Men medan Stig stod tätt intill Ingmar och väste fram allt detta, hade denne kommit att se upp mot boningshuset. Och då såg han fliken av en kjortel sticka fram bakom ingångsdörren. Han kunde förstå, att Barbro hade gått ut i förstugan, när hon såg, att han och Stig möttes på gården, och där stod hon nu och hörde alltsammans. Då först blev Ingmar ängslig, och den tanken for igenom honom: "Det var en olycka, att Barbro fick höra detta. Kan det vara möjligt, att det, som jag länge har fruktat för, nu har skett? Kan det vara så, att detta är Guds straff, som jag har väntat på?"

På samma gång hände det, att Ingmar nu för första gången riktigt kände, att han verkligen hade en hustru och att det tillkom honom att ta vård om henne. Därför tvang han sig till att skratta än en gång och låtsade vara alldeles obekymrad.

–Det var bra, att du talade om detta, så att jag slapp att gå och bära agg till dig.

–Jaså, sade Stig, tar du det på det sättet?

–Ja, du tänker väl inte, att jag ska vara lika dum som du och gå och förspilla min lycka för gammalt skrocks och vidskepelses skull.

– Ja, då ska jag inte säga mer för den här gången, sade Stig. Jag får väl se om du är lika säker på dig om ett år.

–Du kan väl komma in och tala med Barbro, sade Ingmar, när han såg, att den andre lagade sig till att gå.

–Å nej, det får vara, sade nu Stig.

När han var gången, gick Ingmar genast in i stugan för att tala med hustrun. Hon stod där inne och väntade honom, och innan han hade hunnit yttra ett ord, sade hon alldeles lugnt:

– Ingmar, inte ska vi väl tro på sådana barnsagor. Inte har jag något att göra med sådant. som skedde för mer än hundra år sedan, om det någonsin har skett.

– Har du hört det då? sade Ingmar. Han ville inte låtsa om, att han hade sett henne stå och lyssna.

–Jag har hört den gamla historien, jag som andra, men aldrig förrän i dag har jag vetat, att den hade något med mig att göra.

–Det var synd, att du skulle höra det, sade mannen, men det gör ingenting, bara du inte tror på det.

Hustrun log.

Inte känner jag med mig någon förbannelse. sade hon. Ingmar tänkte, att han sällan hade sett någon ha ett bättre utseende.

–Nog tror jag, att man kan säga om dig, att du är sund till kropp och själ, sade han.

Fram på våren var det, som hustrun fick barn. Hon hade hållit sig tapper hela tiden och aldrig visat någon oro Ingmar trodde mången gång? att hon alldeles hade glömt det där, som Stig hade berättat. Vad honom själv angick, så tordes han efter det där samtalet inte gå upp i sin sorg såsom förut. Han tänkte alltid på att han måste visa sig sådan, att hustrun förstod, att han inte trodde på förbannelsen, som skulle följa med henne. Han försökte sätta på sig ett förnöjt ansikte hemma och inte gå och se ut, som om han väntade på Guds straff. Han började lägga sig vinn om sin egendom, och han visade sig hjälpsam mot folk, som hans far hade gjort. "Det går inte an för mig att bara gå och se olycklig ut hädanefter", tänkte mannen. "nå inbillar sig Barbro, att jag tror på den där förbannelsen och går och sörjer över den."

Hustrun var otroligt glad åt barnet. Det var en pojke. Han var välskapad och vacker, hade hög, bred panna och stora, klara ögon. Hon kallade gång på gång in Ingmar, för att han skulle se på gossen.

–Nog är han riktig, du, inte är det något fel på honom? sade hustrun.

Ingmar stod där helt förlägen, han höll händerna på ryggen och tordes inte röra vid barnet.

–Nog är han riktig alltid, upprepade han.

–Nu ska du få se, att han ser. sade hustrun. Hon tände ett ljus och förde det fram och åter förbi barnets ögon.

–Ser dus att han tittar efter ljuset? sade hon.

– Ja, sade Ingmar och var övertygad, att hustrun såg, att barnet rörde ögonen, fast han inte kunde märka det.

Det var några dar senare. Barbro var uppe, och hennes far och styvmor hade kommit för att se på barnet styvmodern tog upp gossen ur vaggan och liksom vägde honom på armarna.

