–Det blir visst kallt, Gabriel, sade Gertrud avbrytande. Tycker du inte, att vi ska gå in nu?

–Jaså, nu vill du gå in, sade Gabriel.

Men emellertid rörde de sig inte ur stället, utan sutto kvar bredvid varandra under en lång tystnad, som de mycket sällan bröto.

En gång sade Gertrud till Gabriel:

– Jag trodde, att du, Gabriel, älskade kolonien högre än allt annat och att du inte ville skiljas från den för något i världen.

–Å jo, sade Gabriel, det finns allt något, som jag skulle offra den för.

Gertrud satt åter och funderade, så frågade hon:

–Vill du inte säga mig vad det skulle vara?

Gabriel svarade inte genast, utan efter en lång betänketid och med halvkvävd röst.

–Jag kan ju gärna säga dig det. Det skulle vara, ifall den kvinnan, som jag tyckte om, kom och sa, att hon älskade mig.

Gertrud blev så stilla, att hon knappt vågade andas.

Men fastän ingenting hade blivit yttrat, var det, som hade Gabriel hört Gertrud säga något sådant, som att hon älskade honom, for han började med mycket flytande röst:

– Du ska få se, Gertrud, att nu vaknar kärleken till Ingmar åter opp hos dig. Du har varit ond på honom en tid, därför att han svek dig, men nu, då du har förlåtit honom, kommer du att hålla av honom som förut.

Han höll upp för att invänta svar, men Gertrud satt tyst.

–Det vore förfärligt, om du inte tyckte om honom, fortsatte Gabriel. Tänk allt, vad han har gjort för att få dig igen! Han ville ju hellre bli blind än resa hem utan dig.

–Ja, det vore förfärligt, om jag inte tyckte om honom, sade Gertrud med nästan bortdöende röst. Hon förstod, att innerst inne hade hon trott ända till i kväll, att hon aldrig kunde hålla av någon annan än Ingmar.

–Jag kan inte reda ut det nu i natt, Gabriel, sade Gertrud. Jag vet inte vad som är över mig. Men du ska inte tala med mig om Ingmar.

Och så sade än den ena, än den andra av dem något om att de borde gå in, men i alla fall blevo de sittande, ända tills Karin Ingmarsdotter kom ut och ropade på dem.

–Ingmar ber, att ni båda ska komma in till honom, sade hon.

Det hade fallit sig så, att medan Gertrud hade språkat med Gabriel, hade Karin varit hos Ingmar. Karin hade talat med honom om hälsningar, som hon ville sända hem med honom. Hon drog länge ut med samtalet. Det var tydligt, att hon hade något att säga Ingmar, som hon hade svårt att komma fram med.

Till sist sade hon i så långsam och likgiltig ton, att envar, som kände henne, kunde veta, att hon nu kom fram med sitt egentliga ärende:

– Det har kommit brev till Ljung Björn från hans bror, Per.

–Jaså, sade Ingmar.

–Jag vill säga dig, att jag gjorde orätt mot dig, när vi talades vid den gången på mitt rum, nyss du var kommen, sade Karin.

–Å nej, sade Ingmar, du sa bara vad du tyckte vara rätt.

–Nej, jag förstår nu, att du hade skäl för att skilja dig från Barbro, sade Karin. Ljung Per skriver, att hon inte är någon bra människa.

–Jag har aldrig sagt ett ont ord om Barbro, sade Ingmar.

– Det sägs nu, att det lär finnas ett barn på Ingmars gården.

–Hur gammalt är det barnet? frågade Ingmar.

–Det ska vara fött nu i augusti.

–Det är lögn, det där, sade Ingmar och slog näven hårt i bordet. Han hade så när träffat Karins hand, som låg på bordsskivan.

–Slår du mig nu? sade hon.

–Jag såg inte, att din hand var i vägen, sade Ingmar.

Karin talade ännu en stund om detta, och Ingmar blev genast lugnare.

–Du förstår väl, att sådant inte är roligt för mig att höra, sade han. Nu vill jag be dig, att du hälsar Ljung Björn från mig, att han inte låter detta komma ut, förrän vi får veta om det är full sanning.

–Jag ska nog ställa om, att han tiger, sade Karin.

–Och så undrar jag om du kan laga, att Gabriel och Gertrud kommer in till mig, sade Ingmar.

När Gertrud och Gabriel kommo in i sjukrummet, satt Ingmar sammankrupen borta i en mörk vrå. De kunde först knappt se honom.

–Vad är det, Ingmar? sade Gabriel.

