Gertrud såg lugnare ut. Hon kom genast in på en ny tankegång.

–Jaså, är de så stora, de där ämbaren? sade hon.

–Ja, det kan du lita på, att de är stora, du kan inte dricka ut vattnet, som jag bär hem i dem, på många dar.

Därpå låg Gertrud tyst, men hon såg på Gabriel med ögon, som riktigt tiggde om att han skulle fortsätta, och han kunde inte motstå henne.

–Innanför Damaskusporten blir det värre för mig, sade han, jag vet inte hur jag ska ta mig fram genom folkträngseln.

–Men det går ju ändå för de andra vattenbärarna, sade Gertrud ivrigt.

–Ja, det är inte bara folk, det är kameler också, sade Gabriel. Han försökte att hitta på alla tänkbara hinder.

–Blir du uppehållen länge då, tror du? frågade den sjuka ängsligt.

Det gick Gabriel som förut. Han vågade inte säga Gertrud, att hela vandringen var omöjlig.

– Hade jag haft vatten i ämbaren, så hade jag nog måst vänta, men nu, då de är tomma, kilar jag väl fram mellan kamelerna.

Här teg Gabriel igen. Så sträckte Gertrud fram sin avmagrade hand och strök ett par gånger över hans.

–Du är så snäll, som går efter vatten åt mig, sade hon milt.

"Vad ska det bli med mig, som sitter här och inbillar henne, att det kan gå för sig ? " tänkte Gabriel. Men när Gertruds hand alltjämt smekte hans, blev han vid att tala om för henne hur han skulle vandra.

Så går jag rätt framåt, ända tills jag kommer in på Via Dolorosa, sade han.

–Ja, där brukar aldrig finnas mycket folk, inföll Gertrud livligt.

–Nej, där möter jag nog inte någon annan än ett par gamla nunnor, sade Gabriel raskt. Jag kan vandra på utan hinder, ända tills jag kommer ner till seraljen och fängelserna.

Här tystnade Gabriel på nytt, men Gertrud låg alltjämt och strök sakta över hans hand. Det var som en tyst bön till honom att gå vidare. "Jag tror, att hon känner sig mindre törstig, bara därför att jag talar om att gå efter vatten", tänkte han. "Jag får lov att berätta för henne hur det lyckas för mig."

–Där nere vid fängelserna råkar jag nog in i bråk och folkträngsel igen, sade han, för polisen kommer väl som vanligt dragande med en tjuv och för in honom i fängelset, och då stannar alltid en hel skara folk utanför och talar om saken.

–Du går väl förbi så fort du kan? sade Gertrud ivrigt.

–Inte går jag förbi, då skulle väl alla genast se, att jag inte är någon inföding, nej, jag stannar och står och lyssnar, som om jag skulle begripa varom frågan är.

–Du är bra klok, Gabriel, sade Gertrud beundrande.

–När så alla har fått klart för sig, att de inte får se något mer av den där tjuven, skiljes hopen åt, och jag vandrar vidare. Nu har jag bara att gå igenom ett mörkt portvalv, så är jag inne på tempelplatsen. Men jag är säker på att just som jag ska stiga över en barnunge, som ligger och sover mittpå gatan, slår en pojke ett krokben för mig, och jag snavar till och börjar svära på svenska. Jag blir förfärligt rädd förstås och sneglar på ungarna för att se om de har märkt något. Men de ligger liknöjda och lata som förut och vältrar sig i smutsen.

Gertruds hand låg alltjämt kvar över Gabriels, och han kände sig egendomligt rörd över detta. "Gunhild skulle nog tyckt om, att jag hjälpte henne", tänkte han. Han tyckte, att det var. som om han berättade en saga för ett barn, och han började roa sig med att brodera ut sin berättelse med många äventyr. "Nu får jag göra så mycket jag kan av den här vandringen, eftersom det roar henne", tänkte han, "sedan får jag väl på något sätt försöka att komma ifrån saken."

–Ja, så kommer jag ut i solskenet på den stora, vida tempelplatsen, sade han, och jag ska säga dig, att i första ögonblicket glömmer jag bort både dig och brunnen och vattnet, som jag skulle hämta.

–Vad i all världen är det då, som händer dig? frågade Gertrud och smålog mot honom.

