Vad väntar mänskligheten nästa? Denna fråga är av intresse inte bara för futurologer utan också för den vanliga mannen på gatan. Om vi kortfattat beskriver hela Homo sapiens kända historia, kan vi konstatera att detta är en evig kamp för existens, ett evigt krig med naturen, djur, växter och med sin egen sort.

Att tro att det kommer att finnas något eller något annat innebär att falla i illusioner. Kampen med sig själv får bara nya varv. Den territoriella uppdelningen av världen har slutförts, omfördelningen av världen mellan oligarkerna har börjat, V. I. Lenin skrev om det i början av 20-talet i sitt arbete "Imperialism som kapitalismens nyaste stadium (en populär uppsats)", publicerad 1917. V. I. Lenin beskrev funktionerna i kapitalismens nya skede och noterade att "… imperialismen är (1) – monopolistisk kapitalism; (2) – parasitisk eller förfallande kapitalism; (3) – döende kapitalism." Han hävdade att imperialismen representerar kapitalismens högsta och sista skede, varefter den börjar "… övergången från kapitalisten till en högre socioekonomisk ordning."

Imperialismen förlitade sig på en högre utvecklingsnivå av produktiva krafter och kännetecknades av en högre grad av koncentration av produktion och kapital, utvecklingen av kapitalistiska relationer i djupet. För att centralt kunna förse sina företag med energi, råvaror, transport, ekonomi och arbetskraft har monopol i allt högre grad tillgripit statliga organ. Som ett resultat började ett system för statlig monopolistisk reglering av ekonomin ta form, som agerade i monopolens intresse, säkerställde ökat utnyttjande av arbetare och kränkte små-och medelbourgeoisins intressen. Först och främst har kapitalismens huvudsakliga motsättning fördjupats – mellan produktionens sociala natur och den privatkapitalistiska formen av anslag. Detta uttrycktes å ena sidan i en ökning av produktionen av olika varor. Deras skapande krävde det samordnade arbetet för miljontals arbetare. Detta förstärkte produktionens sociala natur. Å andra sidan, som ett resultat av kapitalkoncentrationen i händerna på en smal cirkel av människor, tilldelade de de flesta av de producerade varorna. Privatkapitalistiska anslag tog på sig alltmer fula former.

Som ett resultat av fördjupningen av kapitalismens grundläggande motsättning har periodiska ekonomiska kriser av överproduktion blivit vanligare, långvariga och destruktiva. I strävan efter vinster utvidgade monopolen produktionen ännu snabbare och rånade massorna ännu mer nådelöst, som förlorade möjligheten att köpa de varor de producerade. I strävan efter vinst har den finansiella oligarkin påskyndat överföringen av enorma mängder kapital till de mest lönsamma branscherna. Som ett resultat, med kapitalismens inträde i det högsta stadiet, intensifierades ojämnheten som kännetecknar dess utveckling. Ökningen av skillnaden mellan produktionsförhållandena och produktivkrafternas natur har lett till en ökning av den ojämna utvecklingen av ekonomin och politiken i kapitalistiska länder. I allt högre grad åtföljdes produktivkrafternas framsteg av en ideologisk och politisk reaktion. Aktivt motsätter sig omstruktureringen av sociala relationer, hindrade hon slutligen utvecklingen av produktiva krafter. Allt detta fördjupade och förvärrade motsägelserna: a) mellan arbete och kapital; b) mellan metropoler och kolonier, halvkolonier och andra beroende länder; c) mellan imperialistiska stater. Motsägelserna resulterade i allt större och skarpa sammandrabbningar, krig och "färgrevolutioner", som storbourgeoisin själv provocerar för att avlägsna oönskade härskare och sätta dockor.

Imperialismen, som V. I. Lenin påpekade, leder " till annekteringar, till förstärkning av nationellt förtryck och följaktligen också till förvärring av motstånd. Koloniernas folk, halvkolonier och andra beroende länder svarade på rånet och utnyttjandet av den finansiella oligarkin med ökat motstånd mot kolonisatörerna.

