Samma dag, som Gunhild hade blivit träffad av solstyng, var Gertrud ute och gick på en av de breda gatorna i den västra förstaden. Hon var ute för att köpa knappar och band, som hon behövde för sin sömnad, men hon var inte särdeles hemmastadd där borta, utan fick gå länge, innan hon kunde finna vad hon önskade. Hon gjorde sig inte heller mycken brådska, hon var glad åt att få vandra omkring ute i det fria.

Såsom alltid, när hon kom ut på gatan, fick Gertrud ett lyckligt leende på läpparna. Hon kände nog den förfärliga värmen och det vassa solskenet, men hon led inte därav, såsom andra människor gjorde. För varje steg hon tog, tänkte hon på att Jesus måhända hade vandrat på samma mark, som hon nu beträdde. Hon var säker om att hans blickar hade vilat på de där kullarna, som hon såg skymta vid slutet av gatan. Damm och hetta hade plågat honom, såsom de nu plågade henne. Och när hon tänkte på detta, kom han henne så nära, att hon ingenting annat kunde känna än en betagande glädje.

Det, som gjorde Gertrud oändligt lycklig efter ankomsten till Palestina, var just detta, att hon hade kommit Jesus mycket närmare än förr. Här tänkte hon aldrig på att ett par tusen år hade förflutit, sedan han vandrade omkring i detta land med sina lärjungar, utan hon gick i en ljuv inbillning, att han hade levat där för blott en helt kort tid sedan. Hon såg hans fotspår på marken, och hon hörde genljud av hans röst på Jerusalems gator.

Just när Gertrud vandrade utför den branta backen, som leder ner till Jaffaporten kommo ett par hundra ryska pilgrimer tågande uppåt gatan. De hade gått i flera timmar för att besöka heliga orter utanför Jerusalem och voro så trötta och utmattade efter vandringen i den starka solhettan, att det såg ut, som om de knappast kunde ha krafter nog att nå upp till de ryska gästhusen på höjden av backen.

Gertrud stannade och betraktade dem, medan de tågade förbi. Det var idel bönder, och hon tyckte, att det var märkvärdigt att se hur lika de voro folket där hemma, där de vandrade fram i sina vadmalsrockar och stickade koftor. "Det här är bestämt en hel socken, som har givit sig av på en gång hitt till Palestina", tänkte hon, medan hon stod och betraktade dem. "Den där med glasögonen på näsan är skolmästarn, och han med den tjocka käppen har en stor gård och styr hela socken. Den där, som går så rak, är en gammal soldat, och den figuren med de smala axlarna och de långa händerna är sockenskräddarn."

Hon stod där i gott humör och satte enligt gammal vana ihop små historier om det hon såg. "Den där gumman med sidenduken på huvudet är rik". tänkte hon, "men hon har inte kunnat komma hemifrån förrän på gamla dagar, därför att hon först har måst gifta bort sina söner och döttrar och uppfostra sina barnbarn. Och den gumman, som går närmast henne och har ett så litet knyte i handen, är mycket fattig. Hon är en av dem, som har måst sträva och spara hela sitt liv för att få pengar till Jerusalemsfärden."

Det var nog att se dessa pilgrimer komma vandrande för att tycka om dem. Fastän de voro så dammiga och upphettade, sågo de nöjda och glada ut, inte en missbelåten min syntes på något ansikte. "Vad de måtte vara fromma och tåliga", tänkte Gertrud, "och vad de måtte älska Jesus, eftersom de är så glada att få vandra i hans land, att de inte tycks känna något lidande!"

I slutet av tåget kommo några, som voro alldeles utmattade och endast förmådde släpa sig fram. Det var rörande att se hur deras vänner och släktingar vände om och togo dem vid handen för att hjälpa dem uppför backen. Men de, som sågo allra eländigast ut, fingo gå ensamma. De tycktes vara så illa däran, att ingen kände sig ha nog kraft att bistå dem.

Allra sist i skaran kom en flicka på sjutton år. Hon var nästan den enda, som var ung, de övriga voro mestadels gamla eller medelålders. När Gertrud fick syn på henne, gjorde hon upp för sig, att den unga flicka hade råkat i så djup olycka, att livet där hemma hade blivit henne outhärdligt. Kanske att också hon hade sett Jesus komma emot henne i skogen för att råda henne att vandra till Palestina.