–Det är ingenting, som händer mig, sade Gabriel med stor säkerhet, det är bara så, att där är så ljust och vackert och fridfullt och olikt den svarta staden jag kommer ifrån, så att jag bara vill stå stilla och se mig omkring. Och så är det ju den vackra Omars moské, som står på upphöjningen i mitten, och så många paviljonger och portvalv och trappuppgångar och överbyggda brunnar att se på. Och alla minnena sedan! När jag tänker på att jag står på judarnas gamla tempelgård, önskar jag, att de stora stenhällarna, som täcker marken, kunde tala och berätta för mig om allt som där har timat.

–Men det är kanske farligt, om du står stilla så där och ser så främmande ut, sade den sjuka.

"Gertrud vill nog, att jag ska komma raskt tillbaka med vattnet", tänkte Gabriel. "Det är besynnerligt så ivrig hon är. Det är alldeles, som om hon trodde, att jag verkligen är på väg till paradisbrunnen."

Men egentligen hade det gått på samma sätt med Gabriel. Han var så ivrig med sin berättelse, att han såg hela tempelplatsen för sig och talade om sina äventyr, alldeles som hade de inträffat.

–Ja, jag står ju inte länge stilla heller, sade han, utan jag går förbi Omars moské och förbi de stora, svarta cypresserna, som står på södra sidan, och förbi den stora vattenbassängen, som de säger ska vara kopparkaret från Salomos tempel. Och överallt, där jag går fram, ligger människor utsträckta på stenhällarna och steker sig i solskenet. Där leker småbarn, och där sover lättingar, och en dervischschejk sitter på marken med sina lärjungar omkring sig. Han vaggar fram och tillbaka med kroppen, medan han talar till dem, och när jag ser honom, kan jag inte låta bli att tänka för mig själv: Så satt nog Jesus en gång på den här samma tempelplatsen och undervisade sina lärjungar. Just som jag står och tänker på detta, ser dervisch-schejken opp och betraktar mig. Du kan tro, att jag blir rädd. Han har stora, svarta ögon, som ser alldeles rätt igenom människor.

–Måtte han bara inte se, att du inte är en riktig vattenbärare! sade Gertrud.

–Å nej, han tycks inte alls bli häpen att se mig, men strax därpå måste jag gå förbi ett par verkliga vattenbärare, som står och vindar opp vatten ur en brunn. De ropar an mig, och jag vänder mig om och tecknar åt dem, att jag ska gå in i moskén. Och så blir det alldeles tyst bakom mig.

–Tänk, om de förstår, att du inte är en muselman!

–Jag vänder mig om en gång och ser efter dem. Då står de med ryggarna vända åt mig och språkar.

–De har kanske fått syn på något, som var märkvärdigare än du.

–Ja, det har de väl.

–Så är jag då äntligen framme vid den gamla moskén El Aksa, där paradisbrunnen finns, sade Gabriel, och jag går just förbi de där två pelarna i porten, som står så nära varandra och om vilka du vet att det heter, att ingen kan tränga sig emellan dem, som inte är en rättfärdig man. Ja, säger jag för mig själv, inte vill jag försöka att tränga mig emellan de där pelarna nu i dag, då jag är ute för att stjäla vatten.

–Hur kan du tänka så! inföll Gertrud. Det är val det bästa du har gjort i hela ditt liv.

Gertrud låg nu i helt glad väntan och lyssnade. Hon hade så pass stark feber, att hon inte kunde hålla isär verkligt och osant, utan hon var fullt inne i att Gabriel var på väg efter vatten från paradisbrunnen.

–Så skjuter jag av mig tofflorna och går in i El Aksamoskén, fortfor Gabriel. Han tyckte, att det gick underbart lätt för honom att sätta ihop den här historien, men han kände ett så djupt medlidande med Gertrud. Det var detta, som födde orden på hans läppar. Det enda, som oroade honom, var. att han ändå till sist måste säga Gertrud, att han inte i verkligheten kunde skaffa henne vatten. Och när jag väl är inkommen dit, ser jag strax brunnen till vänster inne bland en hel skog av pelare. Det står ett vindspel med rep och krok över den, det är ingen konst att hissa ner ämbaren och få dem fyllda. Och jag ska säga dig, att det är rent och blänkande klart vatten, som jag hämtar opp ur brunnen. Bara Gertrud får se och smaka sådant här vatten, blir hon bestämt frisk, tänker jag för mig själv, medan jag fyller ämbaren.