När Gunhild steg ur kärran, såg hon, att hemmet låg alldeles utdött. Ingen människa syntes på gårdsplanen och inen i något av fönstrerna.

När hon kom fram till grinden, fann hon den stängd, men Gunhild tog en genväg över en stätta och kom in på gården. Förstudörren var också stängd. Gunhild gick runtom huset till köksingången. Den var tillkrokad innanför.

Gunhild bultade ett par gånger, men då inen kom och öppnade, drog hon åt sig dörren, stack in en sticka och lyfte av kroken. På så sätt kom hon in i huset.

I köket fanns inen människa, i storrummet var det likaså tomt, och inte heller fanns det någon i lillkammaren.

Gunhild ville inte gå utan att ge föräldrarna ett tecken, att hon hade varit inne för att säga farväl. Hon gick fram till den höga dragkistan och slog ner klaffen. Hon visste, att fadern brukade ha bläck och penna stående där inne.

Hon fann inte bläcket genast, utan sökte i lådor och fack. Då stotte hon på ett skrin, som hon väl kände igen. Det var moderns, hon hade fått det i brudgåva av sin man, och när Gunhild hade varit liten, hade modern ofta visat henne skrinet.

Skrinet var vitlackerat med en målad blomranka runtom, inne i locket fanns en bild av en herde, som spelade för en skara vita lamm. Gunhild slog upp locket för att få se herden än en gång.

I skrinet hade modern förr i välden förvarat det bästa och käraste hon ägde. Där gömde hon sin mors tunna vigselring, sin fars utgånga klocka och sina egna guldörhängen.

Men när Gunhild öppnade skrinet, såg hon, att allt detta var borttaget, och i dess ställe låg nu där ett enda brev.

Det var ett brev från henne själv. Hon hade för ett par år sedan gjort en resa från Mora och farit över Siljan in en båt, som hade kantrat. Flera av hennes reskamrater hade mistat livet, och föräldrarna hade också fått höra, att Gunhild hade omkommit.

Gunhild förstod, att modern hade blivit så glad, när hon hade fått brev om att dottern levde, att hon hade flyttat undan allt annat ur brudskrinet och lagt dit brevet som sin största skatt.

Gunhild blev likblek, hjärtat snörde ihop sig på henne.

– Nu vet jag, att jag dödar mor, sade hon.

Hon tänkte inte mer på att skriva något, utan skyndade sig bort. Hon kom och satte sig upp i kärran utan att svara de många frågorna om hon hade råkat föräldrarna. Hela vägen satt hon sedan orörlig, med händerna i skötet, och stirrade framför sig. "Jag mördar mor", tänkte hon. "Jag vet, att jag dödar mor. Jag vet, att mor dör."

"För mig finns inte mer en lyckans dag", tänkte hon. "Väl får jag fara till det Heliga landet, men jag dödar min egen mor."

*

När det långa tåget av kärror och lastvagnar äntligen hade genomfarit kyrkbyn och dalen, kom det in i en skogsdunge.

Här märkte Jerusalemsfararna för första gången, att de ledsagades av ett par personer, som de inte kände.

Så länge som de bortdragande hade befunnit sig nere i bygden, hade de haft så mycket att göra med att säga farväl och sända avskedshälsningar, att de inte hade haft tid att lägga märke till den främmande kärran, men där i skogsdungen började alla ge akt på den.

Än körde den förbi alla andra kärror och for i spetsen av tåget, än saktade den farten och lät alla andra åka före.

Kärran var ingenting annat än ett vanligt arbetsådkon, ett sådant, som brukas varje dag vid körslor. Men just därför var det omöjligt att räkna ut vem den tillhörde. Ingen kunde heller känna igen hästen.

Den kördes av en gammal man, som satt mycket krokig, hade rynkiga händer och långt, vitt skägg. Honom kände ingen, därpå var man alldeles säker.

Men bredvid honom satt en kvinna, som man tyckte att man borde känna igen. Ingen kunde se hennes ansikte, ty hon hade kastat en svart schal över huvudet och höll den samman med händerna så väl, att inte ens en strimma av ögonen syntes.

Många försökte att av hållningen och storleken gissa sig till vem hon var, men var och en gissade på någon annan än hans granne.

