Genetiker som studerade områden associerade med hjärnans utveckling ("zoner för accelererad mänsklig utveckling" eller HAR – Human Accelerated Regions) fann att både människor och primater har dem. Men för ungefär en miljon år sedan började skillnader uppstå – proteinförpackningen av DNA omarrangerades. "Zonerna för accelererad mänsklig utveckling" av de forntida mänskliga förfäderna dök av misstag upp bredvid förstärkare – förstärkare av genaktivitet, vilket blev en vändpunkt i historien om arten Homo sapiens. En förstärkare är en liten del av DNA som, efter att ha bindit transkriptionsfaktorer till den, stimulerar transkription från huvudpromotorerna för en gen eller grupp av gener. Förstärkare är inte nödvändigtvis lokaliserade i närheten av generna vars aktivitet de reglerar, och är inte ens nödvändigtvis lokaliserade på samma kromosom som dem.

Varje fenomen i världen bildas under påverkan av inte bara väsentliga, nödvändiga utan också slumpmässiga orsaker. Genom kategorin dialektik – nödvändighet och slump kan dessa fenomen förklaras. Nödvändighet och slump existerar inte utan varandra, de är en oskiljaktig dialektisk enhet. Samma samband, slumpmässigt i ett avseende, framstår som nödvändigt i ett annat avseende. Nödvändighet finns inte i en "ren form", den visar sig genom slumpen. I sin tur fungerar slumpen som en form av manifestation av nödvändighet och dess komplement; det ger fenomenet en viss originalitet, specificitet, unika egenskaper. Den forntida människan, andra levande organismer som tillhör en viss art, har gemensamma (specifika) drag som har uppstått under en långvarig utveckling och ärvs. Men dessa nödvändiga tecken finns alltid i en individuell form, eftersom en person och andra levande organismer skiljer sig från varandra i storlek, form, volym etc. Vissa av dessa initialt slumpmässiga egenskaper för en art av en given art fixeras under utvecklingen, ärvs och blir nödvändiga, och de av de nödvändiga egenskaperna som visar sig vara olämpliga i en annan situation försvinner och dyker upp i efterföljande generationer endast i formen av ett rudiment, det vill säga ett oavsiktligt drag. . Således förvandlas slumpen till nödvändighet, och vice versa, nödvändighet förvandlas till slump.

Miljarder nervceller i den mänskliga hjärnan skapar ständigt biljoner och biljoner nya kopplingar, naturligtvis, detta sker strikt individuellt. Under mänskligt liv lagras all information som kommer in i hjärnan där (som på en hårddisk – en datorhårddisk, likheten mellan hjärnan och en dators hårddisk ligger i det faktum att information i hjärnan överförs via nervsystemet, som är ett nätverk av flera biljoner nervceller (neuroner) som i en dator genom elektroniska omkopplare som bara har två betydelser – bitar (dubbla tal) och endast utför en åtgärd – addition, vilket också observeras i fynden av artefakter av en forntida man som bara kunde lägga till, såväl som små barn som lade till från tändstickor, numret på något eller någon, en dators BIOS – obetingade (medfödda) reflexer och programmen som senare installerades på hårddisken på en dator – förvärvade reflexer eller någon form av "själ" hos en person), men i de flesta fall visar det sig vara outtagna. Med en organisk förändring i hjärnan (trauma, infektion etc.) etableras helt andra tidigare okarakteristiska neurala kopplingar och olika fenomenala förmågor kan uppstå (förmågan att rita, memorera, versifiera etc.), men individuellt, eftersom varje person har sina egna neurokopplingar. Det ospecifika aktiverande systemet i hjärnan ökar avsevärt med psyko-emotionell stress, det vill säga ett förändrat tillstånd. Det finns ett kraftigt hopp i utvecklingen av den mänskliga hjärnan (den mänskliga hjärnan ökar).

De levande primaterna närmast människor är underfamiljen Homininae:

släkte av gorilla (Gorilla): västlig gorilla (Gorilla gorilla) och östlig gorilla (Gorilla beringei);

schimpanssläkte (Pan): vanlig schimpans (Pan troglodytes) och pygméschimpans (Pan paniscus), eller bonobos.

Den äldsta av släktet Homo är Homo habilis, eller en skicklig man, vars första representanter dök upp på jorden för cirka 2,8 miljoner år sedan i Afrika. Fram till den tiden fanns troligen bara Australopithecus också i Afrika.

För cirka 2,5 miljoner år sedan skedde en splittring i evolutionen av hominider, som ett resultat av att massiva australopithecines (en återvändsgränd av evolutionen) och släktet Homo separerades. Förutom fynden från Olduvai-ravinen, den så kallade Rudolf-mannen, Homo rudolfensis, vars skalle hittades i Kenya 1972 i området kring Rudolfsjön (nuvarande Turkanasjön), samt fynd från Etiopien och söder. Afrika, klassificeras också som Homo habilis. Antiken för dessa arter är från 2,4 till 1,9 miljoner år. Det antas att dessa första människor var skaparna av verktygen för den äldsta Olduvai (sten) kulturen på jorden. Det finns fynd som inte har hittat en taxonomisk definition och en del av forskarna tillhör Homo habilis, och den andra delen till de grupper av arkantroper (de äldsta människorna) som ersatte Homo habilis för cirka 1,6-1,5 miljoner år sedan. Gruppen arkantroper omfattar två huvudarter. Detta är en art av asiatiska forntida människor, Homo erectus, och dess afrikanska version, en arbetande man (Homo ergaster). Den klassiska representanten för paleoantroper (forntida människor) är neandertalaren, eller neandertalmannen, Homo neanderthalensis. Nyligen har en annan art identifierats – Heidelbergmannen, Homo heidelbergensis, senare än de äldsta människorna Homo erectus och Homo ergaster. Vissa forskare hänvisar till det som en paleoantrop. Homo neanderthalensis är förknippad med de Acheulean och Mousterian stenkulturerna.

Текст предоставлен ООО «ЛитРес».

Прочитайте эту книгу целиком, купив полную легальную версию на ЛитРес.

Безопасно оплатить книгу можно банковской картой Visa, MasterCard, Maestro, со счета мобильного телефона, с платежного терминала, в салоне МТС или Связной, через PayPal, WebMoney, Яндекс.Деньги, QIWI Кошелек, бонусными картами или другим удобным Вам способом.