–Det var ett stort barn, sade hon och såg belåten ut.

Men strax därefter började hon betrakta barnets huvud.

–Har inte det här barnet för stort huvud? sade hon.

–Barn har stora huvuden i vår släkt, sade Ingmar.

–Är ditt barn friskt? frågade styvmodern om en stund och lade ner det i vaggan.

–Ja, sade Barbro, det växer för var dag.

–Jag undrar om du kan vara säker på att det ser. sade styvmodern om en stund, det vänder alltid ut vitögat.

Hustrun började bli skälvande där hon satt. Läpparna darrade.

–Om ni vill pröva med ett ljus, sade Ingmar, ska ni se, att det har god syn.

Hustrun tände ivrigt upp ett ljus och höll det framför barnets ögon.

–Visst ser det, sade hon och försökte låta hoppfull och glad

Barnet låg stilla i vaggan och vände ut vitögat.

–Se, hur det vänder ögonen efter ljuset! sade hustrun.

Ingen av de andra sade något.

– Ser ni inte, att det rör ögonen? sade hon till styvmodern.

Denna svarade inte ett ord.

–Han är sömnig nu, sade Barbro. Ögonen går igen på honom.

–Vad ska han heta? frågade styvmodern om en stund.

–Vi brukar kalla äldsta pojken för Ingmar här i huset, sade husbonden.

Hustrun föll in:

–Jag hade tänkt be dig, att han skulle få heta Sven efter min far.

Nu blev det ohyggligt tyst en stund. Ingmar märkte, att hustrun gav noga akt på honom, fastän hon låtsade, som om hon såg ner mot golvet.

–Nej, sade han, nog är din far, Sven Persson, en duktig karl, men den äldsta får allt lov att heta Ingmar.

Men en natt, då barnet var åtta dar gammalt, fick det några häftiga krampanfall, och fram emot morgonen dog det. På detta sätt blevo föräldrarna aldrig riktigt säkra på hur det var med barnet. De försökte nog att tro, att det hade varit ett friskt och riktigt barn, men alldeles vissa på detta voro de heller inte.

Alltsedan samtalet med Stig hade Ingmar jämt varit god mot Barbro, och ibland hade han visat sig mot henne, såsom det brukas bland nygift folk. Han trodde alltjämt, att all hans kärlek tillhörde Gertrud, och han sade till sig själv: Inte tycker jag om Barbro, men jag måste vara god mot henne, som har ett så tungt öde att bära på. Hon får lov att känna, att hon inte står ensam i världen, utan har en man, som vill ta vård om henne."

Barbro grät inte mycket över barnet, sedan det var dött. Hon tycktes snarast vara nöjd, att det var borta. När ett par veckor hade gått, kom hon till lugn. Ingen kunde se på henne om hon gick och kände sig olycklig eller om hon nu igen hade slagit ifrån sig de svåra tankarna.

Fram på sommaren for Barbro upp till fäboden, och Ingmar gick ensam hemma.

Men nu kom det något besynnerligt över honom. När han kom in i stugan, gick han liksom och såg efter Barbro. Ibland, då han stod vid arbetet, lyfte han huvudet och lyssnade om han inte skulle höra hennes röst. Han tyckte, att all trevnad var borta från gården. Det var rakt inte samma ställe.

På lördagskvällen gick han upp i skogen till Barbro. Hon satt på stenhällen utanför fäboden. Hon höll händerna vilande i knäet, och fastän hon såg Ingmar komma, gick hon inte emot honom. Så satte han sig bredvid henne.

–Ser du, det har kommit över mig något så besynnerligt, sade han.

–Jaså, sade hon utan att fråga något vidare.

–Det är så, att jag har börjat tycka om dig.

Hon såg på honom, och han märkte, att hon var så trött, att hon knappt kunde orka med att lyfta ögonen.

–Det är allt för sent nu, sade hon.

Han blev alldeles förskräckt, när han såg hurudan hon var.

–Det är inte bra för dig att gå ensam här i skogen, sade han.

–Jo, jag har det gott här, jag ville stanna här hela livet.

Ingmar sökte tala om för henne, att han nu höll henne kär, att han inte hade en tanke för någon utom henne. Han hade inte vetat om hur det stod till med honom, förrän hon hade farit hemifrån. Barbro svarade bara fåordigt.