåd och fasor, som upprullas för ens minne.

Det händer, att man för ett ögonblick undrar om det kan vara detta Jerusalem, som dödar människor. Men strax därpå höjer man på axlarna och säger:

– Det är omöjligt, det är alltför länge sedan den brakande svärdsklangen ljöd och det röda blodet strömmade.

Och man vandrar vidare.

Så snart man har vikit om hörnet på muren och nått den östra stadsdelen, mötes man av något helt annat. Nu kommer man till den heliga sidan. Här tänker man endast på gamla överstepräster och tempeltjänare. Innanför muren ligger judarnas klagoplats, där rabbinerna stå i långa röda eller blå sammetskaftaner och trycka sig intill den kalla stenväggen och gråta över palatset, som är förstört, över muren, som är kullstörtad, över makten, som är gången, över de stora männen, som ligga döda, över prästerna, som ha farit vilse, över kungarna, som ha förnekat den allsmäktige. Där reser sig Moria berg med den härliga tempelplatsen. Utanför muren sänker sig marken till Josafats dal med alla dess gravar, och på dalens andra sida synas Getsemane och Oljoberget, därifrån Kristus uppfor till himmelen. Och här ser man den pelare i muren, där Kristus ska stå på domens dag och hålla i den ena ändan av en lång, hårfin tråd, medan Muhammed ska stå på Oljoberget och hålla i dess andra ända. Men de döda ska nödgas vandra över Josafats dal på denna tråd, och de rättfärdiga ska komma över till dalens andra sida, men de orättfärdiga ska störta ner i Gehennas eld.

När man går där, tänker man: "Detta är dödens och domens Jerusalem, här öppnar sig både himmel och helvete." Men om en stund säger man:

– Det är inte heller detta Jerusalem, som dödar. Dombasunerna är för avlägsna, och Gehennas eld är utslocknad.

Man vandrar alltjämt vidare utefter ringmuren och kommer till stadens nordsida. Nu går man fram över torra, ödsliga, enformiga trakter. Här ligger den nakna kulle, som tör vara det verkliga Golgata, här ligger grottan, där Jeremias diktade sina klagovisor. Här finner man innanför muren dammen Betesda, här smyger Via Dolorosa fram under dystra valvbågar. Här är tröstlöshetens, lidandets, kvalens och försoningens Jerusalem.

Man stannar ett ögonblick och ser grubblande på den stränga dysterheten. "Det är dock inte heller detta Jerusalem, som dödar människor", tänker man och vandrar vidare.

Men går man så framåt mot nordväst och väster vad är det inte för ett omslag! Här resa sig i den nya stadsdelen, som har uppstått utanför muren, de ståtliga missionspalatsen och de stora hotellen. Här ligger ryssarnas vidsträckta byggnadsgrupp, kyrka och sjukhus och ofantliga gästhus, som kunna härbärgera tjugutusen pilgrimer. Här bygga konsuler och präster vackra villor, här andra pilgrimerna mellan bodar, som äro uppfyllda av heligt kram.