Bäst Ingmar stod i dessa tankar, såg han, att en av de Gordonska kolonisterna kom ut från det amerikanska konsulatet i sällskap med konsuln. Ingmar fann detta besynnerligt. Han var nu så pass inne i allt, som rörde kolonien, att han visste, att konsuln beständigt sökte göra den all möjlig skada. Det brukade råda stor fiendskap mellan honom och alla, som tillhörde kolonien.

Karlen, som hade besökt konsuln, var en ryss vid namn Godokin, som i flera år hade bott i Förenta staterna, innan han hade slutit sig till Gordonisterna. När de kommo ut på gatan, bjöd konsuln farväl till honom.

–Du vill alltså försöka dig på företaget i morgon? sade konsuln.

–Ja, sade mannen, jag måste se till att få saken klar, medan mrs Gordon är borta.

–Du ska vara vid gott mod, sade konsuln. Hur det än går, ska jag hålla dig ryggen fri.

Just i detsamma fick konsuln syn på Ingmar.

–Är inte det där en av dem? frågade han med sänkt röst.

Godokin såg sig förskräckt om, men blev lugn, när han kände igen Ingmar.

–Jaså, det är den där, som ser ut att gå och sova hela dagen, sade han utan att ens bry sig om att tala saktare än förut. Han har inte varit länge i kolonien, jag tror inte, att han förstår engelska.

Härvid blev konsuln också lugn, och då han skildes från Godokin, sade han:

–Sköt nu din sak väl, så hoppas jag, att vi äntligen ska bli av med hela det där följet.

–Ja, sade Godokin, men han såg nu mer osäker ut. Han stod och såg efter konsuln en stund, och då tyckte Ingmar att han skälvde och var askgrå i ansiktet. Äntligen gick han. Ingmar dröjde kvar utan att röra sig. Han hade dock blivit mycket orolig över det, som han hade kommit att höra.

–Ja, han har allt rätt i att jag inte förstår engelska sa särdeles väl, sade Ingmar, men nog begriper jag så mycket, som att han ämnar gå och ställa till något spektakel borta i kolonien just nu, medan mrs Gordon är rest till Jaffa. Jag undrar just vad han har i sinnet. Konsuln såg så glad ut, som om han redan hade bringat hela kolonien på fall.

"Den där karlen har nog ganska länge varit missnöjd med ordningen i kolonien", tänkte Ingmar vidare. "Jag har hört, att han var en av de ivrigaste, när han kom, men nu på sistone har han visst svalnat. Ja, vem kan veta om det inte är någon, som han tycker om och inte kan föra därifrån på annat sätt, och så tänker han förstås, att kolonien inte kan ha bestånd, sedan fattigdomen har kommit, utan gärna kan bli skingrad ju förr ju hellre. Ja, när jag tänker rätt efter, kan jag förstå, att det nog är fattigdomen, som har gjort honom så missmodig. Han har allt länge smugit omkring och sökt göra de andra missnöjda. En gång hörde jag, att han stod och anmärkte på att miss Young var finare klädd än de andra unga kvinnorna, och en annan gång påstod han, att det bjöds bättre mat vid det bordet, där mrs Gordon själv satt, än vid något av de andra.

Vad ska jag göra?" tänkte Ingmar och tog ett steg ut på gatan. "Han är visst farlig, den här karlen. Jag borde nog skynda hem, så fort jag kan, för att tala om vad jag har hört."

Men i nästa ögonblick stod Ingmar åter på sin förra plats bredvid porten. "Du, Ingmar, borde väl vara den sista, son talade om något sådant för kolonisterna", tänkte han.

"Låt du bara den där karlen hållas, så får du ett lätt arbete. Stod du inte nyss och funderade över hur du skulle förmå Gertrud att skilja sig från kolonien ! Nu kommer detta att gå alldeles av sig självt. Det var tydligt, att både konsuln och Godokin menade, att det snart inte mer skulle finnas några Gordonister i Jerusalem.

Om det bara vore så väl, att kolonien upplöstes!" tänkte Ingmar. "Då skulle väl Gertrud bli glad att få resa hem till Sverige".