Imperialismen har lett till en förstärkning av militarismen. Detta berodde på den finansiella oligarkins önskan: a) att hålla koloniernas och beroende ländernas folk underkastelse, b) att utöka sina ägodelar och inflytandesfärer på bekostnad av andra makter, c) att undertrycka arbetarnas motstånd inom sitt land och slutligen d) att öka sina vinster genom militära order.

Stora medel, vars källa var en ökning av skatterna från befolkningen, spenderades på militära ändamål. Den reaktionära militarismens roll i politik och ideologi har intensifierats. Kulten av makt, chauvinism och rasism främjades aktivt. Försvarsmakten användes alltmer för att" lösa " interna och externa problem. Imperialismen kännetecknades av "en speciell akuthet i kampen för omfördelningen av världen, en speciell akuthet av sammandrabbningar som ledde till krig", skrev V. I. Lenin. Imperialismen har gett upphov till en ny typ av krig – krig för omfördelning av kolonier och inflytandesfärer, imperialistiska krig. Efter att ha släppt ut världskrig blev imperialismen den skyldige till den kolossala förstörelsen av produktiva krafter, miljontals människors död. Imperialistiska stater som leds av sina oligarker delar upp världen. Allt detta liknar de oändliga krig mellan gangsterklaner. Som går tillbaka till djurvärldens nivå. I början av 30 – talet av 20-talet lade ansträngningarna från den österrikiska zoologen K. Lorenz (1903-1989) och andra forskare grunden för vetenskapen om djurbeteende, som kallades etologi (från den grekiska "ethos" – temperament, karaktär; samma rot i ordet "etik" är vetenskapen om mänskligt beteende). Näring, tillväxt, reproduktion och självbevarande motsvarar fyra typer av instinkter: hunger, sexuell, aggression och rädsla. Aggression, enligt Lorentz, är en äkta primär instinkt som syftar till att bevara arten. Det manifesterar sig främst i konkurrens inom arten. De starkaste individerna kan ta över ett större territorium, ta med fler avkommor och vidarebefordra sina gener till nästa generation. Betydelsen av intraspecifik kamp är för det första att "för arten… det är alltid fördelaktigt för livsmiljön eller honan att vinnas av den starkaste av de två rivalerna." "kampen för kvinnan" (parningsstrider) ledde till förbudet mot incest (incest) i besläktade samhällen, en man skapade en harem av kvinnor, andra män kunde inte para sig med kvinnor. När huvudmannen försvagades eller dog, började kampen för makt och kvinnor – scenariot upprepades. I många forntida stater, under lång tid, bevarades anpassningen av fysisk testning av härskare – i brottning, löpning etc., om linjalen inte klarade uppgiften, dödades han eller avlägsnades från makten.

I forntida Egypten, efter en viss tid, måste linjalen offentligt bevisa sin styrka för att fortsätta att regera, för inte bara förmågan att skydda landet från fiender berodde på hans styrka, utan enligt tidens tankar, landets produktivitet, boskapens bördighet, hans undersåtars lycka och välstånd, om han inte kunde bevisa sin styrka, dödades han och ersattes av en yngre. Det var fram till 17-talet den äldsta irländska tullen-tanistri, enligt vilken, under kungens liv, valdes hans efterträdare, en tanist, från en viss ädel familj. Detta observeras också hos djur-den försvagade ledaren av förpackningen utvisas eller dödas. Varje organism har sitt eget territorium, som det skyddar mot utomstående, särskilt från dem som upptar samma ekologiska nisch. Tomtens gräns " bestäms enbart av kraftsbalansen, och vid den minsta kränkningen av denna balans kan den röra sig närmare de försvagade högkvarteret, åtminstone till exempel om en av fisken har ätit tillräckligt och därför är lat.""När vi närmar oss mitten av livsmiljöområdet ökar aggressiviteten i geometrisk aggression."Risken för instinkt ligger i dess spontanitet. Med brist på fiender skiftar tröskeln för irritation och djuret är redo att visa sin aggressivitet mot någon. Med andra ord börjar instinkten att agera utan lämplig motivation. En användbar, nödvändig instinkt "förblir oförändrad; men för speciella fall där dess manifestation skulle vara skadlig införs en speciellt skapad bromsmekanism"