På denna sida utbreda sig de ståtliga judiska och tyska åkerbrukskolonierna, de stora klostren, de mångfaldiga barmhärtighetsinrättningarna. Här vandra munkar och nunnor, sjuksköterskor och diakonissor, poper och missionärer. Här bo vetenskapsmän, som göra forskningar över Jerusalems forntid, och gamla engelska damer, som inte kunna leva annorstädes.

Här finnas de präktiga missionsskolorna, som ge fri undervisning, kost, kläder och husrum åt sina elever för att komma i tillfälle att vinna deras själar, här stå missionssjukhusen, där man tigger de sjuka om att komma och låta sig vårdas för att få omvända dem. Här hållas bönemöten och gudstjänster, där man kämpar om själar.

Här är det, som katoliken talar illa om protestanten, metodisten om kväkaren, luteranen om den reformerte, ryssen om armeniern. Här smyger avunden, här misstror svärmaren helbrägdagöraren, här tvistar den renlärige med kättaren, här övas ingen miskund, här hatar man för Guds högre äras skull varje människa.

Och här är det man finner det man söker. Här är själajaktens Jerusalem, här är de onda tungornas Jerusalem, här är lögnens, förtalets och smädelsens Jerusalem. Här förföljer man utan vila, här mördar man utan vapen. Detta är det Jerusalem, som dödar människor.

*

Alltifrån den stund, då de svenska bönderna hade anlänt till den heliga staden, märkte alla medlemmar av den Gordonska kolonien en stor förändring i det sätt, varpå människor uppförde sig mot dem.

Till en början var det bara småsaker. Det var ingenting annat än sådant, som att den engelske metodistprästen undvek att hälsa på dem, eller att de fromma Sionssystrarna, som bodde i klostret invid Ecce-Homobågen, gledo över till andra sidan av gatan, när de mötte dem, likasom de fruktade för att besmittas med något ont, ifall de komme dem nära.

Ingen av kolonisterna tänkte på att sörja över detta, och inte heller frågade de stort efter, att några resande amerikanare, som hade uppsökt kolonien och en hel kväll suttit och språkat med sina landsmän, inte kommo tillbaka nästa dag, som de hade lovat, och inte tycktes känna igen mrs Gordon och miss Young, när de mötte dem ute på gatan.

Men det var en allvarsammare sak, att när de unga kvinnorna från kolonien kommo in i de stora, nya butikerna borta vid Jaffaporten, tilläto sig de grekiska köpmännen att kasta till dem ett par ord, som de inte förstodo, men som sades med en min och i en ton, som kommo dem att rodna.

Kolonisterna försökte tro, att allt detta berodde på någon tillfällighet.

– De har säkert utspritt något nytt förtal om oss där borta i den kristna stadsdelen, sade de, men det går väl över. De gamla Gordonisterna påminde sig, att det hade gått onda rykten om dem flera gånger förut. Man hade sagt om dem, att de inte gåvo sina barn någon uppfostran, att de levde på bekostnad av en rik gammal änkefru, som de alldeles utplundrade, att de läto sina sjuka dö utan vård, därför att de inte ville ingripa i Guds styrelse, att de ämnade övergå till muhammedanismen, att de förde ett yppigt och lättjefullt liv, under det att de gåvo sig sken av att arbeta för att införa den rätta kristendomen.

– Det är något av detta, som nu återigen upprepas, sade de. Men förtalet ska dö, såsom det har dött bort förut, därför att det inte äger en skymt av sanning att nära sig av.

Så hände det, att den betlehemitiska kvinnan, som varje dag brukade föra till dem frukt och grönsaker, helt tvärt blev borta. De sökte upp henne för att övertala henne att komma igen, men hon nekade bestämt att någonsin låta dem köpa hennes bönor och kålrötter.

Det var ett tydligt tecken. De förstodo, att det berättades något mycket nedsättande om dem. Det var något, som rörde dem alla, och det var ute bland alla folkklasser.

Det dröjde inte länge, innan de fingo en ny bekräftelse härpå. Några av svenskarna stodo en dag i den heliga gravens kyrka, då en skara ryska pilgrimer gick därigenom. De godmodiga ryssarna logo åt dem och nickade, de sågo, att de voro bönder som de själva. Men en grekisk präst skred just förbi och sade några ord till pilgrimerna. Genast slogo dessa korstecken för sig och knöto näven mot svenskarna. Det såg ut, som hade de lust att driva dem ur kyrkan.

