Det föll sig så, att Gammal Lisa en dag började tala om hur gammalt barnet var.

–Nu, Barbro, är gossen redan tre veckor, sade hon.

–Nej, sade Barbro häftigt, inte förrän i morgon.

–Jaså, sade gumman. Ja, jag räknar väl miste då, men nog vill jag minnas, att han var född på en onsdag.

–Jag tycker, att du kunde unna mig att vara med honom än en dag, sade Barbro.

När Gammal Lisa klädde sig nästa morgon, sade hon till Barbro:

–Det är ont om bete för korna här i närheten. Jag ska driva dem ett stycke längre neråt skogen. Vi kommer nog inte hem före kvällen.

Barbro vände sig häftigt mot henne och tycktes ämna säga nagot, men knep ihop läpparna och teg.

–Ville du något? frågade gumman. Det föreföll henne, som om Barbro hade haft lust att be henne stanna hemma. Därav blev dock ingenting.

På kvällen kom gumman sakta hemdrivande med boskapen. Hon gick och lockade på korna, som togo omvägar till höger och vänster och stannade, så snart de sågo en grön tuva. Gumman blev otålig. Hon gick och smågrälade på de envisa djuren.

–Å ja, sade hon till sist. Det är inte värt, att du är så ivrig, du Lisa. Du kommer väl hem tids nog till det, som väntar dig.

När hon öppnade dörren till fäboden, satt Barbro med gossen i knäet och sjöng för honom.

–Å herregud, Lisa, att du aldrig kommer hem! utropade hon. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Se, nu har gossen fått utslag! Och hon kom fram och visade ett par röda fläckar på barnets hals.

Gammal Lisa stod kvar i dörren, slog ihop händerna i förvåning och skrattade. Barbro såg bestört på henne.

–Är det inte farligt, det här utslaget då? sade hon.

–Det är bra till i morgon, sade gumman och fortfor att skratta. Barbro förvånade sig alltmer, men kom till sist ihåg vad för en ängslan gumman måtte ha gått i just den dagen.

–Ja, det hade varit bättre för oss alla, om jag hade gjort det, sade hon. Och det var väl också din mening, eftersom du gick din väg i dag.

–Jag låg i natt och tänkte på vad jag skulle ta mig till, svarade gumman, och då var det något, som sa mig, att han där skulle vaka bäst över sig själv, om jag lämnade dig ensam med honom.

När alla kvällssysslorna voro över och de skulle gå och lägga sig, sade gumman till Barbro:

–Är det nu säkert, att gossen får leva?

–Ja, sade Barbro, om Gud vill ge honom hälsan, så att jag får behålla honom.

–Men om han nu blir en sadan där idiot och blind till?

–Det vet jag ju redan att han är, sade Barbro, men jag kan i alla fall inte göra någat illa åt honom. Hurudan han är, så är jag bara tacksam, att jag får ta vård om honom.

Gumman satte sig på sängkanten och funderade.

–När det nu har gått på detta sättet, sade hon. så ska du väl skriva till Ingmar.

Barbro såg alldeles förfärad ut.

–Jag tror, att du gärna vill, att det här barnet ska få bli vid liv, sade hon, men om du skriver efter Ingmar, så svarar jag inte för vad jag gör.

–Jag kan undra hur du eljest ämnar ställa till? sade gumman. Vem helst som får veta, att du har ett barn, kan ju skriva och tala om det för honom.

–Jag tänkte också försöka att hålla allt detta hemligt, ända tills Ingmar har blivit gift med Gertrud.

Gammal Lisa satt åter tyst och tänkte på dessa ord en god stund. Hon såg tydligt, att Barbro var så benägen att dra någon stor olycka över sig, att hon inte vågade säga emot henne.

–Du har varit mycket god mot oss gamla på Ingmarsgården, sade gumman tveksamt. Du får inte undra på om jag gärna ville ha dig kvar som matmor.

–Om jag har varit god mot dig någon gång, svarade Barbro, så vedergäller du det tusenfalt genom att du är mig lydig i denna saken.

Barbro satte igenom sin vilja, och på hela sommaren fick ingen veta, att gossen fanns till. När det kom folk upp till sätern, gömdes han undan i höladan. Barbros stora bekymmer var hur hon skulle bära sig åt för att hålla honom dold, nar hösten kom och hon måste vända om ner till bygden. Hon gick och grubblade över detta varje dag.