I detsamma Ingmar föll på den tanken, att han snart skulle få resa hem, började han känna hur han längtade. Det ska jag säga, att när jag tänker på att jag så här i april med rätta borde plöja min åker, börjar det rycka i mina armar, och fingrarna riktigt värker av lust att få knyta Sig om en töm. Jag kan knappt förstå hur svenskarna har ute har kunnat härda ut så länge utan att arbeta i skogen och i jorden. Och nog tror jag, att om en sådan karl som Tims Halvor hade haft en mila att vakta eller ett fält att plöja, skulle han ha levat än i dag."

Ingmar orkade inte hålla sig stilla för iver och längtan. Han gick ut genom porten och framåt vägen, som löper tvärsöver Hinnoms dal. Gång på gång och med allt större bestämdhet kom den tanken igen, att om de bara vore hemma, skulle Gertrud gifta sig med Gabriel, och han, Ingmar, skulle få leva ett ensamt liv. "Kanske att Karin vi l le komma med hem och bli husmor på Ingmarsgården", tänkte han. 'Det vore det mest passande, och då kunde det bli så, att hennes son finge ärva gården.

Om än Barbro flyttar hem till sin fars socken, så är hon ändå inte så långt borta, att jag inte kan få se henne någon gång", fortfor han att göra upp planer. "Jag kan resa till hennes kyrka var söndag, om jag vill, och ibland kommer vi väl att råkas på ett bröllop eller en begravning. Och jag kan nog få sitta bredvid henne på gästabuden och tala med henne. Vi är ju inga fiender, fastän vi har måst skiljas."

En gång började Ingmar undra om det var orätt av honom att vara så glad åt att kolonien kanske skulle bli upplöst. Men han försvarade sig mycket ivrigt inför sig själv. "Ingen kan gå så här länge bland kolonisterna utan att se, att de är utmärkta människor", tänkte han, "men ändå kan ju ingen önska, att detta ska få fortsätta. Tänk så många av dem, som redan är döda, och tänk så många förföljelser de har måst utstå, och tänk på den svåra fattigdomen, som nu råder ibland dem! Ja, jag kan inte förstå annat, än att framför allt nu, sedan fattigdomen har kommit, måste man önska, att kolonien ska bli upplöst så snart som möjligt."

Medan han tänkte så, hade Ingmar fortfarit att gå framåt. Han hade överskridit Hinnoms dal och följt vägen uppåt Det onda rådslagets berg. Där uppe låg det fullt med nya, palatslika byggnader bredvid de mest ålderdomliga ruiner. Ingmar hade gått fram mellan dessa utan att just tänka på vart han hade kommit. Än hade han stått stilla, och än hade han vandrat, såsom man gör, när man går i starka tankar

Till sist hade Ingmar blivit stående under ett träd. Han hade dröjt där en god stund, innan han hade kommit att betrakta det. Det var rätt högt, och det var olikt alla andra träd, såtillvida som det hade grenar endast på den ena sidan av stammen. Ingen av grenarna steg mot höjden, utan allesammans bildade en tät, tovig massa, som pekade rätt mot öster.

När Ingmar äntligen kände igen trädet, kunde han inte hjälpa, att han ryckte till, som om han hade blivit rädd. Det är ju Judasträdet", tänkte han, "det var här, som förrädaren hängde sig. Det var märkvärdigt, att jag har kommit att gå åt det här hållet."

Han gick inte vidare, utan blev stående och såg uppåt trädet.

"Nu ville jag allt veta om Gud förde mig hit, därför att han tycker, att jag är en förrädare mot folket i kolonien."

Återigen stod han tyst en stund.

–Om det kanske är Guds vilja, att den här kolonien ska finnas till och ha bestånd? sade han.

Det gick nu trögt och tungt för Ingmar att tänka. Och de tankar, som arbetade sig fram, voro bittra och plågsamma

"Du må försvara dig hur du vill, men det är ändå orätt; att du inte varnar kolonisterna, när du vet, att det lägges planer emot dem.

Det ser ut, som om du trodde, att Gud inte visste vad han gjorde, när han förde ut dina närmaste till det här främmande landet. Men även om du inte kan gissa hans avsikt så kan du väl förstå, att han inte menade, att allt detta skulle ha bestånd endast under ett par år.

Kanske att Gud såg ner till Jerusalem och till alla de strider, som brusade fram över staden, och då tänkte han: 'Se, även här vill jag skapa en fristad, där enighet bor, och en boning för endräkt och frid vill jag upprätta här."'

Ingmar stod alltjämt stilla, han lät tankarna strida. De stodo mot varandra som kämpar och brötos väldeligen.