–Å, kära! sade sjömännen och torkade sig i ögonen. Å, kära, kära, en sån liten en!

Barnet gungade förbi dem och såg upp till dem med lillgammalt allvar i ansiktet, liksom vore det ute i ett högviktigt ärende.

Strax därpå ropade en av karlarna, att han såg ännu en, och detsamma förkunnade en annan, som blickade åt annat håll. De sågo på en gång fem lik, de sågo tio, och så var det en hel flock. De kunde inte räkna dem.

Fartyget gungade mycket sakta framåt bland alla dessa döda, vilka tycktes omringa det, som om de önskade något.

Somliga kommo flytande i mycket stora grupper. Det såg ut att vara drivved eller något annat, som hade blivit lösryckt från land, men det var ingenting annat än lik.

Alla sjömännen stodo och stirrade utan att våga röra sig. De kunde knappast tro, att det var sant, det de sågo.

På en gång tyckte de, att en hel ö kom upp ur havet. Det såg ut som land, men då de kommo närmare, funno de, att det återigen inte var något annat än lik, som lågo och flöto tätt intill varandra.

De omgåvo skeppet på alla sidor, tycktes följa efter det, som om de ville göra färden över havet i dess sällskap.

Skepparen lät kasta om rodret för att fånga in vind i seglen, men det hjälpte föga. Seglen hängde slappa, och de döda fortforo att följa dem.

Sjöfolket blev allt blekare och tystare. Kuttern rörde sig framåt så långsamt, att de inte kunde undkomma de döda. Och de fruktade, att de skulle få ha det så hela natten.

Då steg en svensk matros upp i fören och började högt läsa fader vår. Därpå tog han upp en psalm.

Då han var mitt i psalmen, sjönk solen, och kvällsbrisen förde skeppet utom de dödas område.

Det var en gammal kvinna, som kom ut ur en stuga i skogen. Fastän det endast var vardag, var hon högtidsklädd som för att gå i kyrkan. Hon tog nyckeln ur låset och stoppade in den på den vanliga platsen under förstubron.

När gumman hade gått ett par steg, vände hon sig om för att betrakta sin stuga, som stod liten och grå under väldiga, snötyngda granar.

Hon såg tillbaka på den lilla kojan med stor kärlek i blicken.

– Många lyckliga dagar har jag levat här, sade hon högtidligt för sig själv. Ja, ja. Herren ger, och Herren tar.

Sedan vandrade hon bort på skogsvägen. Hon var mycket gammal och bräcklig, men hon var en av dem, som hålla sig raka och styva, hur än åldem försöker att böja dem.

Hon hade ett vackert ansikte och lent, vitt hår. Hon såg så mild ut, att det var förunderligt att höra henne tala med en röst, som var sträv, och högtidlig och långsam som en gammal profets.

Hon hade en lång väg för sig, ty hon skulle vandra ner till ett av Hellgumianernas möten på Ingmarsgården. Gamla Eva Gunnarsdotter hörde till dem, som allra ivrigast hade omfattat Hellgums läror.

"Ack", tänkte hon nu, medan hon gick framåt stigen, "det var en ljuvlig tid, då allt var i sin begynnelse, då mer än halva socken hyllade sig till Hellgum. Vem kunde tro, att så många skulle avfalla, att vi bara efter fem år inte skulle vara stort fler än tjugo, om man inte vill räkna med de ovuxna barnen?"

Hennes tankar vände tillbaka till den tiden, då hon, som i många år hade suttit ensam och glömd borta i skogsmörkret, med ens hade vunnit en mängd bröder och systrar, som hade kommit till henne i hennes ensamhet, som aldrig hade glömt att skotta väg till hennes stuga efter de stora snöfallen, och som fyllde hennes lilla vedbod med torr, huggen ved, utan att hon hade bett därom. Hon tänkte på den tiden, då Karin Ingmarsdotter och hennes systrar och mycket annat storfolk kommo och höllo kärleksmåltider i hennes lilla gråa koja.

"Ack, att så många har försummat den rätta salighetens dag!" tänkte hon. "Nu kommer straffet över oss. Nästa sommar måste vi alla förgås, därför att så få har hörsammat kallelsen och därför att de, som har hörsammat den, inte har blivit beståndande."

Gumman vände sina tankar till att begrunda innehållet i Hellgums brev, dessa brev, som Hellgumianerna betraktade Som apostlaskrifter och föreläste på sina sammankomster, såsom andra församlingar föreläsa bibeln.