Men timme efter timme fick hon barnet kärare, och härmed återkom något av hennes förra sinnesro. Gossen blev ock starkare så småningom, fastän han alltjämt var sen att växa och utveckla sig. Hela sommaren var han svår med att gråta, och ögonlocken voro alltid röda och svullna, så att han knappt kunde öppna dem. Barbro tvivlade inte ett ögonblick, att han var en idiot, och fastän hon nu inte tänkte på annat än att låta honom leva, hade hon dock många tunga stunder för hans skull. De kommo oftast om nätterna, och då brukade hon stiga upp och ställa sig att betrakta barnet. Det var mycket fult med blekgul hy och tunt, rödaktigt hår. Näsan var för kort och underläppen för stor, och när det sov, drog det samman ögonbrynen, så att det fick djupa rynkor i pannan. När Barbro såg gossen, tyckte hon, att han hade ett riktigt idiotansikte, och hon lag och grät hela natten över att hennes son skulle bli en olycklig stackare. Men tidigt om morgonen vaknade barnet, låg fullsövt och i gott humör i korgen, som fick tjäna det till vagga, och sträckte armarna mot Barbro, när hon talade till det. Då blev Barbro stilla och tålig på nytt.

–Jag tror, att de, som har friska barn, inte har så mycken kärlek för dem, som jag har för den här sjuklingen, sade hon till Gammal Lisa.

Tiden gick, och det led mot slutet av sommaren. Barbro hade ännu inte kunnat tänka ut hur det skulle lyckas henne att hålla barnet dolt efter hemkomsten. Ibland tyckte hon. att det inte återstod henne något annat än att resa ur landet.

I början av september blev det en gång en mörk och ruskig kväll med regn och blåst. Barbro och Lisa hade gjort upp eld i spisen och sutto och värmde sig vid brasan. Barbro hade barnet liggande i sitt knä, och som vanligt satt hon och tänkte på hur hon skulle laga så, att Ingmar ingenting fick veta.

"Eljest kommer han tillbaka till mig", tänkte hon. "Jag vet inte hur jag då ska få honom att förstå, att jag vill bära min börda ensam."

Just då hon tänkte så, öppnades dörren till fäboden helt oförväntat, och en vandrare kom in.

–Guds fred i skogen! hälsade karlen. Det var en lycka att jag fann reda på stugan. Jag kunde inte hitta ner till bygden i detta kolmörker, men då kom jag ihåg, att Ingmarsgårdens fäbod måtte ligga i den här trakten.

Karlen var en fattig stackare, som förr i världen hade gått omkring som handelsman. Numera hade han inga varor att bjuda ut, utan gick och tiggde. Han var visst inte så utarmad, att han inte hade kunnat leva utan att anlita andras barmhärtighet, men han var inte i stånd att låta bli att gå från gård till gård och inhämta nyheter.

Det första han såg i fäboden var naturligtvis barnet. Han gjorde stora ögon, när han fick se det.

–Vems är den där? frågade han genast.

Båda kvinnorna tego ett ögonblick, därpå sade Gammal Lisa kort och bestämt:

–Det är Ingmar Ingmarssons.

Karlen såg än mer undrande ut. Han blev brydd också över att ha kommit in i något, som han törhända inte borde ha reda på. I förvirringen lutade han sig ner över barnet.

–Jag undrar hur gammal en sådan liten en kan vara, sade han.

Nu var det Barbro, som skyndade att svara.

–Han är en månad.

Karlen var ogift och förstod sig inte mycket på barn. Han kunde inte se, att Barbro bedrog honom. Han blickade helt förskräckt på henne, som satt där alldeles lugn.

–Jaså, han är bara en månad, sade han.

–Ja, svarade Barbro på sitt stillsamma sätt. Karlen blev röd och förvirrad, så gammal han var, men Barbro såg ut, som om saken inte rörde henne. Han märkte väl, att Gammal Lisa gjorde varnande tecken åt Barbro, men denna satt med stolt upplyftat huvud och frågade alls inte efter henne. "Den där gamla är inte rädd för att ljuga", tänkte han, "men på Barbro kan man se, att hon anser sig för god till sådant."

Nästa morgon tog han Barbros hand och tryckte den trovärdigt.

–Jag ska nog tiga, sade han.