Den unga flickan såg mycket sjuk och lidande ut. Hon var fint byggd, och hennes grova, tunga kläder och framförallt de klumpiga stövlarna, som hon bar liksom alla de andra kvinnorna, tycktes oändligt besvära henne. Hon stapplade framåt ett par steg, så blev hon stående för att hämta andan. Det var stor fara för att hon, som stannade orörligt mittpå gatan, kunde bli omkullstött av en kamel eller överkörd av en vagn.

Gertrud kände en oemotståndlig lust att hjälpa henne. Hon betänkte sig icke länge, utan gick fram till henne, lade armen om hennes liv och visade den sjuka hur hon skulle hänga sig över hennes skuldra för att få stöd. Flickan såg upp med en slö blick. Hon tog emot hjälpen halvt medvetslöst och lät Gertrud släpa henne ett par steg framåt.

En av de äldre kvinnorna vände sig om i detsamma. Hon såg skarpt på Gertrud och ropade med sträng röst ett par ord till den sjuka. Denna tycktes bli mycket förfärad, hon rätade upp sig, stötte bort Gertrud, sökte att gå vidare ensam, men blev snart stående.

Gertrud kunde inte förstå varför flickan inte ville begagna sig av hennes hjälp. Hon trodde, att det berodde på att ryssarna voro försynta och inte ville ta emot bistånd av en främling. Hon skyndade åter fram till den sjuka och lade sin arm på nytt om hennes liv. Då förvreds den främmandes ansikte av den största förskräckelse och avsky. Inte nog med at hon ryckte sig lös från Gertrud, hon slog efter henne med handen och började springa för att undkomma henne.

Nu såg då Gertrud, att den andre verkligen var rädd för henne. Hon förstod, att det inte kunde bero av något annat än det där usla förtalet, som var utspritt om Gordonisterna. Gertrud kände sig både on och bedrövad. Det enda hon kunde göra för den stackaren var attlämna henne i ro för att inte skrämma henne än mer. Men under det att hon stod stilla och följde henne med blickarna, märkte hon, att flickan, medan hon flydde för henne, i sin förvirring och rädsla sprang rätt mot en vagn, som i full fart kom körande utför backen. Gertrud såg med fasa, att ingenting annat var att vänta, än att den främmande skulle bli överkörd och dödad.

Gertrud ville sluta ögonen för att slippa se den förfärliga olyckan, men hon hade alldeles förlorat väldet över sig själv, hon kunde inte en gång sänka ögonlocken. Hon stod alltså med vidöppna ögon och såg hur hästarna kommo emot den sjuka och stötte omkull henne. Men i nästa sekund hejdade sig de kloka, härliga djuren av sig själva. De ströko baklänges, satte fötterna hårt i marken för att kunna ta emot hela tyngden av den framåtrullande vagnen, kastade sig därpå smidigt åt sidan och fortsatte färden, utan att en hov eller ett vagnshjul hade berört den fallna.

Gertrud trodde redan, att all fara var förbi. Den ryska flickan låg kvar på marken utan att röra sig, men det var väl bara därför, att hon hade svimmat av rädsla.

Människor rusade till från alla håll för att bistå den skadade. Gertrud var den första av alla, som kom fram till henne. Hon böjde sig ner för att hjälpa upp henne. Då såg hon, att blod rann fram under hennes huvud ut i gruset och att hennes ansikte, som låg uppåtbänt, stelnade till på ett besynnerligt sätt. "Hon är död", tänkte Gertrud, "och det är jag, som har drivit henne till döden!"

I detsamma grep en man otåligt om Gertrud och kastade henne åt sidan. Harn röt några ord till henne, som hon kunde förstå betydde något sådant, som att en förkastad varelse som hon inte var värd att röra vid den fromma, unga pilgrimen. I nästa ögonblick upprepades samma ord runtomkring henne. Man lyfte händera hotande mot henne, trängde och knuffade henne, tills hon befann sig utanför den täta skaran, som hade samlats omkring den skadade.

För ett ögonblick blev Gertrud så vred över denna behandling, att hon knöt händerna. Hon ville försvara sig, hon ville åter nå fram till den ryska flicka, hon måste ju veta om denna verkligen var död.