Under utgrävningar upptäcker arkeologer gamla bilder av gudar med kors i händerna, på halsen och på bröstet. I Thebe, Egyptens antika huvudstad, prunkade den heliga tjuren Apis på väggen av ett tempel, vars hela skinn bestod av ett kontinuerligt nätverk av kors. Korstecknet bland de gamla gudarna var en symbol för deras odödlighet.

Arkeologer som studerade forntida folks liv på Rysslands territorium mötte också korstecken, forntida människor trodde att dessa magiska tecken skyddar, skyddar rätterna på vilka det ristades. Vad säger dessa och många andra fakta? De säger att korset som en religiös symbol, ett heligt tecken, var känt för nästan alla folk från de äldsta tiderna av deras historia.

"I Italien, i Parmamuseet, förvaras en vas med bilden av ett kors. Forskare har konstaterat att den skapades under bronsåldern, vars början går tillbaka till det 4:e årtusendet f.Kr.. Ett stenkors hittades på en av Hebriderna.I Irland hittades ett stenmonument i Kors hittades på olika föremål som grävdes ut av arkeologer under utgrävningar i Babylon och Indien, Egypten och Grekland, Kina och Korea.I Assyrien bar kungarna ett gyllene kors runt halsen som föreställde gudinnan Astarte. I det antika Rom bar vestalerna, väktarna av den heliga elden, ett kors runt halsen. Det är troligt att de gamla människorna, efter att ha fått ett verktyg för att göra eld, uppfattade det som en gåva från himmelska krafter. De kunde helt enkelt inte förklara dess ursprung på annat sätt. Och kanske kanske återigen var människor övertygade om eldens gudomliga natur, som spelade en så stor roll i deras liv. Det är ingen slump att de gamla iranierna i en av sina psalmer tilltalade honom med följande ord: "O eld, allsmäktige herre, stigande ur jorden – eld, med din gnistrande låga skapar du ljus i mörkrets rike; du bestämmer ödet för alla som bär något namn. Du smälter koppar med tenn, du fyller den ondes själ med fasa om natten. Efter allt detta, kan det vara förvånande att olika folk hade en särskilt respektfull inställning till gudar, på ett eller annat sätt kopplat till eld! , 1988, s. 24-25).

Bovarna var två vanliga pinnar, med vars hjälp den primitive mannen lärde sig göra eld. Det var en sådan upptäckt som vi, 1900-talsmänniskor, har svårt att förstå och uppskatta. Trots allt levde och vandrade människan länge utan eld. Sedan, när människor lånade eld från naturen själv, bevakade de den noggrant. På platsen för den primitiva människan upptäcker arkeologer spår av bränder med ett tjockt lager av aska – upp till sju meter. Det betyder att människor höll elden i grottan i flera mänskliga generationer. De första krigen mellan stammar måste ha varit över eld. Ett enkelt underbart verktyg – trästänger korsvis vikta – började vördas som heligt. En tacksam person gudade både eld och instrumentet för att få den. Var det inte ett mirakel att han när han strövade omkring på jordens vidder bar med sig ljus, värme, varm mat, verkligt skydd från vilda djur. Allt detta gömdes i två korsade pinnar, vars tecken gradvis förvandlades till en magisk, gudomlig symbol.

Med tiden började folk placera denna skylt på husgeråd, kläder och smycken. De trodde att det korsformade tecknet skyddar dem från onda andar.

"Korset är en kristen symbol och ett föremål för tillbedjan i många religioner, till vilket övernaturliga magiska egenskaper tillskrivs. Korsets form utvecklades under antiken, tydligen i analogi med läget för två träkäppar när man gör eld genom friktion, vilket var av stor betydelse i primitiva människors liv. Korsdyrkan blev utbredd i forntida religiösa övertygelser. Från polyteistiska religioner övergick korset till monoteistiska. Buddhister dekorerade korset med "avtryck av Buddhas fötter" och avbildade kors på sina amuletter. Kristendomen antog också korsets symbol och associerade den med korsfästelsen av Jesus Kristus, som påstås ha lidit för människors synder. Korset som en helig symbol erkänns av ortodoxi, katolicism, lutherdom. Vissa kristna samfund erkänner inte korsets helighet, såsom baptister, adventister och ett antal andra protestantiska samfund. Korskulten i kristna kyrkor tjänar som ett av sätten att ingjuta i de troende behovet av att följa Kristi exempel, som tålmodigt bar sitt kors till Golgata, ödmjukt accepterade de prövningar som föll på hans lott"(Atheist's Pocket Dictionary. Moscow, redigerad av M.P. Novikov, politisk litteraturförlag, 1985, s. 133).

Det noteras också i "Atheistic Dictionary": "Korset är en helig symbol i kristendomen, ett föremål för religiös vördnad inom ortodoxi och katolicism. Enligt den kristna versionen korsfästes Jesus Kristus på korset, vilket var grunden för förvandla bilden av detta avrättningsvapen till en religiös symbol. Faktum är att, vilket framgår av vetenskapliga data, var korset vördat i förkristna kulter.Dess bilder hittades under arkeologiska utgrävningar i olika delar av världen, särskilt i södra Amerika, Nya Zeeland.Det har fastställts att det tjänade som ett föremål för dyrkan av forntida folk som en symbol för eld, som ursprungligen erhölls genom att gnugga två korsade pinnar, en symbol för solen och evigt liv.I den tidiga kristendomen, vördnaden av den "hedniska symbolen" avvisades. Först på 300-talet, efter att den romerske kejsaren Konstantins mor, Elena, på pilgrimsfärd till Palestina, påstås ha hittat korset på vilket Kristus korsfästes, infördes officiell vördnad i kristendomen. Bilder av Jesus korsfäst på korset finns först på 700-talet. I olika kristna strömningar är olika kors vördade: för katoliker – fyruddiga, för ortodoxa – fyra-, sex-, åttauddiga, för gamla troende – åttaudiga. Denna inkonsekvens bevisar inkonsekvensen i anklagelserna om upptäckten av Elena, för om hon verkligen upptäckte korset, som var instrumentet för avrättningen av Jesus, skulle en exakt kopia av det bli en helig symbol för alla kristna. Det har också konstaterats att brottslingar i antikens Rom inte avrättades på kors, utan på en pelare med en tvärstång. Den kristna versionen står alltså inte för granskning. Vetenskapliga bevis stöder slutsatsen att kristna lånade korsvördnaden från andra kulter. Detta är i synnerhet anledningen till att i vissa kristna rörelser korskulten förkastas (baptister, adventister, andra protestantiska kyrkor) ". (Atheistic Dictionary. Moscow, under allmän redaktion av M.P. Novikov, politisk litteraturförlag, 1985, sid. 218-219).

Gabinsky G.A. i sin monografi "Kritik av teologiska begrepp" skriver: "Religiöst tal använder som ni vet vardagsspråkets ord och lägger in i dem en speciell, helig betydelse. Alltså termerna "frälsning", "förlossning", "synd" , "uppenbarelse" och liknande används utanför religiöst tal, och i det här fallet finns det inget "heligt" innehåll i dem. Ur etymologisk synvinkel finns det inga rent religiösa termer alls. Det är t.ex. känt att ordet "gud" går tillbaka till sanskrit bhaga, som betyder "rik", ordet "helgon" – till "ljus", "uppståndelse" – till den verbala roten "kres", som betydde "skära", etc. . De får sin religiösa betydelse senare, när användningsområdet är begränsat och begränsat område för religiös dyrkan och dogmer. Men betydelsen av ord kan vara mycket långt från sin etymologiska källa, och därför kan etymologiska överväganden inte vara avgörande. När Feuerbach, till exempel, efter Lactantius, trodde att ordet "religion" kommer från latinets religare – "att binda" , och på grundval av detta hävdade han att varje samband mellan människor är sann religion, då i det här fallet, som Engels noterade , "ord tilldelas inte den betydelse som de fått genom den historiska utvecklingen av deras faktiska användning, utan vad de borde ha varit på grund av sitt ursprung" (K. Marx och F. Engels, Sosineniya, vol. 21, sid. 293). På samma sätt, oavsett ursprunget till till exempel ordet "gud" (theos, deus, Gott, dieu, gud, etc.), är det tydligt att dess nuvarande betydelse är religiös, men dess användning i en annan mening är inte längre lika metaforiskt (jfr t.ex. i Pusjkin: "Du, Mozart, är Gud, och du vet det inte själv."). Det motsatta händer dock också när ord "sekulariseras", vilket till exempel är fallet vid användning av sådana ord och uttryck som "tack", "tack gode Gud", "Gud förbjude", etc. "( Gabinsky G. A. Criticism of theological concepts. M., "Thought", 1978, s. 271-272).