– Det var en tid, då han var mjölk och honug. sade hon. Han anbefallde oss tålamod med de oomvända och mildhet mot de avfallna. Han lärde de rika att bevisa sina barmhärtighetsverk lika mot rättfärdiga och orättfärdiga. Men nu på en tid har han varit galla och isop. Han skriver inte om annat än straffdomar och prövningar.

Nu kom gumman ut i skogsbrynet, där hon kunde se ner över bygden.

Det var en mycket vacker dag i februari. Snöfälten utbredde sin vita renhet över hela trakten, alla träd stodo sänkta i vinterdvala, och inte en vind rörde sig.

Men gumman gick och tänkte på att hela denna trakt, som nu sov sin lugna vintersömn, skulle vakna upp för att förbrännas av sjudande svavelströmmar hon såg den övergjuten av eld, såsom den nu var övergjuten med snö.

"Han har inte sagt det med klara ord", tänkte gumman, "men han skriver ständigt om en stor prövning. Ack, ja, ack, ja, vem kan undra på om den här socken blir straffad som Sodom och förhärjad som Babylon!"

Då Eva Gunnarsdotter nu kom vandrande genom bygden, såg hon inte ett enda hus utan att föreställa sig hur den kommande jordbävningen skulle skaka sönder det, som om det vore av sand. Och när hon mötte människor, tänkte hon på hur helvetets odjur skulle jaga och uppsluka dem.

"Se där är skolmästarns Gertrud", tänkte hon, då hon mötte en vacker flicka på vägen. "Hennes ögon lyser och glittrar som solblink på snön. Hon är väl så glad, därför att hon till hösten ska fira bröllop med unge Ingmar Ingmarsson. Jag ser, att hon bär en bunt garn under armen. Hon tänker nog väva sig sängomhängen och dukar till sitt eget hem. Men innan den väven är färdig, ska förgörelsen vara över oss."

Gumman kastade mörka blickar omkring sig, när hon vandrade genom kyrkbyn, som hade växt och utvecklat sig till en rent otänkbar härlighet. Men alla dessa vita och gula hus, som voro brädfodrade och hade höga fönster, skulle falla, likasom hennes fattiga stuga, där fönstren voro som gluggar och där mossan stack fram mellan stockarna.

Mitt i byn stannade hon och stötte käppen hårt i marken. Det kom en häftig vrede över henne.

– Ja, ja, ropade hon med så hög röst, att människor, som voro ute, stannade och sågo sig om. Ja, ja, i alla dessa hus bor sådana, som har förkastat Kristi evangelium och håller sig till fiendens evan– gelium. Varför hörde de inte kallelsen, varför vände de inte åter från sin synd? Det är därför, som vi alla måste förgås. Guds hand slår hårt. Guds hand slår den rättfärdige och den orättfärdige med samma straffdom.

När gumman hade kommit över älven, upphanns hon av några flera Hellgumianer. Det var gamle korpral Fält och Kolås Gunnar och hans hustru, Brita Ingmarsdotter. Kort därefter kommo också Hök Matts Eriksson och hans son Gabriel och nämndemans Gunhild.

Det var en mycket vacker och glad anblick, då alla dessa i sina brokiga sockendräkter kommo vandrande på den vita snövägen. Men Eva Gunnarsdotter tänkte endast på att de voro som fångar, vilka fördes till avrättsplatsen, som djur, vilka drevos till slaktbänken. Alla Hellgumianerna sågo mycket betryckta ut. De gingo och blickade neråt som tyngda av en bitter börda av missmod. De hade alla väntat, att salighetens rike skulle snabbt utbreda sig över jorden och att de skulle få uppleva dagen, då det nya Jerusalem skulle nederkomma ur himmelens sky. Då de nu hade blivit så få och inte kunde annat än inse, att deras hopp var gäckat, tycktes något vara brustet inom dem. De gingo långsamt, med släpande steg, de suckade ofta och hade ingenting att säga varandra. Ty detta hade varit en allvarssak för dem. De hade satt in sitt liv på den, och de hade förlorat det.

"Varför är de så bedrövade?" tänkte gumman. "De tror ju ändå inte det värsta, de vill inte förstå Hellgums mening. Jag har uttolkat hans ord för dem, men de vill inte lyssna. Ack, de, som bor på slätten under den öppna himlen, förstår sig ju aldrig på att vara rädda. De har inte samma tankar som den, som sitter ensam inne i skogsmörkret."