Nämndemans GUnhild sade genast:

– Det är min mor, men Israel Tomassons hustru påstod, att det var hennes syster.

Det var nästan inte en enda av dem, som inte gjorde upp för sig vem det var, som satt i kärran. Tims Halvor trodde, att det var gamla gumman Eva Gunnarsdotter, som inte hade fått följa dem till Jerusalem.

Kärran ledsagade dem hela vägen, men inte en enda gång lyfte kvinnan schalen från ansiktet.

För somliga blev hon till någon, som de älskade, för andra till någon, som de fruktade, för de flesta var det dock så, att hon blev till någon, som de hade övergivit.

Flera gånger, då vägen var bred nog, gjorde de främmande om detta att köra fram längs alla kärrorna och så hålla stilla för att låta dem köra förbi.

Då satt den främmande kvinnan vänd åt de bortdragande och betraktade dem oavlåtligt, men hon gjorde intet tecken åt någon av dem, och ingen kunde säkert säga vem hon var.

Hon följde dem ända till härnvägsstationen. Där väntade de att få se hennes ansikte. Men när de hade stigit ur vid stationen och sågo sig om efter henne, var hon borta.

*

När det långa tåget av kärror och lastvagnar körde fram genom socknen, såg man ingen gå och meja gräs ute på fälten, och ingen hade tagit sin räfsa för att gå ut på ängarna och lägga upp det redan slagna höet i volmar.

Den morgonen vilade arbetet, och alla människor stodo och hängde utmed vägkanten, eller ock kommo de åkande i kyrkkläder för att följa till vägs. Somliga åkte med en mil, andra två, men några ända till järnvägsstationen.

Så länge som tåget drog fram genom socknen, såg man på hela vägen endast en enda man som arbetade, och det var Hök Matts Eriksson.

Han hade inte gått ut för att slå gräs, vilket tycktes honom vara ett leksaksarbete, utan han hade tagit sig för att bryta upp sten ur jorden, som han gjorde i sin ungdom, då han röjde upp sin nyodling.

Gabriel Matsson såg fadern från vägen, då tåget körde förbi. Hök Matts gick ute i hagen, bände upp stenar och lade ner dem på en stengärdsgård. Han såg inte upp, han bara drog åstad med sina stenar, som somliga voro så tunga, att Gabriel tyckte, att hans rygg borde knäckas. Sedan slängde han ner dem på stengärdsgården med sådan fart, att det slog gnistor ur dem och de lösa kanterna stöttes bort.

Gabriel hade ett lass att köra, men hästen fick en lång stund sköta sig själv, ty Gabriel gick med ögonen vända mot fadern.

Gamle Hök Matts arbetade och arbetade. Han högg i på samma sätt, som då sonen hade varit liten och han strävade för att utvidga sin egendom.

Sorgen tog hårda tag med honom, men Hök Matts bröt upp allt tyngre och tyngre stenar, som han bar bort till gärdsgården.

En stund efter sedan tåget var borta, utbröt ett svårt åskväder och ett starkt regn föll. Alla människor skyndade in under tak, och Hök Matts ämnade också söka skydd, men han besinnade sig och stannade ute. Han vågade inte lämna arbetet.

Vid middagstiden kom hans dotter ut i stugdörren och kallade på honom, för att han skulle komma in och äta.

Hök Matts var just inte hungrig. Han tnkte dock, att han nog kunde behöva en smula mat. Men han avstod från att gå in; han vågade inte upphöra med arbetet.

Hustrun hade följt Gabriel till järnvägen. Sent om kvällen kom hon hemåkande ensam. Hon gick fram för att tola om för mannen, att sonen nu var borta, men han bände och bröt med spettet och gick fram och åter vid arbetet. Han ville inte stanna och höra på henne.

Grannarna lade märke till hur Hök Matts arbetade den dagen. De gingo ut och betraktade honom, de stodo stilla en stund och kommo in i stugan och berättade:

– Han går där ännu, han har hållit på hela dagen i ett sträck.

Kvällen kom, men ljuset varade, och Hök Matts fortfor att arbeta. Det tycktes honom, att om han lämnade arbetet, så länge som han ännu kunde ta ett steg, skulle sorgen bli honom övermäktig.