–Det är så, att jag har åtagit mig en sak, som har blivit mig övermäktig, sade Ingmar. Han satt och gungade fram och åter med kroppen.

–Ingmar, sade Gertrud och gick nära honom, tala uppriktigt om för mig vad som pinar dig! Vi har aldrig haft några hemligheter för varandra, alltsedan vi var barn.

Ingmar satt och våndades. Gertrud kom alldeles inpå honom och lade handen på hans huvud.

–Nu tror jag, att jag kan gissa vad som är åt dig, sade hon.

Ingmar rätade plötsligen upp sig.

–Å nej, Gertrud, du ska ingenting gissa, sade han. I detsamma drog han sin plånbok ur fickan och gav den till henne. Kan du se, att där ligger ett stort brev, som är skrivet till Barbro?

–Ja, sade Gertrud, här är det.

– Nu ber jag dig, att du tar och läser det, sade Ingmar. Du och Gabriel, ni ska båda läsa det. Jag skrev det strax i början, när jag kom hit, men då hade jag ännu kraft att låta bli att sända av det.

Gabriel och Gertrud slogo sig nu ner vid bordet och läste. Ingmar blev kvar i sin vrå. Han satt och hörde på hur de vände pappersbladen. "Nu läser de om detta", tänkte han, "och nu läser de om detta. Nu är de på det stället, där Barbro talar om för mig hur Berger Sven Persson narrade oss att bli man och hustru. Nu läser de om hur hon köpte igen silverbägarna, och nu har de nått fram till berättelsen om vad Stig Börjesson talade om för mig. Och nu får Gertrud veta, att jag inte tycker om henne mer, nu får hon riktigt se vad jag är för en stackare."

Det var andlöst stilla i rummet. Gertrud och Gabriel gjorde inte en rörelse, annat än då de vände ett pappersblad. Det var, som vågade de knappt andas.

"Och hur ska Gertrud kunna förstå, att det blev mig övermäktigt just i dag, då hon har givit med sig, att jag just nu inte kan låta bli att säga henne, att jag tycker om Barbro?" tänkte Ingmar.

"Och hur ska jag själv förstå, att det var, när jag fick höra förtal om Barbro, som jag inte kunde tåla att vara bunden vid en annan? Jag vet inte vad det är med mig, men jag tror inte, att jag är en riktig människa mer."

Han lyssnade ivrigt, väntade oupphörligt, att de andra skulle säga något, men hörde endast rasslet av pappersbladen.

Äntligen stod han inte ut längre, utan lyfte helt sakta undan bindeln från det öga, som han ännu kunde se med.

Så såg han bort till Gabriel och Gertrud. De läste alltjämt, och båda huvudena hade kommit så nära varandra, att de nästan sutto med kind mot kind, och Gabriel hade lagt armen om Gertruds liv.

Och alltsom de läste och för varje blad de vände, desto närmare smögo de intill varandra. De voro mycket röda på kinderna, de lyfte ibland blickarna från papperet och sågo djupt in i varandras ögon, och ögonen voro mörkare än vanligt och mer strålande.

När de äntligen hade slutat sista arket, såg Ingrnar, att Gertrud tryckte sig alldeles intill Gabriel, och så sutto de och höllo varandra omfamnade, mycket rörda och högtidliga. De hade kanske knappast uppfattat något mer av allt vad de hade läst, än att ingenting mer stod i vägen för deras kärlek. Och Ingmar lade sakta samman sina stora händer, vilka sågo ut som en gammal, plågad människas händer, och tackade Gud. Och det dröjde länge innan någon av de tre rörde sig.

*

Kolonisterna samlades i stora salen till morgonbönen. Det var den sista andaktsstund i kolonien, som Ingmar skulle övervara. Han och Gertrud och Gabriel skulle om ett par timmar resa landsvägen ner till Jaffa.

Gabriel hade dagen förut berättat för mrs Gordon och ett par av de ledande i kolonien, att hans avsikt var att följa Ingmar till hemsocknen och stanna där. Han hade då nödgats tala om hela Ingmars historia. Mrs Gordon satt länge och tänkte över vad hon hade hört, och därpå sade hon:

–Jag tror inte, att någon kan ta på sig det ansvaret att göra Ingmar mer olycklig, än han redan är, därför vill jag inte hindra dig att fara med honom hem. Men det förefaller mig också, som vore detta ett Guds tecken till oss, att han nu vill, att vi ska låta de unga i kolonien ingå äktenskap. Och om det blir så, är jag viss, att du och Gertrud en gång vänder åter till oss. Jag tror säkert, att ni aldrig ska finna er fullt till freds annorstädes.