Helt nära Jerusalem fanns en koloni av tyska bönder, som hade flyttat dit från den stora kolonien i Jaffa. Både i hemlandet och i Palestina hade dessa lidit mycken förföljelse. Man hade försökt att alldeles utrota dem. Icke desto mindre hade det gått dem så väl, att de nu ägde stora, präktiga kolonier på flera ställen i Palestina.

En av dessa tyskar kom en dag till mrs Gordon och sade henne helt uppriktigt, att han hade hört onda rykten om hennes folk.

– Det är missionärerna där borta, sade han och pekade mot den västra stadsdelen, som förtalar er. Sannerligen, om jag inte själv hade erfarit, att man kan bli förföljd alldeles oskyldigt, skulle jag inte vilja sälja till er varken kött eller mjöl. Nu förstår jag ju, att de inte kan tåla, att ni har fått så många anhängare på sista tiden.

Mrs Gordon frågade honom vad det var, som lades dem till last.

– De säger om er, att ni för ett dåligt liv här i kolonien. Ni låter inte människorna ingå äktenskap, såsom Gud har befallt, därför har man börjat påstå, att inte allt kan gå rätt till här.

Kolonisterna ville först inte tro honom. Men de märkte snart, att han hade talat sant och att alla människor i Jerusalem trodde om dem, att de förde ett dåligt liv. Ingen av jerusalems kristna ville tala med dem. På hotellen blevo främlingarna varnade för att besöka dem. Resande missionärer vågade sig dock stundom ut till kolonien. När de kommo tillbaka därifrån, skakade de betydelsefullt på huvudet. De hade inte kunnat märka något anstötligt, men nog förmenade de, att det kunde bedrivas mycket ofog där ute, fast det inte kom till synes.

Amerikanarna, alltifrån konsuln till den ringaste sjuksköterskan, voro de, som ropade allra högst mot Gordonisterna.

– Det är en skam för oss alla, som är amerikanare, sade de, att dessa människor inte blir bortjagade från Jerusalem.

*

Så kloka människor som kolonisterna sade naturligtvis till sig själva, att härvid ingenting var att göra, att de fingo låta folk prata, att deras vedersakare med tiden nog skulle komma att inse, att de hade orätt.

– Vi kan ju inte gå ur hus i hus, sade de, och tala om, att vi är oskyldiga.

De tröstade sig med att de hade varandra, att de voro eniga och lyckliga.

– Jerusalems fattiga och sjuka har inte ännu börjat sky oss, sade de. Vi måste låta detta gå förbi; det är en prövning, som Gud har sänt över oss.

Strax i början buro alla svenskarna det hårda förtalet med mycket stort lugn.

– Om de är så förvillade här ute, sade de, att de tror, att vi fattiga bönder har uppsökt just denna stad, där vår frälsare har dött, far att där föra ett dåligt liv, så är inte deras mening mycket värd, då kan det just göra detsamma vad de säger.

Då folk alltjämt fortfor att visa dem sitt förakt, hade de sin stora glädje av att tänka på att Gud höll dem värdiga att lida förföljelse och smälek i samma stad, där man hade hånat och korsfäst Kristus.

Men när vintern var över och de hade hunnit in i maj, kom en dag ett brev till nämndemans Gunhild. Det var från hennes far. Han skrev för att berätta, att Gunhilds mor var död. Det var inte något hårt brev, såsom Gunhild hade kunnat vänta. Fadern gjorde inga anklagelser, han skrev endast om sjukdomen och begravningen. Det märktes, att den gamle nämndemannen hade tänkt: "Jag ska skriva skonsamt till henne, hon blir tillräckligt olycklig i alla fall."

Han hade skrivit hela brevet i samma milda sinnelag, ända tills han hade ritat ner sin namnteckning. Men då hade den tillbakahållna vreden plötsligen fått makt med honom, han hade doppat pennan hastigt och djupt i bläckhornet, och med stora, grovt tillformade bokstäver hade han skrivit nere i kanten av brevet: